LIV I FRI LUFT

Väntan på kärrhöken 1(3)

Dag 1

Ett litet projekt måste man ha, detta kallas Östra Hålkedalen med ett mål att få lite bilder på brun kärrhök. Området är mycket stadsnära och lättillgängligt för alla. Mitt projektområde är litet till ytan och ligger öster om en relativt fågelrik grund havsvik kallad Hålkedalskilen. Norr om platsen går den vältrafikerade södra infartsvägen till Strömstad. Min observationsplats ligger på ett lågt berg i dess sydöstra del, med god överblick över hela området.

Platsen karakteriseras av en vassbevuxen låglänt del med ett dike i mitten. Den västra delen har en bäck, som försörjs av ett litet tjärn/träsk österut (Hoppetjärnet) och som rinner ut i Hålkedalskilen. I tjärnet finns det gott om grodor, spigg och även ål har man hittat. På ömse sidor om vassen finns det gammal odlingsmark som ligger i träda numera. Dessförinnan tog man in hö härifrån. I norr och söder avgränsas platsen av branta berg, som avvattnas ner i området.

Genom området går en smal grusväg, ej för genomfart utan används i huvudsak för den gamla bebodda lantgården i söder. Skyltningen respekteras inte alltid, men grusvägen används ganska flitigt av hundägare, joggare och naturintresserade människor. Berget väster om området är nämligen en del av Ekoparken i Strömstad med en markerad rundslinga. Längs grusvägen ses också ofta den ovanliga sandödlan som flyttades hit som kompensation då den ny infartsvägen byggdes.

Denna första dag var ett test för att se om platsen kunde fungera, kanske främst fotomässigt. Avståndet är ganska långt ner till ängarna och vassen, där min förhoppning är att få se kärrhöken jaga tätt över marken. I skogen bakom och upp mot berget är det gott om fågel. En sångare i en gran, alltså en gransångare, höll mig sällskap under förmiddagen. Den fick lite senare byta plats då årets första järnsparv intog toppen med sitt gnisslande. I de få buskar som finns på ängen satt faktiskt en sävsparv och sjöng också. Långt i norr, över centrum av staden, kunde jag ta några suddiga sekvensbilder på en ung havsörn som sträckte vidare. Några grågäss som brukar hålla till ute i havsviken reagerade tidigare, antagligen då örnen gick över.

Kärrhöken dök aldrig upp, även om jag sett dem här tidigare år och jag vet att de kom redan för en vecka sedan till trakten. Uppe på berget bakom mig hördes istället en ormvråk skrika då och då, tror bestämt att det finns ett häckande par där. De är lite försiktiga, då jag sitter helt öppet, men en av dem med en vacker chokladbrun teckning visade sig ibland. Fler hördes även från andra sidan stora vägen. Nytt försök i morgon.

Hålkedalen, östra delen – 8 april 2026

Om aftonen 3(3)

Aftonljuset luras

En rovfågel kommer åter in över skogen på andra sidan, snett mot mig. Misstar den på håll först för en kärrhökshona med sina smala och vinklade vingar. Men ljuset lurar mig och den lätta motvinden får den att flyga annorlunda. Så snart den vinklar upp vingarna inför min åsyn blir det tydligt att en sen ormvråk är ute på jakt efter kvällsaktiva smågnagare. Kärrhökarna får vänta på sig tydligen.

På de översvämmade delarna längst in i viken har ett flock på knappt fyrtio krickor samlats. De språkar högt och gällt på sitt eget sätt, återkommande hörs artnamnets inledning ”krick-krick” bakom vassen. Flocken löses upp utan synbar anledning där några låter kvällsbrisen föra dem vilande ur viken mot andra sidans strand. Andra tar till flykten och sveper runt ett varv innan de kollektivt fattar ett beslut om riktning.

Grågåsparet på andra sidan får sällskap av ett par, ovanligt tystlåtna kanadagäss. Betar lite i den sista kvällsolen på behörigt avstånd från varandra, men fyra par ögon ser bättre än två par.

Innan skogen faller in i skugga totalt glider en ung havstrut förbi. Antagligen sista chansen att hitta något att stilla hungern med inför natten, för en som fortfarande har mycket att lära, nu på sin hemmaplan igen.

Knölsvansparet hade nästan obemärkt kommit simmande in i viken, i skydd av mörkret på andra sidan. De tycktes hitta några vegetabilier till kvällsmålet och brydde sig föga om att de vanligtvis kacklande kusinerna som huserade på samma strand. Och mörkret skulle falla igen…..

Orrevikskilen – 6 april 2026, kl 19.00-20.00

Om aftonen 2(3)

Kärt återseende

Får syn på en ”vitfågel” som blänker till på långt håll i luftrummet över andra sidans strandkant. En av anledningarna till att jag sitter här ikväll, i början april, visar upp sig i det skarpa kvällsljuset. Fiskgjusen har återvänt. Det är, sånär som på en vecka, sex år sedan som jag först fick stifta bekantskap med den fantastiska fiskaren här på samma plats. Den fick mig att starta bloggandet på allvar och pryder därför också bloggens förstasida.

Gjusen (eller fiskörnen som de norska skådarna kallar den) tog sig över viken, hela tiden med blicken över det perfekta vattendjupet idag, förutom att lite efterdyningar av stormen fortfarande krusade ytan lite väl mycket för att kunna ha full kontroll på var fisken befinner sig. När den närmade sig, fick jag ögonkontakt och gjusen ryggade lite för att ta höjd och antagligen undvika mig. Det är ju trots allt första gången i år, så vi får utveckla vår ömsesidiga förtroende först.

Plötsligt fick gjusen syn på något till höger om mig och flög med huvudet vridet i nittio graders vinkel innan den vek av och försvann längs min sida av viken, snart skymd av den mörka al-skogen. En första träff, men förhoppningsvis inte den sista. Kombinationen av högvatten och värme kommer att locka in både havsöring och plattfisk under de närmsta två månaderna, så det gäller bara att allt stämmer.

Vattnet faller mer och mer i skugga. Ett grågåspar bestämmer sig för att utnyttja de sista solstrålarna på andra sidans strandkant. En rävfri plats kanske med tanke på att det ligger ett fritidshus precis bakom dem. En bläsgås verkar inte chansa utan tar rygg på ett annat grågåspar som drar ut ur viken

Kungsfågeln fyller på med energi
inför en stundande natt,
vårdagjämning till trots 
lär vilan bli lång
med utlovad frost.

Orrevikskilen – 6 april 2026, kl 18.20-18.50

Om aftonen 1(3)

Vändningen

Mycket högt vattenstånd i havsviken efter stormen Dave under gårdagen och natten som gick. En gråhäger som utnyttjat de nya möjligheterna lyfter ur vassen så fort jag närmar mig tornet. Strax efter kommer en brun kärrhökshane runt samma vassrugge, men vänder direkt. Inte min kväll som det verkar. Sjunker ner på träbänken och vilar istället ögonen på några gravänder som rastat färdigt och söker sig längre ut för kvällen. Klär mig inför en sittning till solnedgången, trots att solsidan är varm fortfarande.

Enstaka måsfåglar och gäss stryker förbi, en ensam sädersärla och en storspov sträcker över mitt huvud medan skogen ljuder av taltrastarnas kamp om luftherraväldet. Bofinkarna är många men gör sig knappt hörda. En gråkråka bestämmer sig för att ta en titt på vad som gömmer sig i skogens skugga. Försöker verka änglalik men skränar strax till övriga artfränder att hålla sig borta.

I ögonvrån ser jag plötsligt gråhägern komma tillbaka, snabbt över vassruggen. Hägern har bestämt sig oavsett min närvaro, här finns det nåt att hämta ikväll. Landar mjukt i dyn bakom den skuggiga vasskanten. Litar inte fullt ut på mig trots att bara mitt huvud syns bakom tornets massiva räcke, utan smyger direkt in i skuggan och uppslukas på sekunden av vassen. Lycka till med kvällsmaten och tack för besöket!

Orrevikskilen – 6 april 2026, kl 17.40-18.10

Vår 2.0

Lugnet kommer

Det har varit en intensiv vårmånad, den första fågelflyttmånaden där de som skall långt kommit och flugit vidare. Påskhelgen är också över, med solvärme och aprilstorm. Nu går vi in i en lugnare period på sätt och vis. Häckfåglarna har förvisso bråttom i takt med att växtlivet blommar ut igen och med det alla insekter som återigen skall göra grovjobbet och samtidigt vara en garant för nya fågelkullar.

Gransångaren brukar vara först av alla sångare, tåliga som de verkar vara. Inte ovanligt att de stannar kvar långt in i november vissa år. Denna landade vid fågeltornet, pustade ut och studerade sin nya omgivning och oss skådare en stund, för att sen försöka sig på de första flygande insekterna som blänkte till i den dallrande luften mot solen.

Kanske, men bara kanske, jag inte behöver ut varannan dag längre för att ta in fågelvåren. De flesta kommer ju vara här ett tag så vi får många tillfällen att mötas innan sommaren omfamnar oss och ger utrymme för vila i solen.

Orrevikskilen – 4 april 2026

Fågelskådarens last #20

Formering

Förmiddagen fortsatte med gråväder och låg aktivitet. På håll ovanför en gård upptäckte jag två tornfalkar som ryttlade mot vinden med huvudena riktade rakt ner i fjolårsgräset efter sork. De brukar ses här varje vår i par, kanske häckar de i närheten. Upptäckte en smal skugga bakom dem, ännu längre bort. Fick skruva upp tubkikaren på 60X förstoring för att känna igen den gamla havsörnen som gled mot vinden och mig. Missade ett hyfsat fototillfälle då den lånade kamerans batterigrepp släppt och glappet gjorde den strömlös. Innan jag hittat och fixat felet var den borta på andra sidan skogen.

Men, istället fylldes den grå himlen av ett ovanligt gåskackel. Jag slängde iväg några bilder för att senare kunna räkna flockarna. Lätet var annorlunda men bekant på nåt sätt. Kunde med kikaren konstatera att örnen skrämt upp en massa spetsbergsgäss, som antagligen legat i viken bakom mig. Fyra år sen sist som jag fick uppleva dessa långflygare på väg tillbaka till Svalbard. Fast denna gång hade de sökt skydd i en större flock tillsammans med vitkindade gäss som tog täten (se detaljen nedan). Därav det märkliga kacklet jag inte riktigt fick ihop i mitt huvud.

Spetsbergsgåsen passerar vanligtvis här sista veckan i mars till och med första veckan i april. Ofta går det väldigt fort, de stannar sällan någon längre tid utan flyger ofta bara förbi. Någon enstaka gång kan de samlas i större flockar vid dimma eller hårt väder, sett ett par hundra vid ett tillfälle för sex år sedan. Denna dag var det bara ett par mindre flockar om tjugo som rastat i grundvikarna. Förutom lätet har jag svårt att känna igen dem, men deras mörkare huvud och hals ger den bästa indikationen.

De vitkindade gässen återkom vid fler tillfällen under den stökiga halvtimmen. Ser inte så ofta dessa mängder här, känns som de ökar i antal precis som grågässen. Deras flygformationer var kanske inte de mest utstuderat perfekta. Vi får väl skylla på havsörnen. Förutom de klassiska formationerna som jag kallar bågen och plogen fick jag några nya, medvetna eller inte, på bild. En får vi kalla ”laget”, där man lägger vingarna om varandra, den andra får heta ”gröten”, en kaosartad vågad klump helt enkelt.

På håll är det aldrig svårt att identifiera de vita huvudena med svart hals och bröst. Tycker själv att de silverfärgat detaljtecknade vingarna är fantastiskt vackra och blänker som en putsad pokal när solljuset träffar dem. Jag tror spetsbergsgåsen föredrar sin mer återhållsamma dräkt för att smälta in i det karga landskapet på Spetsbergen.

Nöddökilen – 1 april 2026, kl 11.50-12.20

Fågelskådarens last #19

Måsordning

En kall sydlig vind förde mig till favoritviken för att söka lä. Solen försökte bryta igenom ibland men låga moln drev in från havet med sämre sikt och urblekta färger. Ett par nötskrikor förföljde mig verbalt till utkiken, medan trast och sparv höll på att överrösta ängarnas sånglärkor. Ett fåtal skrattmåsar och fiskmåsar rastade i viken korta stunder innan de drog vidare. En ensam sädesärla passerade snabbt i medvinden över mig, innan den smälte samman med molnen.

Funderade lite på om det finns någon hackordning bland måsarna. Det trogna havstrutparet, som jag sett de senaste fem åren på samma häckningsplats, markerar direkt mot andra trutar men utsätts istället för småmobbning av skratt- och fiskmås om de kommer i gäng. Skrattmåsen är mer utåtagerande, även under flytten. Markerar direkt mot den mycket större havstruten, medan fiskmåsarna agerar lite i bakgrunden, om den inte är ett direkt hot mot häckningen. Det kan man förstå, då den agerar rovfågel och tar både ägg och ungar. Ser aldrig att havstruten räds någon egentligen, går hårt åt både ormvråk och havsörn om de kommer för nära boet.

Den här dagen var det riktigt lågt vattenstånd, vilket inte passade fritidsfiskarna på premiärdagen för havsöringen på Västkusten. Havstruten har däremot inget emot den synliga leran. En i paret såg jag jobba hårt med att försöka dra upp en sandmask ur gyttjan. De är rätt långa, bort mot 20 cm och spjärnar emot i sitt U-formade hål, på typiskt havsborstmanér. Den andra parten upptäckte detta, gick ner jämte och förväntade sig kanske en bröllopsgåva detta år. Möttes istället av ett frustrerat djupt strupljud som ljöd över hela viken.

En ensam storspov satt hela tiden ute på leran med sin karaktärsfasta långa kroknäbb. Smälte nästan samman med bakgrunden när jag försökte hitta den efter att den kom in för nödlandning, såg det nästan ut som. Stod en timme på samma plats och rörde sig inte. När det senare anlände nio iviga strandpipare reagerade inte spoven heller, trots att de flängde runt överallt efter nåt ätbart i dyn. Spoven stod kvar när jag åkte hemåt, men då hade den i alla fall rört sig ett par meter och stuckit ner näbben i jakt på lite färdkost. Jag vill tro att den kommer att ta sig vidare på sydvinden norrut.

Nöddökilen – 1 april 2026, kl 10-12.30

Fågelskådarens last #18

Skymningstimmen, del 2

Skogen på andra sidan ligger i mörker, färgerna har reducerats och egentligen går det inte längre att fotografera. För att kunna frysa någon rörelse i mörkret pressar jag inställningarna till max i den digitala tidsandan. Först ljuder tjattret av en liten flock vitkindade gäss över mitt huvud. Strax efter hör jag först bara vingarnas ljud från grågåsparet över vattnet, sedan ser jag några ljusare vingar knappt skönjbara i sökaren. Följer och hör hur de planar ut genom vattnet. Antagligen är de osäkra på hur djupt vattnet egentligen är och buklandar så det sprutar åt alla håll.

Jag vill tro att det är paret grågås som återvänt efter att det blev skrämda tidigare. I kikaren ser jag att de sneglar åt min håll, i nästan totalt mörker. Ett annat par passerar snabbt förbi och paret i viken verkar ha accepterat gubben som långsamt rör sig i tornet, bugar sig ner, packar ihop och sen smyger tillbaka genom skogen.

Det sista han såg var en skepnad som lösgjorde sig bakom vassen längs med bäckens utlopp i viken. En vit hals, breda vita vingband och vita strimmor på ryggen var det enda som avslöjade storskrakhanen som kom som en projektil i mörkret. Skymningen var nu över och kvällen gick över i natt. Och i morgon är en ny dag …..

Orrevikskilen – 31 mars 2026, kl 19.30-20.15

Fågelskådarens last #17

Skymningstimmen, del 1

Sommartid kallas det, fastän våren fortfarande kämpar på. Kvällarna blir längre sägs det, men det är bara vi som drar ut på dem för att försöka behålla skymningsljuset. Vid denna tid i viken kryper solen sakta ner bakom skogen och min rygg. Vattnet läggs succesivt i skugga tills hela viken blånar medan skogen på andra sidan fortfarande badar i rött ljus. En process som bara tar en dryg timme, en naturlig dimmerfunktion som omvandlar landskapet, skuggor och reflektioner skiftar hela tiden medan kvällsbrisen försöker sudda ut stämningen.

Paret grågås som funnit sin trygga plats i lågvattnets grunda del, tittar oroligt åt mitt håll, trots att jag är på behörigt avstånd. Antagligen är de osäkra på vad som rör sig i tornet framför trädens mörka scen. De börjar prata lite mer högljutt med varandra vilket är tecken på oro. Lyfter kameran reflexmässigt samtidigt som de bestämmer sig för att platsen inte längre känns säker inför natten.

De gör en lov inåt strandängarna. Bara några fåtal par går fortfarande kvar och betar. De flesta har rört sig utåt öppet vatten, de vet att platsen inte är säker för räv nattetid. Gässen svänger tillbaka mot andra sidan, lyfter över skogen till nästa vik med ett vattendjup som kanske känns säkrare eller går längre ut mot någon rävfri holme i kustbandet.

Krick-krick hörs det när tre krickor plötsligt lösgör sig i skuggan mot skogens speglingar. De smiter snabbt in bakom vassen med sikte på bäcken. Kanske släcka törsten eller ta ett kvällsbad utan salt. De första två hannarnas gula fläck på ändalyktan avslöjar deras identitet trots det svaga ljuset. Snart skall mörkret komma. Lugnt sånär som på taltrastarna som håller på att sjunga upp sig.

Orrevikskilen – 31 mars 2026, kl 19-19.30

Fågelskådarens last #16

Motljus

Lite kylig nordlig vind när jag sent bestämde mig för att lyssna av fågellivet vid en större vik, som ett grunt innanhav. Solen värmde i lä framför en gles tallskog. Hundratals skrattmåsar höll glädjesprudlande sammankomster runt hela viken, i sällskap av andra måsfåglar och gravänder. Några strandskator och ensam ängspiplärka tittade förbi hastigt. Gässen var uppdelade i par som slöade längs med strandkanten, en sov medan den andre höll koll på omgivningen och betade lite vårgrönt.

Några flugor tog mina solvärmda byxor i anspråk som ortens riviera, snurrade runt för att hitta rätt position med ryggen mot solen. De första citronfjärilarna dansade runt mellan stammarna i solgläntornas gräsbevuxna slänter. Insektsvåren har börjat. Bofink och rödhake hade fått lite konkurrens av vårens första gransångare och en steglits som sökte en boplats bland tallarna.

Fridfullheten avbröts ibland av att några gäss eller kråkor passerade mellan mig och det skuggiga berget i söder. Jag försökte bemästra motljuset och ta med mig känslan av värme och ljusets återkomst hem. Trots att fåglarna nästan blev ett med skogen bakom återger de ljuset på ett nytt sätt, genomlyser vingpennornas yttersta delar eller lägger vita linjer som konturer. Även kråkans svarta rygg återspeglar det hårda infallande middagsljuset, liksom grågässens silvriga vingovansidor.