LIV I FRI LUFT

Äta eller ätas #3

När den unga havsörnen lyfte längst in i viken tog det bara sekunder innan en flock med storskrake (Mergus merganser) gjorde detsamma fast de var på väg in för att fiska. De kan vara ett lättare byte än de mindre dykänderna, men överraskningsmomentet är avgörande. Så var inte fallet idag, inget seriöst jaktförsök alls. Storskrakarna tillhör några av de de tyngre arterna och är tröga i starten, springer på vattnet en bra sträcka innan de får luft under vingarna, men håller ihop flocken.

Så här års när hösten snart övergår i vinter, samlas de i större flockar för att gemensamt bedriva fiske i en form som påminner om drivande jakt. De simmar i formation, vissa snorklar med huvudet under ytan och dyker snabbt och unisont när fisk skräms upp. Jag kan se att de ibland försöker ringa in fisken genom att bilda en halvcirkel. De har en karakteristisk dykstil, kastar sig vigt framåt så kroppen blir helt spolformad för att sedan snabbt simma ifatt sitt byte.

Som regel är det alltid ett par fåglar kvar ovan vattenytan, antagligen för att hålla koll på rovfåglar från ovan. Man ser ofta hur de avlöser varandra snabbt. När ett huvud dyker upp, går andra ner igen i en snabbt liksom rullande jaktschema som kan pågå så länge bytena finns kvar.

Normalt sett ser man storskrakar fiska på lite djupare vatten, så det måste ha varit lite speciella förhållanden denna dag. Vattenståndet var högre och stigande, vilket kan ha medfört mer rörelser bland fisken som sökt sig längre in i viken. Det var svårt att se, men med lite tålamod och detaljgranskade förstoringar konstaterade jag att de lyckades ta mestadels små plattfiskar, troligtvis sandskädda. De är inte de lättaste att svälja då de vägrar att vika ihop sig. En tog också vad jag tror är storspigg, av taggarna att döma.

Nöddökilen, Strömstad – 28 oktober 2026

Äta eller ätas #2

Förutom krickorna denna soliga dag låg andra änder och födosökte i viken. Ett tjugotal knipor rörde sig runt i vikens olika delar, tillräckligt djupt denna dag för att de kunde dyka. De rör sig alltid lite nervöst och tittar runt omkring sig. Vilket kanske vara förståeligt då till och med en närsynt fågelskådare som jag ser den svartvita teckningen utan kikare på långt håll. Havsörnen som gled över bergskammen hade säkert mycket bättre koll på om där fanns någon till synes svag eller skadad individ. Men någon större oro verkade den inte skapa.

De lite mer anspråkslösa honorna, när det gäller utseendet, var mest aktiva och i majoritet bland de lite sprättiga hanarna. Några hanar hade redan börjat få sin ”smutsigare” höstdräkt. Deras snabba dykförmåga förmår dem att fånga småfisk emellanåt men jag kunde bara konstatera att långsamma småkrabbor verkade vara det enklaste bytet.

En lite tillfällig gäst norrifrån fanns bland de nyfikna kniporna, en sjöorre (Melanitta nigra). Tror nog detta var en ungfågel, med lite mer brunfärgad dräkt jämfört med de vuxnas grå. Den har antagligen kommit ifrån sin flock i stormen som svepte in natten innan, då de normalt sett övervintrar längre ut i kustbandet och kan dyka djupt. Här syntes den dra nytta av knipornas lokalkännedom och följde deras exempel på grundare vatten. Den är nog mer tacksam för klarare vatten, bortskämd med fina fjällsjöar som den är.

Nöddökilen, Strömstad – 28 oktober 2026

Äta eller ätas #1

Hierarkin finns där och syns. Inga regler, inte heller störst är främst. Styrka är inte alltid det givna framgångsreceptet. Även om havsörnen har få fiender så är inte alla som är mindre än den själv givna bytesdjur, trots sin topplacering i den spetsiga näringspyramiden. De tres gäng hade bytt vik två dagar efter mitt senaste möte med dem. De nu satt till synes lugnt på stränderna och tog in platsen.

På vattnet låg cirka 150 krickor, rastade och betade i strandkanten. På en given signal lyfte alla som en enhetlig flock, så fort den ena örnen lättade och gled långsamt längs vattenbrynet. Krickorna flyger så snabbt och girar tvärt 180 grader om det behövs. Den här unga örnen ville nog bara se vad som hände och insåg snabbt att här fanns inget överraskningsmoment att tala om.

Krickorna kände sig så pass säkra på sin egen förmåga som grupp att de ignorerade en sittande havsörn på stranden. De simmade fram och tillbaka längs kanten innan ett mindre gäng bestämde sig för att gå upp på land bara ett 20-tal meter bortanför örnen. Men antagligen var inte örnarna tillräckligt hungriga för att jag ifatt dessa formel1-flygfän på 350 gram, inte värt mödan säkert.

Nöddökilen, Strömstad – 28 oktober 2026

De tres gäng

Jag har sett dom, lite här och var, varje dag jag varit ute i dessa trakter. Det har varit lite svårt att utröna hur många de är, dessa unga havsörnar som verkar ha bestämt sig för att stanna här under hösten. Nattens västliga storm hade höjt havsnivån med nästan en meter och strandängarna låg under vatten. Tre mörka skuggor med lite ljusare näbbar hukade sig tillsammans vid den nya stranden längst in i viken, bortom vettigt fotoavstånd.

På unga oerfarna örnars vis är de nyfikna och testar sin omgivning. Kråkfåglarna bryr sig inte alls medan krickor och vigg som nyttjade högvattnet inte litade på detta gäng. Att likt en ligist terrorisera barnfamiljer verkar vara en del i den egna fria uppfostran. Hade jag varit betydligt närmare så skulle knölsvanarnas väsande säkerligen ha hörts.

Till synes lite planlöst drog de runt i viken, försvann en lång stund, för att sedan dyka upp igen från ett annat håll. Svårt att säga om de hade någon plan men helt klart hade de bestämt sig för att hänga ihop och på det sättet kanske lyckas bättre med jakten än på egen hand.

De tres gäng lyckades i alla fall skapa respekt hos de grågäss som inte låg ute på fälten och betade. Kacklet hördes lång väg när de skärrade eller kanske förbannade gässen tyckte att nu kan ni väl hålla era jaktövningar någon annanstans. Men de kanske skall vara på sin vakt, för en långsam gås kan lätt bli en middagsstek.

Den enda varelsen örnarna verkar ha vissa tveksamheter kring är gubben i fågeltornet med hans blänkande utrustning, verkar skumt tycks de tänka helt klart. Men nu fick han bråttom då högvattnet hade nått ändå upp till tornets bas. Skönt, då kan vi spana av hans sida senare, hör jag de tre viska.

Orrevikskilen, Strömstad – 26 oktober 2026

Lyssna selektivt

Gjorde en högst ovetenskaplig undersökning vid ett kort avbrott under Nöddökilens regndag. Hörde på avstånd tofsmesar, så fram med mobilens fågeläten. Provade först en sparvuggla, alla mesars hatobjekt. Ingen reaktion överhuvudtaget, men så är de ju inte så vanliga här nere vid havet. Testade också varningsläten från entita, svartmes och talgoxe. Inga svar. När jag till slut tog fram tofsmesens ettriga varningsläte, så vad dyker upp om inte en nyfiken, lite våt men pigg blåmes. Så min slutsats blir att blåmesar har ett gott öga till tofsmesar och hjälper gärna till i nöden. Skämdes lite för tilltaget.

Men så dök tanken upp, de kanske är som vi människor. De lyssnar selektivt utifrån rätt budskap, ingen idé att slösa tid och ansträngning på såna som inte delar samma värderingar. Hmm…..

Nöddökilen, Strömstad – 24 oktober 2026

Konstflyg

Min häger i gårdagens inlägg hade faktiskt lite sällskap i viken till och från. Först anlände en liten flock krickor i ösregnet och gick ner på på vattnet. De fick snart sällskap av fler flockar som samlade sig till en större grupp. Vår minsta and i Sverige är ett begärligt byte för de största rovfåglarna så man kan förstå detta beteende under höstens flyttning.

Det kan se kaotiskt ut när de lyfter, men de har en otrolig koordination mellan sig när de flyger i flock. Trots att de håller ihop tätt och har en hög vingfrekvens så ligger alla hela tiden i samma flygposition. Viker ledaren så hänger alla med ögonblickligen, och det går riktigt snabbt. Lite för snabbt för fotografen ibland, speciellt med gråvädrets mörker. Av alla hundratals bilder jag tittat igenom fanns bara en där jag såg en incident. Då var det ändå en havsörn uppe en kort stund bara för att testa reflexerna på detta gäng.

Jag är generellt sett inte så förtjust i regn eller gråväder. Men väl hemma blev jag faktiskt positivt överraskad över avsaknaden av solljus och skarpa skuggor. Istället framträdde den rika variationen i krickornas jordnära höstfärger. Ungfåglar och gamla blekta hanar respektive honor om vartannat fick var och en egen karaktär. Men tydligast blev den för arten karakteristiska gröna vingspegeln med svart och vitt tillägg. Den gröna tonen gick ibland till och med över i purpurblått.

För den som eventuellt undrar om där fanns någon nötkråka, så är svaret nej. Fast vad gör det när man kunde njuta av ett skådespel i flyguppvisning, en konst i sig, torr och varm, medan regnet smattrade på taket ovanför ens huvud. Man kan ha det betydligt sämre än så …..

Nöddökilen, Strömstad – 24 oktober 2026

Ett hägerliv

Jag trotsade regnet som pågick för tredje dagen i rad. Lågtrycket hade fyllt på havsviken med vatten, men endast en ensam gråhäger stod mitt gråvädrets ”spegling”. Hägern höll till i kanten av den fördjupning som bäckutloppet gör, kanske någon fisk var på väg uppströms i regnet.

Medan jag spanade mot ängarna i öster så var hägern bara borta i ett nafs. Förklaringen kom över berget på Dillehuvud i väster. Först en sedan ytterligare en ung havsörn gillade vinden och smög lågt över trädtopparna, gjorde en sväng runt den öde viken men fick inte syn på något annat än gubben som kurade under taket på utkiksplatsen.

Det tog över en halv timme innan hägern tordes återvända. Den hade knappt påbörjat sitt födosökande förrän den uppförde sig märkligt. Vingarna sänktes och lades ut som paraplyer längs sidorna. Anledningen var enkel, en inkräktare hade anlänt. En märklig maktkamp om fiskeplatsen tog sin början med höjda huvuden och stel hals, där de rundade varandra. Helt olikt de verbala strider man kan få uppleva när de bästa fiskeplatserna skall ockuperas av tillresta norrmän i jakten på årets första och största havsöring i april varje år.

Vår häger markerade tydligt vem som var snabb och smidig genom att helt enkelt springa på vattnet med hotfullt utbredda vingar och sänkt huvud på en krokig hals. Förföljandet av inkräktaren upphörde relativt snabbt och vår fiskare kunde stolt glida över vågorna i motvinden.

Hägern återkom senare till sin favoritplats, denna gång närmare det stigande vattnet längs strandkanten, lite väl långt bort från min position tyvärr. Kunde ändå konstatera att bytet för dagen var strandkrabbor. Fick åtminstone i sig två stycken vad jag såg, även om det såg lite besvärligt ut. En större krabba tappades när hägern skulle skaka den, kanske något av benen gick av. Gissar att det var ett försök att avlägsna de största klorna. Men skam den som ger sig, ner gick den till slut.

Tyvärr verkade det som om konkurrenten hade sett delikatesserna, för utan förvarning försökte den återigen jaga bort vår häger. En snabb undanmanöver mot land och sedan var det bara att återuppta jakten på fridstöraren, vilket återigen resulterade att principen om först på plats gäller också i en hägers liv, åtminstone denna regniga dag.

Tyckte mig sedan se att vår bekanta häger uppvisade en stolthet, kanske på gränsen till mallig, när den gled tillbaka och på en ballerinas vis elegant landade jämfota i hela sin gracila längd, för jag vill faktiskt tro att det var en vis dam i sina bästa år, som jag under tre timmar fick lära känna.

Nöddökilen, Strömstad – 24 oktober 2026

Möte på distans

Eftersom vädret tilltalade mig även denna dag, så kanske turen med nötkråkorna vänt. Om inte annat ett nog så bra svepskäl att ta sig ut och göra ett återbesök i min andra favoritvik, som jag inte sett sedan i slutet av april. Högtryck gav åter lågt vatten och inga fåglar på vattnet förutom några grågäss på ängarna och knölsvan längre ut på öppet vatten.

En spillkråka som varnade intensivt längre västerut fick mig att lyfta kikaren mot tallskogen ovan bergsbranten. När så också en gröngöling instämde i klagolåten förstod jag att något oroade båda. Sekunderna efter dök först den unga havsörnen upp strax efter följd av en äldre med helvit stjärt och bländande gul kraftig näbb.

Det lite omaka paret satte sig på toppen av berget i några kraftiga tallar, med bra kontroll över omgivningarna. Tyvärr syntes de bra av andra med och ett par kråkor skvallrade genast om deras ankomst. En korp gjorde ett heroiskt försök att skrämma bort dem men blev istället utsatt för en styrkedemonstration. Däremot fick det till följd att gässen som betat fick stora skälvan och lyfte i små grupper åt alla håll.

Tack vare detta, och min egen RI-agent (reell intelligens), kunde jag finna en ung spetsbergsgås bland alla grågäss (till höger på bilden nedan). Efter en gemensam diskussion kring bilderna var jag enig med Martin. Mindre mörkt huvud och näbb, samt skära ben, och det faktum att jag hörde ett avvikande läta när de flög över mig, var avgörande för en bestämning i efterhand. Jag ser spetsbergsgås annars mest under våren här när de drar förbi i stora flockar under kort tid.

”Paret” havsörn brydde sig föga om all uppståndelse och definitivt inte om mej och mina bryderier om vilken gås som var vem. De hade siktet inställt på något annat och försvann över tallskogen rakt norrut, mot fiskrika havsvikar när nu havsöringen är på väg in för att hitta sina lekbäckar eller kanske var de ute efter en gädda i det stora Strömsvattnet. Önskade dem lycka till och avrundade själv åt annat håll.

Nöddökilen, Strömstad – 20 oktober 2026

Rast och vila

Efter tankevurpan med nötkråkan tog jag en omväg hem österut över de brukade slätterna. Nattens frost låg kvar på de skuggade delarna av fälten men solens värme förångade dem och skapade dimslöjor som höll sig kvar långt in på dagen, som var helt stilla. Här brukar så här års stora skaror av gäss och sångsvan rasta. På de slagna spannmålsfälten syntes istället stora öron sticka upp bland stubben. Rådjuren låg långt ut, fullt synliga i dagsljus och bara vilade. En mamma med sina två årsungar blev lite oroliga när jag stängde av bilmotorn, de rörde sig lite längre ut på fältet och stannade sedan upp. Jag smög iväg långsamt för att inte störa idyllen mer.

Där dök de sedan upp, bara några minuter bort, mina vita änglar från norr. En flock på tjugofem sångsvanar rastande på en äng, oberörda sov en del medan andra putsade sig eller plockade lite grönt middagstugg. Som vanligt höll några vakt med sträckt hals. En familjegrupp med ett föräldrapar och fem årsungar höll sig lite för sig själva men i trygghet av den större gruppen.

Näsinge/Utängen, Strömstad – 19 oktober 2026

Tankenöt

Mötte en fågelskådare häromdagen som undrade om jag sett någon nötkråka (Nucifraga caryocatactes). En för mig ny bekantskap i så fall men som tydligen drar runt i landet efter mat i stora skaror. Tänkte mig att nötter i en bokskog eller ekollon kunde attrahera denna vackra fågel. Dagen var fin när jag satte mig ned vid en gammal bok i den betade fårhagen, lyssnade in fågellivet och väntade.

Bland höstlöven på marken syntes några tättingar som letade frön från bokträden. Testade att spela upp några olika läten av nötkråka, vilket upprörde en del av talgoxarna och nötväckorna. Märkligt nog stannade en liten flock kajor upp och gick ner i en guldfärgad ek ovanför mig. De samtalade lågt med varandra på kajors vis, som för att säga: Var kom den ifrån? Det närmaste jag kom nötkråka var en nötskrika som svarade längre in i skogen och några överflygande kråkfåglar som korp och gråkråka. Tanken var god men efter lite studier hemma så insåg jag att nötkråkan, trots namnet, är mest intresserad av frön i gammal granskog. En sån nöt man är….