Trädgårdsvila

Äppelträdets ekologi

Vårt enda kvarvarande äppelträd har fått fnatt i år och blommar som aldrig förr. Jag tror nog mest det beror på att undertecknad inte mäktade med beskärningen tidigare i år. Nya skott skjuter fram överallt i det gamla trädet och marken ser ut som ett täcke nysnö bestående av blommornas kronblad. Tankarna går runt ett enda träds betydelse, dess roll i denna konstgjorda natur.

Bina har bråttom att ta tillvara på blomningens överskott, med välfyllda bakben hänger de tungt hovrande i luften. En ensam gråsparv gör mitt jobb och biter av de översta bladknopparna som ännu inte slagit ut. Bland markens kronblad passar en sädesärla på att fånga stora feta flugor som verkar förvillade av allt det vita i gräset.

Det har bara gått en dryg vecka sedan jag hörde de första tornseglarna, något senare än vanligt detta år. Nu seglar de högt i det stilla lufthavet utan konkurrens med ladusvalorna som sveper lägre, tätt runt äppelträdet och mellan husen. Kråkfåglar som gråkråka och kaja flyger i skytteltrafik mellan villakvarteren, de har redan stora omättliga ungar som skriker efter dem.

Medan jag tar igen mig över en kopp kaffe, med kameran beredd bredvid, så fortgår det hektiska livet runt omkring mig och ett ensamt äppelträd. En liten ekologisk nisch på en villatomt och ett större samspel i den lilla staden som lever upp i häckningstider. Snart kommer också semesterfolket in för häckning……

Strömstad – 29-30 april 2026

Ladriket #7

Resterna efter en annan tid

Efter min uppväxt och tjugofem år i detta ladrikets landskap flyttade jag hundra mil söderut, till ett helt annat industrialiserat jordbrukslandskap. Stordriften var sedan länge genomförd och verkstadsindustrin lockade fortfarande de urbaniserade från landsbygden. Kampanjer som ”Ja´ flytt´int´” var sedan länge bortglömda. Kvar i ladriket fanns rester av en kultur där man skapade sina egna redskap, men också rester från mekaniseringens snabba omvandling.

Till synes ödesmättade bilder, men ”utvecklingen har sin gång” som det hette då. Kanske gjordes några tappra försök att plocka ner frisk virke, men det mesta blev liggande kvar för att till slut överges i ett öppet skal. Den känslan fanns i mig med, jag övergav ett landskap i allt snabbare förvandling som innehöll de övergivnas stupade rester.

Även om jag på senare år gjort några återbesök så har det inte gått att återskapa den ursprungliga positiva upplevelsen av ladriket. Inte bara för att merparten av ängsladorna försvann, utan också för att staden bredde ut sig, flygplatsen blev större och trädplanteringarna ännu fler. Där ängsmarkerna inte växte igen planterades barrträd istället. Höladorna ersattes av vita ensilagebalar ute på åkermarkerna. Men än så länge finns det människor som bevarar och brukar markens arv.

Flygfoton 2025 från Lantmäteriets kartor

SLUT

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #6

Nya användningsområden

Under den långa vintern fanns det skydd att få för åkersork, skogsmöss och näbbmöss i ängsladorna som fortfarande inte var tömde på gammalt hö. Hermelin, småvessla och framförallt räven var flitiga besökare i de övergivna höladorna. Tyvärr kände också traktens jägare till rävarnas vanor.

Men när våren kom med töväder på dagarna, så de plöjda åkrarna syntes som långa svarta ormar i landskapet, anlände också fågelskådarna i horder. En kort tid skulle här passera tusentals med gäss, sångsvan, spovar, ringduvor och tofsvipor, de flesta med målet inställt på nordkalottens myrmarker och fjäll.

Vintern 71/72

Skidor var det bästa sättet att ta sig fram på, även om snömejan i april kunde göra hemfärden tung.

(Per Sandström och Tommy Rehn, 11 april 1976)

Ibland var det fler tvåfotingar, här i form av Fältbiologer, än det var fåglar i luften.

(Vårvintern 1971, från vänster B-O Nordensson, Göran Sandberg, Per Sandström, Krister Jakobsson, Stefan Eriksson, Tommy Rehn, Karin Henriksson och Lars-Olov Risberg)

Att ge sig ut tidigt i gryningen innebar vanligtvis skarsnö som bar och is i bäckar och runt lador. Men innan dagen var slut så hade solen gjort sitt för att förtsöka strandsätta ”inkräktarna”.

(Tommy Rehn och Per ”Sanse” Sandström, 25 april 1976)

De riktiga entusiasterna eller våghalsarna tog en ängslada med hö i besittning redan kvällen innan. Utrustade med dunsovsäck och renskinn, var det bara prasslet från sorkarna som störde nattsömnen.

(Göran ”Sankan” Sandberg och Bo ”Stör” Andersson, 25 april 1970)

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977 (där annat inte anges)