LIV I FRI LUFT

Graniten består

Tänkte bara ta en kort promenad ner till hamnen och se till den lille båten. Men så slog det mig hur lätt det är att bli hemmablind. Vi har nu bott i Strömstad i 36 år, exakt halva mitt liv faktiskt. Gått dessa gator otaliga gånger. En fråga från John, på andra sidan Atlanten, apropå mitt inlägg om stenhuggarepoken i norra Bohuslän, fick mig att slänga upp en kamera på axeln. Så jag tänkte utveckla mitt svar till honom och samtidigt se det som man ser varje dag och kanske bortser ifrån.

Samhällena längs kusten är päglade av granit. Några hela gator finns kvar belagda med knott i granit, men flera har asfalterats över sedan vi flyttade upp hit. Mer slående är alla de staket och grindar som har stadiga pollare i huggen granit. Fortfarande sätts kantsten mot gatorna i granit och murar lagas.

Några gatstumpar har fortfarande kvar ytbeläggning av naturslipad kullersten. Vad skulle de kunna skvallra om när tiden begav sig. Järnskodda hästhovar som kämpade med tunga vagnar i backen från järnvägen kanske.

Staden försöker hålla traditionen vid liv. Nya övergångställen för fotgängare och cyklister anläggs med ömsom mörk granitknott och ljusare stenar med inslag av kvarts. Man bemödar sig också att behålla den böljande mönsterläggningen som motverkar erosion från regnet. Lågbudgetvarianten har dock mycket att lära. Ett tryckt eller präntat mönster i asfalten blir aldrig lika levande.

Strömstad – 7 oktober 2026

Södra Klåvtjärnen #6

Svampar inpå livet

Här på uppe på berget, är torkan ständigt ett hot mot växtligheten, men höjdskillnaden gynnar samtidigt de lavar som klamrar sig fast i branterna, när regvattnet letar sig ner till den lilla tjärnen nedanför. Allt som hamnar på markytan, vare sig det är höstlöv eller älgspillning, gynnar växtlivets etablering, när markskiktet långsamt byggs upp och insekter, bakterier och svamparnas mycel sköter jordförbättringen. Svamparnas ”kroppar” pockar på uppmärksamhet för att föröka sig innan det är dags för dem själva att göda sitt eget vardagsrum.

Bullarskogen, Tanums kommun – 4 oktober 2026

Södra Klåvtjärnen #5

Lite större svampar

Vi ser dom oftast uppifrån utifrån en färggrann hatt men från grodperspektivet verkar inte konstruktionen vara den bästa, en oftast underdimensionerad ranglig fot. Inga riktiga rötter utan ett klent mycel av tunna kommunikationslinjer till grannar, som ris och i bästa fall ett träd som har utbyte av sällskapet. Hela tiden vilar en hotbild över idyllen, när som helst kan vildsvinen dyka upp böka runt.

*Det finns många olika av dom, riktigt många*

Bullarskogen, Tanums kommun – 4 oktober 2026

Södra Klåvtjärnen #4

Små svampar

En del är små, mycket små. Gubben måste komma ner i krypläga för att överhuvudtaget se dom, med risk för att inte komma upp igen. Några gömmer sig i skuggan under en liggande trädstam, andra försöker kamouflera sig bland de större tallbarren. Någon tror att den inte syns i den fuktgröna mossan och den modige bara sticker upp ur ett litet hål i ett omkullfallet träd. Men de är alla svampar, för mig ett antal obestämbara arter av de mer än tiotusen som finns i vårt land.

Bullarskogen, Tanums kommun – 4 oktober 2026

Södra Klåvtjärnen #3

Förvillande lika

Några få björkar försökte etablera sig uppe på berget. I svackor och sänkor, där regnvattnet fördröjdes, hade de bättre förutsättningar än de som grott i det tunna skiktet av mossa på barmarken. Några lena små svampar, typ skivlingar, hade tagit hand om en nedfallen björk i förruttnelse. De klättrade glest längs stubbens sidor och krönte dess avbrutna topp. En grupp hade fyllt ett hålrum i den fallna stammen och livnärde sig likt gamar i kadavrets innanmäte.

Försökt artbestämma via tillgängliga appar, SLU´s artfakta, jag fick t.o.m. plocka fram en femtio år gammal svampbok. Antog nämligen att det var den goda matsvampen Föränderlig tofsskivling (Kuehneromyces mutabilis) men röda signalmarkeringar varnade för den dödligt giftiga släktingen Gifthätting (Galerina marginata). Den skall föredra tallstubbar, säger vetenskapen. Men får de smak på annat, så vet man ju aldrig. Tur man inte lägger så mycket svamp på tallriken, utan nöjer sig med att lägga dem på en hårddisk. Oavsett, frågan kvarstår.

Bullarskogen, Tanums kommun – 4 oktober 2026

Södra Klåvtjärnen #2

Bergets villkor

Hade lite svårt att gå runt tjärnen längs stranden, där berget stupade brant ner i det mörka vattnet. Tog mig med viss möda upp på det fläckvis kala berget, mestadels täckt av kopparfärgade tallbarr, som vittnar om de hårda villkoren. Tallarna växer bokstavligen på berget och rötterna letar förtvivlat efter fäste i sprickorna. Att satsa på att växa sig högre än de andra kan med tiden bli vanskligt. Stam och krona blir en överbelastning för de livsuppehållande tentaklerna i den magra mossmarken, när stormarna sveper över höjden.

Men även om stamträdet fallit till marken kan det överleva, bara några rötter har kontakt med underjorden. Grenar omvandlas till avkommor, skjuter upp vertikalt och blir en ny stam med årsskott. Mossa, lavar och svampar skyddar det fintrådiga rotnätet på rotvältans undersida. Väggen kan bli ett skydd för en skogshare under hårda vinterstormar eller ett krypin för en vessla.

Många tallar dör ändå av torka och skalbaggar som passar på, resterna ser ut att vrida sig i plågor inför den slutgiltiga omvandlingen från den silverfärgade och tjärvedsdoftande lågan till den döda vedens definitiva förruttnelse till gagn för nästa generation tallar. I slutskedet dyker det upp märkliga varelser, svampar av okänt ursprung, som likt stela flugor livnär sig på det förmultnande kadavret.

Bullarskogen, Tanums kommun – 4 oktober 2026

Södra Klåvtjärnen #1

Stenhuggarlämningar

Fiske efter insjööring är slut för i år, men det hindrar inte att man kan ta en tur till nya okända vatten utan spö. På behörigt avstånd från skogsvägen ligger en liten tjärn, nedsänkt mellan två åsar i skogen, brant sluttande på ena sidan. En idyll som inbjuder till bad eller livsbetraktelser.

Här har också historien haft sin gång. De sista blocken från stenhuggarperioden har fått ligga kvar. När krisen kom på 1930-talet så ersattes granit med andra lättare material, betongen gjorde sitt intåg. Husgrunder i sten och gatubeläggning av s.k. knott i granit försvann hastigt liksom inkomsterna för stenhuggarna i norra Bohuslän. Sämre material fick ersätta hållbarhetstänket från förr.

Bullarskogen, Tanums kommun – 4 oktober 2026

Lindödag #3

Röda accenter

Tiden är inne för att ta emot de mest kraftfulla färgbetoningarna. Stoppsignalerna är tydliga: stanna upp och titta hit! Vi vill uppmärksamma er alla på att snart kommer en vinter, så ta tillfället i akt. Ta upp båten på land och stäng sommarhusets fönsterluckor. Det gick bra ifjol och kommer att lösa sig igen.

Lindö, Tanums kommun – 27 september 2026

Lindödag #2

Betade strandängar

Boskapen håller på att lämna ön för denna sommarsäsong, men några är fortfarande kvar i väntan på båttransport över havet. Klövarnas arbete skall verkligen uppskattas, markbearbetning och betestrycket gynnar flera arter på speciellt de nu så torra strandängarna. Naturgödsel bidrar givetsvis till den magra jorden, vilket många svampar tar del av.

Först ett par röksvampar i olika stadier och sedan den skrikigt gula vaxskivlingen som är lite unik här ute. Rätt säker på att den heter Gulvaxing (Hygrocybe chlorophana), annars får min svampexpert Anki rätta mig. Nederst en stolt, ung och fräsch fjällskivling, troligtvis Stolt fjällskivling (Macrolepiota procera).

Lindö, Tanums kommun – 27 september 2026

Lindödag #1

Fågelinfluensa

En heldag på och vid Kalvö-Lindö med en mycket god vän. Fågel, lite svamp och senblommande växter, fiske efter hummer och havsöring var ingredienserna för en lyckad dag. Flera sträckande vadare som kärrsnäppa, myrspov, ljungpipare och kustpipare sågs men även en del rovfåglar som flera tornfalkar, blå kärrhök och för vår del Bohusläns första stäpphök (Circus macrourus). Hela tio humrar kunde vittjas ur burarna på hemvägen medan öringarna får växa till sig ett år.

Vi fann tyvärr också två kadaver efter kanadagås. Då fågelinfluensa härjat detta år i södra Sverige och längs kusten var det nog den troligaste dödsorsaken, även om det finns både rödräv och havsörn här ute på Lindö. En mindre uppsättning värphöns i Tanums kommun drabbades och flera rapporter om döda vildfåglar finns registrerade. Tyvär har det också förekommit smitta bland ett fåtal rävar, en grävling och några sälar under året.

Spridningsbilden ser dyster ut, även om det verkar ha ebbat ut nu under hösten. Helt klart är hur känsliga vi är för de minsta varelserna som virus. Ett virus med avundsvärda egenskaper. Viruset överlever frysning och exempelvis har levande virus påvisats efter 12 månader i sötvatten som frusits till is i -20ºC. Hos SVA (Sveriges veterinärmedicinska anstalt) kan man läsa vidare:

”Arvsmassan hos fågelinfluensavirus är instabil och mutationstakten är hög. Små förändringar i arvsmassan uppstår lätt, vilket ibland kan leda till att ett relativt ofarligt virus (lågpatogena virus) plötsligt blir mer sjukdomsframkallande (högpatogena) för fjäderfä. Dessutom är arvsmassan uppdelad i segment, vilket betyder att det kan ske slumpmässiga utbyten av större bitar av arvsmassan om två olika influensavirus samtidigt infekterar en cell. Influensavirus med nya egenskaper kan då plötsligt uppkomma.”