Trädgårdsvila

Äppelträdets ekologi

Vårt enda kvarvarande äppelträd har fått fnatt i år och blommar som aldrig förr. Jag tror nog mest det beror på att undertecknad inte mäktade med beskärningen tidigare i år. Nya skott skjuter fram överallt i det gamla trädet och marken ser ut som ett täcke nysnö bestående av blommornas kronblad. Tankarna går runt ett enda träds betydelse, dess roll i denna konstgjorda natur.

Bina har bråttom att ta tillvara på blomningens överskott, med välfyllda bakben hänger de tungt hovrande i luften. En ensam gråsparv gör mitt jobb och biter av de översta bladknopparna som ännu inte slagit ut. Bland markens kronblad passar en sädesärla på att fånga stora feta flugor som verkar förvillade av allt det vita i gräset.

Det har bara gått en dryg vecka sedan jag hörde de första tornseglarna, något senare än vanligt detta år. Nu seglar de högt i det stilla lufthavet utan konkurrens med ladusvalorna som sveper lägre, tätt runt äppelträdet och mellan husen. Kråkfåglar som gråkråka och kaja flyger i skytteltrafik mellan villakvarteren, de har redan stora omättliga ungar som skriker efter dem.

Medan jag tar igen mig över en kopp kaffe, med kameran beredd bredvid, så fortgår det hektiska livet runt omkring mig och ett ensamt äppelträd. En liten ekologisk nisch på en villatomt och ett större samspel i den lilla staden som lever upp i häckningstider. Snart kommer också semesterfolket in för häckning……

Strömstad – 29-30 april 2026

Ladriket #7

Resterna efter en annan tid

Efter min uppväxt och tjugofem år i detta ladrikets landskap flyttade jag hundra mil söderut, till ett helt annat industrialiserat jordbrukslandskap. Stordriften var sedan länge genomförd och verkstadsindustrin lockade fortfarande de urbaniserade från landsbygden. Kampanjer som ”Ja´ flytt´int´” var sedan länge bortglömda. Kvar i ladriket fanns rester av en kultur där man skapade sina egna redskap, men också rester från mekaniseringens snabba omvandling.

Till synes ödesmättade bilder, men ”utvecklingen har sin gång” som det hette då. Kanske gjordes några tappra försök att plocka ner frisk virke, men det mesta blev liggande kvar för att till slut överges i ett öppet skal. Den känslan fanns i mig med, jag övergav ett landskap i allt snabbare förvandling som innehöll de övergivnas stupade rester.

Även om jag på senare år gjort några återbesök så har det inte gått att återskapa den ursprungliga positiva upplevelsen av ladriket. Inte bara för att merparten av ängsladorna försvann, utan också för att staden bredde ut sig, flygplatsen blev större och trädplanteringarna ännu fler. Där ängsmarkerna inte växte igen planterades barrträd istället. Höladorna ersattes av vita ensilagebalar ute på åkermarkerna. Men än så länge finns det människor som bevarar och brukar markens arv.

Flygfoton 2025 från Lantmäteriets kartor

SLUT

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #6

Nya användningsområden

Under den långa vintern fanns det skydd att få för åkersork, skogsmöss och näbbmöss i ängsladorna som fortfarande inte var tömde på gammalt hö. Hermelin, småvessla och framförallt räven var flitiga besökare i de övergivna höladorna. Tyvärr kände också traktens jägare till rävarnas vanor.

Men när våren kom med töväder på dagarna, så de plöjda åkrarna syntes som långa svarta ormar i landskapet, anlände också fågelskådarna i horder. En kort tid skulle här passera tusentals med gäss, sångsvan, spovar, ringduvor och tofsvipor, de flesta med målet inställt på nordkalottens myrmarker och fjäll.

Vintern 71/72

Skidor var det bästa sättet att ta sig fram på, även om snömejan i april kunde göra hemfärden tung.

(Per Sandström och Tommy Rehn, 11 april 1976)

Ibland var det fler tvåfotingar, här i form av Fältbiologer, än det var fåglar i luften.

(Vårvintern 1971, från vänster B-O Nordensson, Göran Sandberg, Per Sandström, Krister Jakobsson, Stefan Eriksson, Tommy Rehn, Karin Henriksson och Lars-Olov Risberg)

Att ge sig ut tidigt i gryningen innebar vanligtvis skarsnö som bar och is i bäckar och runt lador. Men innan dagen var slut så hade solen gjort sitt för att förtsöka strandsätta ”inkräktarna”.

(Tommy Rehn och Per ”Sanse” Sandström, 25 april 1976)

De riktiga entusiasterna eller våghalsarna tog en ängslada med hö i besittning redan kvällen innan. Utrustade med dunsovsäck och renskinn, var det bara prasslet från sorkarna som störde nattsömnen.

(Göran ”Sankan” Sandberg och Bo ”Stör” Andersson, 25 april 1970)

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977 (där annat inte anges)

Ladriket #5

Väggar som vägrade

Kan man uppleva en byggnad som trotsig. Alla dessa ängslador som övergavs till sitt eget öde uppvisar på något sätt ett långvarigt motstånd. Vägrar acceptera sin lott att bara bli gamla reliker från en svunnen jordbruksepok. Även om takspånen blåst bort så står panelbräderna emot det skiftande vädret. Luftiga, så det torkar snabbt.

De allra flesta lador hade nog en gång varit målade, antagligen falu rödfärg, som genom åren urvattnats så bara rester av slamfärgen kunde skönjas. Även om det inte var gårdens bästa kärnvirke som man i första hand använde, så vittnar uthålligheten om att skogen hade vuxit långsamt och årsringarna höll ihop konstruktionen med de uppspikade planken.

Först när mossa och lavar startat sitt arbete med att återta skogens avkastning gick processen snabbt. Vinterns snötäcke, töväder på våren och slutligen stormar över de öppna fälten tryckte till slut tillbaka det sista motståndet.

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #4

Spåntak

Ängsladorna med hö hade som regel spåntak. Men redan under tidigt 70-tal fick man försöka rädda höladorna genom att lägga plåt på de gamla spåntaken. Takspånen tillverkades vanligen av furu, tät- och rätvuxen och gärna gamla torrfuror med mycket kärnved och kåda. Enklaste och bästa sättet var att spänta spånet i fiberriktningen. Eftersom fibrerna inte skärs av så rinner regnvattnet lättare av och håller längre, i gynnsamma fall över 50 år. Det fanns även hyvlade spån, men dessa höll sämre då fibrerna höggs av och sög mer vatten vilket gav röta.

Takspånen spikades på ett glest underlag av bräder som ligger parallellt med taknocken. Eftersom spånen blir fuktiga vid regn måste konstruktionen vara luftig för att spånen skall kunna torka fort, annars förstörs de snart av röta. Spån lades med minst trelagstäckning, så det gick åt mycket, minst 100 spån/m². Varje spån var därför ca 45 cm långt. Något underhåll var det sällan tal om, efter vintern fick som regel titta över taken och lappa med nya spån, annars fick rötan snabbt tag i brädkonstruktionen och himlen syntes från insidan.

Många av höladornas spåntak överlevde själva byggnaden om arbetet var väl utfört med rätt spånvirke. När inte ängsladorna längre användes så plockade man ibland ner träklädseln på väggarna för återbruk på uthus hemma vid gården. Då var det bara en tidsfråga innan klimatet fick ladorna på knä.

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #3

Timrat för framtiden

Knuttimringens konst har överlevt. Inte längre i form av lador och uthus, utan som rekonstruktivt hantverk eller skrytbyggen i fjällvärlden. Men varför lägga så mycket arbete för en byggnad som ingen, i alla fall människa, skulle bo i, kan man ju undra. Att till och med förse dem med riktiga fönster. En förklaring är att timret fanns ”gratis” på gården och historiskt visste man att ett timmerhus skulle stå i kanske tio generationer. Det man inte visste var hur framtiden skulle stöpas om, där bondesläktet skulle minska från 90% av befolkningen till 10% på bara 3-4 generationer. Självhushållet blev industriarbete och mat från Konsum. Men stoltheten hos timmermännen finns kvar i form av deras initialer.

De mest påkostade byggnaderna kunde husera det dyraste man ägde och som inte kunde tillverkas med det som gården gav. Nya jordbruksredskap av stål, som plog, harv och hästdragna slåttermaskiner, fick husrum vid fälten där de var lättillgängliga inför nästa års intensiva säsongsarbete. Hade man egen såg eller del i en gemensam byasåg fanns alltid tillgång till virke i rätt dimension. Annars fick man som på högra dörrens överstycke (bilden nedan), ta och återvända trävirke, med tryck och allt från gammalt träemballage.

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #2

Stabila störar

De stod där överallt, störarna. Avbarkade unggranar som spetsats i båda ändarna. Då i början på 1970-talet var det knappt någon som hässjade hö längre. Men innan dess var störar fundamentet för en rejäl höhässja. Varje sommar spettade man nya hål för störar i långa rader, som sedan förbands med linor eller järntråd i flera rader på höjden, att lägga upp höet till tork på.

Att bevara störarana var en dygd efter allt arbete man lagt ner på att tillverka dem. De skulle hålla i många år. Att därför låta dom stå kvar i marken över vintern var otänkbart. De samlades ihop i tomma lador, restes upp mot träd eller fick skydd av ladans tak och vägg.

Vissa hässjor förbands med störar istället, mer förekommande ju längre norrut man kom. Vanligt var då att man gjorde en dubbelhässja med en gavel som en triangel (se bild nedan) med en tvärslå på olika höjd att lägga störarna på. Hässjan blev stadigare och var lättare att hässja. Det krävdes många gånger 8-10 mans- och kvinnofolk att hässja. Två som spettar störar och monterar, fyra som drar fram höet och nästan lika många som hässjade höet. Då kunde man hinna med bortåt 40 färdiga hässjor om nio meter vardera, en lång och svettig dag

Men då, tidigt 70-tal, togs störarna inte längre tillvara. Ibland slängda i diken eller ihopdragna i högar för framtida behov, kanske. Visst fanns det ett mått av skam i att nyttja detta förträffliga hantverk som brasved, men de brann bra och falukorven smakade förträffligt. Så det är kanske så att dessa störar till slut fyllde en ny funktion. Att se till så att en hel generation av naturälskare kunde härda ut kalla dagar i lä bakom en lada i väntan på de första snösparvarna. Återbruk på plats, så att säga.

Bo ”Stör” Andersson och Tommy Rehn, vintern 1971/72

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #1

Retroperspektiv

När södra sidan av Umeå fortfarande var landsbygd, fanns ett rikt kulturarv kvar. Jag kallar det ladriket. Det har skildrats tidigare, bl.a. genom Sune Jonssons böcker och mycket material finns bevarat tack vare Västerbottens museum. Det har nu gått femtio år sedan jag frekvent rörde mig i detta landskap av gamla hölador, tillsammans med många likasinnade.

Vi skidade på vintern, följde djurens spårlöpor miltals ibland. När ljuset återvände lyssnade vi efter de första tidiga vårfåglarna. Vårvinterns skarsnö bar oss ibland på cykel hela vägen ner till Degernäs och Bergön, annars fick vi pulsa i blötsnö och göra våghalsiga försök att ta oss över välfyllda bäckar. Det var en stadsnära oas i förvandling med ny motorväg och ett jordbruk som förde en tynande tillvaro.

Morgonljuset vintertid var varmt trots kylan. Ladorna var fasta hållpunkter, med olika karaktär, ja rent av utstrålning. De levde kvar i en förgången tid. De stora jordbruksreformerna hade slagit igenom och gallrat ut de mindre, i statens ögon olönsamma gårdarna. Kvar på slätterna och i de snabbt igenväxande ängsmarkerna stod nu bara alla mödosamt uppförda lador ståndaktigt kvar.

Jag har de senaste åren försökt rädda en del av de diabilder jag, av någon anledning tog på alla dessa lador. Många hade inte klarat sig men en del som Kodakchrome i pappersramar gick hyfsat att kopiera av, även om kvalitén inte alltid var den bästa. Därav de rundade svarta ramarna på vissa bilder, som helt enkelt är obeskurna. Hoppas att den här inläggsserien kan vara av intresse för andra än mina gelikar som tillbringat många dagar och år här ute i ladriket. Nostalgi ja, men kanske också ett historiskt dokument. Fortsättning följer.

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977