24 Mars 2022
En månad av vansinne, ännu en vecka med ett krig på Europas bakgata. En påminnelse om att historien upprepar sig, naturlagen om vinnare och förlorare. Hitler accepterade aldrig den förnedrande uppgörelsen efter första världskriget. Putin kan inte acceptera en världsordning utan murar av vapenhot, där människorna fattar sina egna beslut. Han skriver nu in sig i den blodröda historieboken tillsammans med många andra envåldshärskare.
Det sägs att vi aldrig skall glömma detta krig, men det gör de flesta så sakteliga. Vem kommer ihåg alla detaljer från krigen i det forna Jugoslavien, som slutade för bara drygt 20 år sedan? Vi förfäras över den statligt styrda ryska mediarapporteringen, men reagerar inte själva på vår egen mediabevakning som sakta svalnar och omvandlas. Samtidigt som Putin fullkomligt mal ner ett land, med människor och byggnader, i ett jättelik köttkvarn.
Jag är nog inte ensam, åtminstone som nästan närmast berörd ”granne” till den långtidsverkande katastrofen, att känna sig maktlös inför stormaktspelet med människolidanden som spelarnas enda insats. Att då producera inlägg på bloggen blir oviktigt i detta sammanhang. Ja, att fotografera i sig, med resultat som endast blir som en vacker väl vald kuliss av verkligheten runt oss, får meningslöshetens stämpel på sig.
De bilder som betyder något just nu, är de som påverkar oss att ta ställning mot krig. De rent dokumentära insatserna som många fotografer och filmare gör idag i krigszonerna är lika heroiska som de som försvarar sitt land och folk. För att åstadkomma detta måste man då självklart vara på plats. För alla flyktingar och de som har medlidande med dem väntar en ny annorlunda värld. Deras trygghet, beror på vårt mottagande, så att alla dessa barn kan gå igenom vansinnet med kraft att en dag återvända och bli det nya Ukraina.
En del av oss, i vår för tillfälligt trygga del av världen, söken tröst inombords eller hos högre makter i det blå. Själv föredrar jag att fortsätta med att assimileras av naturens krafter, speciellt när vinter övergår i vår, en harmlös explosion av fågelläten, vingar, värme och färger. Där hör vi hemma, som en del av detta makalösa livssystem och inte på toppen av en pyramid av guldtackor.
Grågås, Strömstad – mars 2022
LIV I FRI LUFT 
Kloka och läsvärda tankar. Tack Hans!
GillaGillad av 1 person
Tack själv Anki för att du orkar med att läsa detta, i det informationsflöde som kan bli övermäktigt som en vårflod.
GillaGillad av 1 person
So very hard to make sense of this, Hans. May the forces of nature continue to provide you a measure of comfort.
GillaGillad av 1 person
Lite självemotsägande kanske. Det kan tyckas oviktigt att göra inlägg på bloggen, men om man som (du och) jag har naturen som ett sätt att byta fokus, att hitta lindring och mening så är det ju inte meningslöst. Alla har vi vårt sätt att hantera det svåra, närmast otänkbara. Även våra bilder betyder något, bilder från kriget kan vi inte komma ifrån, de finns överallt – och bör finnas. Men åtminstone jag behöver vila i något för att inte falla ihop i hopplöshet. Jag har hela mitt liv haft en återkommande mardröm om krig och förmodligen kommer den från min mors berättelser, trots att jag tycker att hon inte har pratat så mycket om sitt trauma. Så jag tänker på de små, att de inte ska omges av prat om kriget och känna av vår djupa maktlöshet, utan fortsätta leka och känna sig trygga, så länge det går.
Mycket vackra naturbilder i ditt inlägg.
GillaGilla
Ja, du har rätt. Om man inte får en dos sol- och naturlig terapi ute så orkar man inte stå ut. Samtidigt som meningen är att man inte skall stå ut och faktiskt reagera och ta ställning.
GillaGillad av 1 person