Dag 4
Ett par regndagar förlöpte innan jag tänkte göra ett sista försök med projekt kärrhök. Dagen var inte den bästa ur fotosynpunkt, mulet och dåligt ljus, men varmare och ingen kallblåst som sist. De första blommorna syntes på sävsparvens buske, snart blir den som uppslukad i grönskan. En av alla taltrastar försökte ignorera mig, men när jag visslade på den, vände den sig om och gav hals. Blev ingen duett direkt, men kanske ett bevis på att det går att kommunicera, på nåt sätt.
En stillhet verkade ha brett ut sig över ängarna, bara avbrutet av några hundrastare och flanörer längs grusvägen, de flesta nyfikna på var sandödlorna höll till. Frilufsarna höll knappt på att försvinna runt hörnet när en annan nyfiken ödleintressent dök upp från ingenstans och lågsniffade längs samma väg. Vi får hoppas att det var sork i dikena kärrhökshanen var ute efter och inte de rödlistade sandödlorna.
Trodde väl att det var den chansen man fick denna kulna dag, men så dyker den välbekanta profilen upp igen över skogen. Kroppen hängande liksom i en vagga och vingarna skarpt vinklade, med nästan spetsiga knogar. Grådagen gör inte kärrhökshanen rättvisa, med bröst och inre delen av vingarnas undersida får den en nästan kopparfärgad ton i rödbrunt. Nu så pass nära att man kunde se några individuella små slitage på de svarta vingpennorna.
Förmiddagen förflöt fortsatt lugnt med enstaka flygande förbipasserare. Som vanligt drog hägrar och skarv österut till sina fiskevatten, men också ett par korpar passerade åt samma håll. Kanske fiskade de efter eventuella rester av de andras kalas. Men dagen skulle inte vara slut med det.
Återigen dök hanen upp, nu i sällskap med den kärrhökshona jag såg för tre dagar sedan. Fantastiskt att se hur de flög tillsammans på höjd, tycke tycktes ha uppstått. Medan damen försvann bakom skogen dök herrn upp plötsligt igen och passerade över mig, blicken riktad åt alla håll. Tror inte att jag var mest i fokus denna dag, snarare damsällskapet eller nåt som prasslade i det torra gräset.
Skulle precis packa ihop, mycket nöjd med en dag i buskarna, eller snarare på berget, när ett flöjtande hördes på långt håll. Spanade länge innan jag fick syn på storspoven som passerade snett över ängen och mig. Sticker inte ut direkt, bara beige-brun-spräcklig, men med en sådan elegans i flykten att det kompenserar det återhållsamma modet genom alla år.
På kvällen fick jag ett samtal från en fågelskådare som undrade vad jag gjorde på berget vid ängarna. Berättade om projektet och fick tips om var de här kärrhökarna jag sett troligtvis håller till och antagligen har påbörjat sitt bobygge. Platsen ligger österut vid insjön jag sett de flyga mot sedan de lämnat min plats. Kanske dags att byta observationsplats, miljöombyte förnöjer som det heter.
Hålkedalen, östra delen – 13 april 2026
LIV I FRI LUFT 