Äppelfest

En mörk dag i veckan förgylldes tillvaron av ett livligt och skräningt gäng. De hade konstaterat att trädgårdsmästaren slarvat lite och inte orkat plocka ner de sista högt sittande äpplena. Jag förstod björktrastarnas inställning, det var länge sedan jag själv tyckt att våra höstäpplen varit så söta som detta år.

Trots att de kivades och trängdes kring de kvarvarande frukterna uppmärksammade de mig direkt när jag öppnade balkongdörren på glänt så objektivet skulle få plats. Men sötsaker kan förändra allas omdöme, så snart var de mest sugna tillbaka och tog för sig innan festen var över.


Strömstad – 10 november 2026

Under påverkan

Influensa, av den där mest smittsamma barnbarns-varianten, har lämnat kamera och tangentbord att vila, nu i över en vecka. Men till slut går det inte längre. Så när jag hörde trastar och sidensvans genom fönstret fick slutaren hosta fram några bilder. Dimma, regn och mörker samt fönsterglas är inte den bästa kombinationen.

Där och då började jag istället känna igen mina första försök i slutet av 1960-talet framträda på skärmen, precis som de dåliga papperskopiorna som vaskades fram i ett tvättställ på en toalett med röd glödlampa. För kort framkallning och dålig sköljning men framförallt en övertro på Tri-X film och ett oskarpt teleobjektiv resulterade i ständig besvikelse. Där låg kanske förklaringen till att man fortsatte, och tänker sig det framöver ett tag till oavsett hinder.


Strömstad – 12 november 2026

Sväljes varsamt

När storspoven hade lämnat mig ensam igen, så dröjde det inte länge innan en gammal bekant dök upp igen. Gråhägern stod länge stilla i vattnet och avvaktade. Sträckte ibland på halsen och rörde sig mycket försiktigt nästan mitt i viken.

Något måste ha fått hägern att anlända hit precis i rätt tid. För nu började vattnet stiga av månens dragningskraft. Floden medförde rörelser på ytan, flertalet fiskar var uppe och vakade, som en enveten fritidsfiskare kallar fenomenet. Hägern fångade snabbt en plattfisk och spanade redan på nästa fiskvak.

Jag försökte fokusera på att se vad det var som fick fiskaren att fortsätta smyga på sina byten. Efter en kort kamp sprattlade satt en lite större plattfisk, fastspetsad på den vassa näbben. Ett rött köttsår visade tydligt att den näbben var en effektiv harpun. Sen gällde det bara att försöka vända och vrida på fisken ett antal gånger, doppa den i vattnet så att den till slut slank in och gick att svälja. Mest intressant, tyckte jag, var faktiskt att efter närstudier av bilderna så visade det sig mera troligt vara en lerskädda och inte som jag tidigare trott den vanliga sandskäddan. En delikatess som jag kan tänka mig på min egen tallrik.


Nöddökilen, Strömstad – 5 november 2026

Ensam

Högtrycksväder, vilket innebär klar himmel och kall morgon, svag vind från norr och lågt vatten i viken. Inga sjöfåglar syntes. En ormvråk skrek i skogen bakom mig och lite senare rundade en ung havsörn den yttre udden, men vände direkt. Kanske den insåg att det inte fanns mycket att hämta här.

En ljus prick mitt på leran kände jag inte igen, minsta avvikelse från det vanliga går inte obehindrat förbi gubben, inte än i alla fall. Där i blänket från vindkratfverket gick en storspov, helt ensam och letade något som havet kunde erbjuda. Kunde i tubkikaren konstatera att spoven borrade ner den långa krökta näbben efter sandmask och plockade småsnäckor som snacks. Trots sin ringa vikt och långa ben sjönk den ned i den lösa leran, hade varit bättre med simfötter.

Efter en timmes rastande med födosök, en ordentligt tvätt i bäcken med påföljande putsning av fjäderdräkten, lyfte spoven med sitt karakteristiska flöjtande läte. Men den borde inte ha tagit den där sista godbiten i leran. Fötterna var svarta igen och den stolta näbben inte lika välputsad som innan. Fast vad gör det när man är ute på tur ensam, ingen såg väl det…..


Nöddökilen, Strömstad – 5 november 2026

Trögstartad

Nu pratar vi inte om bilen utan den här pensionären, som börjar bli trögstartad på morgonen. Frostkyla redan igår kväll så det bådade gott för lite tidiga frostbilder i svart-vitt. Det blev varken det ena eller det andra, för innan jag kommit mig ut så hade redan solen fått det mesta att töa bort. Eftersom både gröna och gula löv satt kvar så fick planen skiftas ut mot årets sista höstkänsla.


Hålkedalen, Strömstad – 3 november 2026

Liv i spegeln

Snart november månad, de sista färgerna som påminner om höst bleknar snabbt bort. Tar tillvara en lugn dag med få fåglar i viken och njuter ett stilla vatten som återgäldar en surrealistisk upplevelse.


Nöddökilen, Strömstad – 30 oktober 2026