Vilar ryggen i trädgården efter en stundtals hektisk fågelvår, men när man får besök måste man ändå ta tillfället i akt. En större hackspett tog grannens björk i besittning och satt kvar ett tag. En chans att föreviga bekantskapen togs tillvara innan de ljusgröna musöronen snart bäddar in björken helt.
Trädgårdstider är tid ute i sol och värme, fika på altanen och ett ypperligt tillfälle för de observanta kråkfåglarna att ta del av ny försommarmeny. Kan nog med stor säkerhet säga att munsbiten tillhör familjen kanelbullar, närmare bestämt Pågens kanelsnäckor. Fågeln är en ovanligt företagsam vanlig gråkråka.
Fotot motsvarar inte alltid någon slags förväntan, inte sällan beroende på ens egna krav förstås. Men vad kommer sedan efter den perfekta bilden, ännu en eller så har kravet höjts igen och det börjar om på nytt.
Lättare då att applicera den ursprungliga tanken och skapa sin egen projektion utifrån ett eget material som känns genuint och trovärdigt. Brunhöken Zorro på jakt går därför igen……
Jag har ägnat ytterligare ett par förmiddagar åt mitt projekt brun kärrhök, speciellt paret Gräddvinge och Zorro har intresserat mig, då de mestadels befunnit sig på min sida av sjön. Men, de är inte ensamma. På andra sidan sjön har två honor setts hela tiden, i var sin ände av ett större område med vass. Så det kan bli en intressant tid framöver, att se hur de lyckas med att hitta sina själsfränder.
Även om sjön är relativt fattig på sjöfågel lockar den ändå både knölsvan, som antagligen häckar här, och sångsvanar på besök. Minst ett tranpar kommer nog att häcka här då de ses hela tiden. Storskarvarna är bara här för fisket. Äter sig mätta och flyger sedan ut till havet igen.
Zorro har varit väldigt ofta vid en plats ca 200 meter från min observationsplats på klipphyllan. Ett lite mindre vassområde nära Vättlandsåns utlopp i sjön. Gräddvinge har ibland följt med och ena dagen fick jag se varför. De hade startat upp bobygget i vassen. Såg endast Zorro bidra till byggnationen. I perioder kom han frekvent först med långa smala kvistar, sedan med långa vasstrån och senaste dagen mycket mindre material. Tillräckligt långt bort från mig så jag inte stör, tyvärr svårt att ta bilder med kvalité. Desto mer njutbart att bara sitta och studera allt i kikaren.
De hörs kommunicera ganska mycket för tillfället, de ropar på varandra och meddelar också om det dyker upp andra brunhökar eller när fiskgjusen och havsörnen syns över sjön. Själv tror jag tranorna utgör det största hotet mot eventuella ägg och nykläckta ungar. Hursomhelst, i fredags fick jag äntligen se hur Gräddvinge gick ner och inspekterade boet som Zorro höll på med att finjustera det sista antar jag. Hon verkade så ivrig att de nästan krockade när han försökte lyfta samtidigt. Vi får hoppas att inredningen blev godkänd.
Så, nu tänker jag lämna dem ifred ett tag för att bara titta till platsen senare för att se om de är kvar och kanske det blir tillökning innan sommarvärmen slår till. Vi får väl se. Tills dess, tackar jag Gräddvinge och Zorro för förtroendet och hoppas att vi ses mer. Detsamma till er andra som orkat följa med här i bloggen.
Jag hintade ju lite i gårdagens inlägg att paret av brun kärrhök vid Strömsvattnets södra del, fru Gräddvinge och herr Zorro, verkligen är ett par och går in för årets häckning. De är båda äldre fåglar och borde kanske ha lite rutin eller t.o.m. är gammalt par som hängt ihop tidigare år.
Hursomhelst så kom Zorro förbi vid ån, tydligt på jakt i vassen. Plötsligt gjorde han en tvär vändning i luften och flög snabbt tillbaka därifrån han kom. Vände igen och stannade upp i vattenbrynet för att sen kasta sig ner i vassen.
Med sina långa gula ben hängande rakt ner gick det att urskilja ett byte i klorna, troligtvis en sork. Sen hördes ett skrik från Gräddvinge som satte efter Zorro i hög fart. Han gav upp bytet eller mer troligt överlämnade sorken i luften till henne, som ett bevis på vad han kan. Hon försökte ta den i farten, men missade som det såg ut och hamnade upp och ner innan hon fick ordning på vingarna igen. Rådfrågade min fågelmentor om förloppet, vilket tydligen inte är ovanligt, ett sätt att förnya sitt äktenskapslöfte skulle man kunna säga. Spännande att se hur detta skall sluta.
Jag nämnde ju i gårdagens inlägg att det var ett par bruna kärrhökar som var aktiva vid Strömsvattnets södra del. Så idag får ni en chans att lära känna hanen i detta par som visar flera tecken på att verkligen satsa på en häckning här och trygga återväxten av arten.
Medan honan ofta höll sig på lite högre höjd och bitvis inte verkade så intresserad av jakten så gick däremot hanen lågt över träddungar, buskage och vass. Han agerade mycket mer aktivt. Jag tror det fanns en plan, men mer om den i morgondagens inlägg. De gick ibland upp på höjd tillsammans över sjön och han försökte nog imponera lite på henne med diverse flygakrobatik.
Vi hörde tidigt en rördroms omisskännliga mistlur tuta ett par gånger från vassen. För den som undrar vad det är så se ett gammalt inlägg här. Några tranor höll också till i vasskanterna, annars stördes bara idyllen av ett par skräninga kanadagäss som gick ner mitt på sjön. Däremot infann sig sommarkänslan när de första ladusvalorna sågs segla snabbt i tvära kast över vattnet. Kan inte ha funnits jättemånga luftburna insekter där ännu.
Hanen kom i omgångar förbi mig, men höll sig mestadels ute längs strandbrynet. Ibland avstannande i motvinden på lite höjd för överblicken, för att i nästa stund svepa snabbt förbi i medvind längre ut. Några gånger gick han så tätt över vattnet att hans färger smälte samman med den beiga fjolårsvassen. Vid ett tillfälle blev en storskarv så överrumplad och tog till flykten, utan orsak egentligen.
Jag fick vid några få tillfällen möjlighet att komma så pass nära att det gick att se några speciella individtecken för att kunna jämföra med hanen jag såg ett par dagar tidigare i Hålkedalen (se inlägget). Den här hanen är inte densamma kunde jag konstatera efter att ha tittat på flera olika bilder. Det som avviker mest är den kraftiga svarta ögonskugga han har. Finns även mindre skillnader med ljusa partier på vingarnas ovansida och olikheter i vingpennornas slitage. Tror denna herre är rätt så gammal och frihetsälskare som jag är får han hädanefter heta Zorro.
Kunde inte hålla mig utan stämde träff nästa dag för att kolla in en bra observationsplats på ett berg i södra änden av Strömsvattnet. Mulet och lite för mörkt för min utrustning men fin vy över sjön och med gott sällskap går tiden fort. På sjön var inte mycket att se, bara enstaka knipor och storskrakar, samt de storskarvar jag sett tidigare dra från Hålkedalen hitåt.
Sjön är inte speciellt djup men rymmer en hel del fisk, förutom vitfisk mest abborre och gädda, men även havsöring passerar här på väg upp i bäckar och åar som mynnar ut i sjön. I öster löper den bullriga motorvägen till Norge, i söder järnväg och infartsvägen till Strömstad. Relativt branta berg omringar vattnet och en kant av vass ligger runt större delen av sjön. Här finns också mindre al-träsk, speciellt vid inloppen i sjön.
Längre ut högt över sjön härskade trutarna, men ibland ersattes de vita vingspannen av mörkare. Knappt skönjbar i handkikaren seglade en gammal havsörn omkring, uppvaktad av vråkar. Vi kunde också gissa oss till en fiskgjuse som förföljdes av en sparvhök när de lyste vitt mot skogskanten.
Vi spanade mycket rätt över sjön mot en liten bergholme i vassen, där brun kärrhök hade setts tidigare. Mycket riktigt, det tog inte lång stund förrän den bruna honan och även hanen syntes jaga över vasskanterna och bland buskarna i vassen. Honan kändes bekant men osäker pga avståndet. De verkade i alla fall ha full uppmärksamhet på att ordna frukost till sig själva med blicken rakt ner hela tiden. Inte ens en förbipasserande gråhäger störde honan.
Trodde att ytterligare en hona dök upp på scenen, men lurad av en lite ljusare ormvråk som seglade lågt mot den ostliga vinden. Vi såg dock en till kärrhökshona västerut in i viken, så antagligen kan det finnas två här i år. Får försöka hålla ordning på vem som är vem.
Kärrhökshonan som var mest aktiv, någorlunda i närheten av min plats, är troligtvis samma hona som jag fotade i Hålkedalen två dagar tidigare (se inlägget). Hon har en speciell ljus fläckig teckning på ovansidan av vingarna, som ser ljusbeige eller nästan vit ut beroende på ljuset. Kul i så fall! Då vi nästan känns som bekanta, tror jag det är dags att vi också utbyter namn. Hon heter säkert fru Gräddvinge. Varför tilltalet fru får ni veta imorgon, när herrn kommer in i bilden.
Blanda och ge, kanske ovanstående bild får exemplifiera, men det är så det fortsätter med den här snart sex år gamla bloggen som igår passerade 1500 inlägg, med mer än 7500 bilder. Vet inte vart allt kommer ifrån men det är fortsatt härligt spretigt i mitt huvud och på samma sätt omvandlas det till någon form av medialt avtryck här. Fick faktiskt fram att 2/3 av er alla besökare använder dator i första hand för att läsa inläggen, jag som trodde det var mobilen som härskade. Det glädjer mig, så jag skall fortsatt försöka hålla en hyfsad upplösning på bilderna, trots att jag nu närmar mig max vad mitt plånbok klarar. Men lite mer klarar både sidan och jag ett tag till i alla fall…….
Ett par regndagar förlöpte innan jag tänkte göra ett sista försök med projekt kärrhök. Dagen var inte den bästa ur fotosynpunkt, mulet och dåligt ljus, men varmare och ingen kallblåst som sist. De första blommorna syntes på sävsparvens buske, snart blir den som uppslukad i grönskan. En av alla taltrastar försökte ignorera mig, men när jag visslade på den, vände den sig om och gav hals. Blev ingen duett direkt, men kanske ett bevis på att det går att kommunicera, på nåt sätt.
En stillhet verkade ha brett ut sig över ängarna, bara avbrutet av några hundrastare och flanörer längs grusvägen, de flesta nyfikna på var sandödlorna höll till. Frilufsarna höll knappt på att försvinna runt hörnet när en annan nyfiken ödleintressent dök upp från ingenstans och lågsniffade längs samma väg. Vi får hoppas att det var sork i dikena kärrhökshanen var ute efter och inte de rödlistade sandödlorna.
Trodde väl att det var den chansen man fick denna kulna dag, men så dyker den välbekanta profilen upp igen över skogen. Kroppen hängande liksom i en vagga och vingarna skarpt vinklade, med nästan spetsiga knogar. Grådagen gör inte kärrhökshanen rättvisa, med bröst och inre delen av vingarnas undersida får den en nästan kopparfärgad ton i rödbrunt. Nu så pass nära att man kunde se några individuella små slitage på de svarta vingpennorna.
Förmiddagen förflöt fortsatt lugnt med enstaka flygande förbipasserare. Som vanligt drog hägrar och skarv österut till sina fiskevatten, men också ett par korpar passerade åt samma håll. Kanske fiskade de efter eventuella rester av de andras kalas. Men dagen skulle inte vara slut med det.
Återigen dök hanen upp, nu i sällskap med den kärrhökshona jag såg för tre dagar sedan. Fantastiskt att se hur de flög tillsammans på höjd, tycke tycktes ha uppstått. Medan damen försvann bakom skogen dök herrn upp plötsligt igen och passerade över mig, blicken riktad åt alla håll. Tror inte att jag var mest i fokus denna dag, snarare damsällskapet eller nåt som prasslade i det torra gräset.
Skulle precis packa ihop, mycket nöjd med en dag i buskarna, eller snarare på berget, när ett flöjtande hördes på långt håll. Spanade länge innan jag fick syn på storspoven som passerade snett över ängen och mig. Sticker inte ut direkt, bara beige-brun-spräcklig, men med en sådan elegans i flykten att det kompenserar det återhållsamma modet genom alla år.
På kvällen fick jag ett samtal från en fågelskådare som undrade vad jag gjorde på berget vid ängarna. Berättade om projektet och fick tips om var de här kärrhökarna jag sett troligtvis håller till och antagligen har påbörjat sitt bobygge. Platsen ligger österut vid insjön jag sett de flyga mot sedan de lämnat min plats. Kanske dags att byta observationsplats, miljöombyte förnöjer som det heter.
Den tredje dagen var kylig, bara ett par plusgrader på morgonen och solen värmde knappt i den kalla vinden från sydost. Även skogen var tystare, till att börja med. Kunde därför urskilja ett par bergfinkar som stannat till, troligtvis på väg mot norr. Jag fortsätter dock envist i mitt projekt, på samma vis som min kompis i rött ovan, gör på sitt sätt. Han tränar gång flera gånger i veckan, snart fyllda 75 år, och håller en fart som jag aldrig hade matchat när jag själv joggade för några år sedan.
Frös i en halvtimme innan något hände över markerna. Några gråhägrar hade startat sin morgonrutt österut till den angränsande fiskesjön. En av dem hade nog tänkt sig att se vad som fanns i vassen hos mig, men ångrade sig inför den ihopkurade gubben i svart på en stolryggsäck. Sneglade på mig misstänksamt när den försvann rakt över mitt huvud, i hasorna på de övriga.
Några korpar och vanliga kråkor rörde sig också förbi mig. Annars håller de vanligtvis till längre bort vid återvinningscentralen, tillsammans med ett hundratal trutar och måsar. De hittar alltid något ätbart med sin otroliga syn och ett väl utvecklat skarpsinne för vad vi människor ratar. Läste häromdagen att nästan en tredjedel av all producerad mat går till spillo, samlat i producent- och konsumentledet. Men de ser också skillnad på en trana och en örn…..
En av de högljudda kråkorna uppmärksammade mig på en bekant profil som dök upp bakom berget på andra sidan. Skarpt vinklade vingar och ett gräddfärgat huvud var det enda jag såg först. Den kom åt mitt håll på lite höjd över ängen, misstog kärrhöken nästan för ormvråk ett tag medan kameran gick varm. Det var en gammal hona av brun kärrhök visade det sig, när den var tillräckligt nära för att avslöja teckning på huvud och de vita fälten på vingarnas framkant.
Planen var ju att den skulle jaga lågt över vassen och helst vara en vackert trefärgad hane i svart, grått och brunt. Men medan jag tog igen mig, något varmare med ett brett leende inombords, höll jag blicken mot öster där den försvann. Hoppet levde om att den kanske kom tillbaka, på planerat vis. Istället dök hanen hastigt upp ovanför infartsvägen och järnvägsspåren, snodde om kvickt och följde järnvägen utom synhåll innan jag knappt hann med. Väntade ytterligare en timme, med ack!
Var nästan på väg att ge upp då en liten smäcker profil kom från andra sidan rakt mot mig, ett smalt streck med ett kort huvud på håll. Flykten var bekant, när den närmade sig mig. På behörig höjd iakttog den mig samtidigt som den försökte upptäcka nåt i skogskanten eller slå någon oaktsam småfågel. Den vuxna sparvhökshonan cirklade över mig ett par gånger innan hon försvann över trädtopparna. Envisheten vann idag och det kommer att komma fler dagar, sju per vecka sägs det.
P.S. På hemvägen genom riset hörde jag ett märkligt, nästan skorrande fågelläte. Kändes igen men kunde inte hitta det i mitt huvuds kartotek. Men när de tjockmagade trastarna flög över mig stod det klart, två dubbeltrastar på genomresa hade trängt igenom områdets ljudliga festivalyra.
Nästa dag blev också en fin dag, solen värmde och en svag ostlig morgonbris störde ingen. När jag forcerade genom knoppande buskage längs den upptrampade djurstigen skrämde jag upp en enkelbeckasin i vasskanten. Hela skogen var fullkomligt över sig av vårläten. Både björktrast och koltrast tyckte nu att taltrastarna hade tagit för mycket plats. Grönfink och grönsiska försökte hitta ljudrum, men där var både gransångare, järnsparv, rödhake, nötväcka, gärdsmyg och tofsmes redan igång. Alla höll konsert samtidigt så det började gå runt i mitt huvud, även om det lät välstämt.
En annan naturfilosof kom gående genom vassen på vägen upp mot gården, antagligen för att se om där fanns nåt intressant i bäcken som rann parallellt. I samma ögonblick som han svängde ner sprang två tranor ut från vassen till det öppna fältet med gammalt fjolårsgräs. Paret såg inte ut att vara nämvärt besvärade, utan vandrade bara sakta österut mot mitt håll.
Dom måste ha sett mig också men har antagligen varit här förr och vant sig vid människorna på gården och alla andra besökare runt platsen. Långsamt rörde de sig, stannade upp ibland och lyssnade efter rörelser i det torra gräset. Lite som hägern brukar göra, drog tranan tillbaka huvudet och sköt blixtsnabbt ner den långa näbben som en katapult ner i marken. Ödlor, ormar, möss och sork, alla borde hålla låg profil denna dag, ty tranorna tar det de kommer över så här på våren.
Inte heller verkade de vara störda av den tidvis livliga och ibland tunga infartstrafiken till Strömstad. Många bilåkare passerade här utan att ha en aning om vad som försiggick 20-30 meter ifrån deras trygga plåttillvaro på asfalten. Kanske bäst det, för här trivdes tranorna nästan en timme innan de lyfte och flög längs med ängarna västerut till havsviken.
Rovfåglarna höll sig på sin kant idag. Hörde förvisso ormvråkarna från berget bakom mig. Det närmaste jag kom en rovfågelliknande silhuett var enstaka hägrar och en storskarv som passerade på höjd österut. Antagligen för att fiska i den större sjön Strömsvattnet vid motorvägen. Men det kommer fler dagar om vädret kan hålla sig.
P.S. När jag studerat den ena tranan lite mer noggrant ser den ut att ha en skadad fot. Syns speciellt på flyktbilderna där den ena foten har en mycket konstig vinkel. Synd för den, men nu får jag en möjlighet att känna igen dem om de dyker upp igen.
LIV I FRI LUFT 