Den korta skogsvägen nyttjas mer sällan. Fotvandrare, svampplockare och någon förvirrad fotograf hittar hit ibland. Från bruset av öltörstiga norrmän från den stora infartsvägen omges man snart att högvuxen skog, omväxlande gran, tall och lövträd. Sommartorkan har hållit i sig trots några kraftigare regnskurar. Björkarna hittar inte ner till grundvattnet längre och bladen gulnar snabbt nu. Glest med blommande växter längs med den gräsbevuxna vägen. Hallonbuskarna har släppt ifrån sig frukterna och börjat klä om till höstkostymen redan.
Ängsvädd (Succisa pratensis), Skogssallat (Lactuca muralis) och Hallon (Rubus caesius)
De ljusa, klara insektslockande färgerna har nu fått ge vika för tyngre, mustiga hösttoner när strandväxterna bildat frukter och frön, med förhoppningen att förökningen skall lyckas i skyddade skrevor mellan granitklipporna.
De är mjuka, lena och följsamma – ändå tolererar de oss som vistas i deras eget hem, havet, utan att på något sätt stöta bort oss. Är vi tillräckligt tacksamma och vänliga tillbaka, för att alger av alla de slag producerar nästan hälften av allt syre runt jordklotet.
Holmen har varit mycket välbesökt av diverse fåglar under sommaren, och antagligen likaså under häckningssäsongen. Nu var den öde, men utbredningen av dun från ungar och ungfåglar, på land och i de små sötvattenkaren, vittnade om aktiviteten här långt ut. Vattnet i det största karet var kraftigt infärgat av sommartorkans nedbrytning av alger, i en ogenomtränglig grönbrun ton. Inga skal efter ägg fanns kvar, men mycket spillning som visade på att både måsfågel och gäss hade trivts här och skapat nytt liv.
Våra hundar kunde därför fritt röra sig på den lilla holmen, ta in dofterna och bara fantisera om att få skrämma upp någon fågel. Deras avtryck i hällkar med grönalger eller våta tassavtryck på klipporna var borta innan vi hunnit vända oss om. Ett par skärpiplärkor var de enda som stannade till en kort stund för att sedan ta sig vidare, till synes oberörda av de märkliga besökarna sent i säsongen.
Ett fynd av ett något udda slag fick mig att stanna upp. I en färgskala som påminde om ett uppdukat fat med nykokta räkor, lyste det uttorkade paketet skarpt i rosa toner. Till synes i en organisk form, men med tydliga indikationer på att människohänder varit upphov till verket, som får stanna och kanske transformera sig till nästa sommar.
Bara ett kort besök på en av de yttersta holmarna, innan Kosterfjorden måste korsas för att komma längre ut i västerhavet. Alla besökare lämnar ifrån sig något i olika former och format. Mina vingförsedda vänner har glömt rester från festen och tagit sig friheten att naturgödsla därefter. Okända givare till det oändliga havet hade säkert inte en avsikt att starta upp ett nybygge här ute, men kanske utvecklas här en plats för tillflykt av ännu okända framtida varelser. Men mest troligt tar höststormarna tillbaka pallen och skänker den till någon behövande gäststugebyggare.
