Tisdag 14 juli – Kvikkjokk, slutmålet
Vandringens sista etapp på 18 km genom mestadels högrest granskog var förvisso en utförsbacke, men en seg sådan.
Tisdag 14 juli – Kvikkjokk, slutmålet
Vandringens sista etapp på 18 km genom mestadels högrest granskog var förvisso en utförsbacke, men en seg sådan.
Vilande gräsänder – mallard´s resting
De tillbringar en stor del av dagen när det är som kallast i vila. Sover i vanlig bemärkelse gör de inte, alltid ett vaksamt öga som reagerar på rörelser och ljud.
ISGÖL
Gölen i skogen fryser till och töar om vart annat. Lite snö har töat och bildat en frusen bäckfåra ovanpå isen.
ISKALLA ÖGON
Som att stå i skogen en kall vinterkväll. Stjärnorna syns blinka och röra på sig efter ett tag. Man känner sig nästan iakttagen.
Stranden vid havet känns kanske inte så inbjudande i januari, men bjuder ändå upp till lite rotation på skallbenets insida.
Snö och iskristaller reflekterar ljuset på de mest oväntade sätt, kan jag tycka ibland. Att det inte blir som man tänkt sej, är inte alltid det viktigaste.
En liten fundering på varför jag och många andra som fotograferar ofta fastnar vid detaljer, eller är det kanske bara jag.
Vi förmodas kunna läsa av olika slags tecken i livet, allt från trafikskyltar till våra medmänniskors ansiktsuttryck.
En dag med blek decembersol, delvis skymd bakom tunna moln vid horisonten. Nattis som inte hunnit tina i ett dike längs skogsvägen. Kan aldrig sluta fascineras av vatten, speciellt i denna spröda form.
Jag har sett ljuset! Nej, inte i den religiösa bemärkelsen, även om det var som en uppenbarelse när solen bröt igenom några korta ögonblick.