Det har varit en intensiv vårmånad, den första fågelflyttmånaden där de som skall långt kommit och flugit vidare. Påskhelgen är också över, med solvärme och aprilstorm. Nu går vi in i en lugnare period på sätt och vis. Häckfåglarna har förvisso bråttom i takt med att växtlivet blommar ut igen och med det alla insekter som återigen skall göra grovjobbet och samtidigt vara en garant för nya fågelkullar.
Gransångaren brukar vara först av alla sångare, tåliga som de verkar vara. Inte ovanligt att de stannar kvar långt in i november vissa år. Denna landade vid fågeltornet, pustade ut och studerade sin nya omgivning och oss skådare en stund, för att sen försöka sig på de första flygande insekterna som blänkte till i den dallrande luften mot solen.
Kanske, men bara kanske, jag inte behöver ut varannan dag längre för att ta in fågelvåren. De flesta kommer ju vara här ett tag så vi får många tillfällen att mötas innan sommaren omfamnar oss och ger utrymme för vila i solen.
Förmiddagen fortsatte med gråväder och låg aktivitet. På håll ovanför en gård upptäckte jag två tornfalkar som ryttlade mot vinden med huvudena riktade rakt ner i fjolårsgräset efter sork. De brukar ses här varje vår i par, kanske häckar de i närheten. Upptäckte en smal skugga bakom dem, ännu längre bort. Fick skruva upp tubkikaren på 60X förstoring för att känna igen den gamla havsörnen som gled mot vinden och mig. Missade ett hyfsat fototillfälle då den lånade kamerans batterigrepp släppt och glappet gjorde den strömlös. Innan jag hittat och fixat felet var den borta på andra sidan skogen.
Men, istället fylldes den grå himlen av ett ovanligt gåskackel. Jag slängde iväg några bilder för att senare kunna räkna flockarna. Lätet var annorlunda men bekant på nåt sätt. Kunde med kikaren konstatera att örnen skrämt upp en massa spetsbergsgäss, som antagligen legat i viken bakom mig. Fyra år sen sist som jag fick uppleva dessa långflygare på väg tillbaka till Svalbard. Fast denna gång hade de sökt skydd i en större flock tillsammans med vitkindade gäss som tog täten (se detaljen nedan). Därav det märkliga kacklet jag inte riktigt fick ihop i mitt huvud.
Spetsbergsgåsen passerar vanligtvis här sista veckan i mars till och med första veckan i april. Ofta går det väldigt fort, de stannar sällan någon längre tid utan flyger ofta bara förbi. Någon enstaka gång kan de samlas i större flockar vid dimma eller hårt väder, sett ett par hundra vid ett tillfälle för sex år sedan. Denna dag var det bara ett par mindre flockar om tjugo som rastat i grundvikarna. Förutom lätet har jag svårt att känna igen dem, men deras mörkare huvud och hals ger den bästa indikationen.
De vitkindade gässen återkom vid fler tillfällen under den stökiga halvtimmen. Ser inte så ofta dessa mängder här, känns som de ökar i antal precis som grågässen. Deras flygformationer var kanske inte de mest utstuderat perfekta. Vi får väl skylla på havsörnen. Förutom de klassiska formationerna som jag kallar bågen och plogen fick jag några nya, medvetna eller inte, på bild. En får vi kalla ”laget”, där man lägger vingarna om varandra, den andra får heta ”gröten”, en kaosartad vågad klump helt enkelt.
På håll är det aldrig svårt att identifiera de vita huvudena med svart hals och bröst. Tycker själv att de silverfärgat detaljtecknade vingarna är fantastiskt vackra och blänker som en putsad pokal när solljuset träffar dem. Jag tror spetsbergsgåsen föredrar sin mer återhållsamma dräkt för att smälta in i det karga landskapet på Spetsbergen.
En kall sydlig vind förde mig till favoritviken för att söka lä. Solen försökte bryta igenom ibland men låga moln drev in från havet med sämre sikt och urblekta färger. Ett par nötskrikor förföljde mig verbalt till utkiken, medan trast och sparv höll på att överrösta ängarnas sånglärkor. Ett fåtal skrattmåsar och fiskmåsar rastade i viken korta stunder innan de drog vidare. En ensam sädesärla passerade snabbt i medvinden över mig, innan den smälte samman med molnen.
Funderade lite på om det finns någon hackordning bland måsarna. Det trogna havstrutparet, som jag sett de senaste fem åren på samma häckningsplats, markerar direkt mot andra trutar men utsätts istället för småmobbning av skratt- och fiskmås om de kommer i gäng. Skrattmåsen är mer utåtagerande, även under flytten. Markerar direkt mot den mycket större havstruten, medan fiskmåsarna agerar lite i bakgrunden, om den inte är ett direkt hot mot häckningen. Det kan man förstå, då den agerar rovfågel och tar både ägg och ungar. Ser aldrig att havstruten räds någon egentligen, går hårt åt både ormvråk och havsörn om de kommer för nära boet.
Den här dagen var det riktigt lågt vattenstånd, vilket inte passade fritidsfiskarna på premiärdagen för havsöringen på Västkusten. Havstruten har däremot inget emot den synliga leran. En i paret såg jag jobba hårt med att försöka dra upp en sandmask ur gyttjan. De är rätt långa, bort mot 20 cm och spjärnar emot i sitt U-formade hål, på typiskt havsborstmanér. Den andra parten upptäckte detta, gick ner jämte och förväntade sig kanske en bröllopsgåva detta år. Möttes istället av ett frustrerat djupt strupljud som ljöd över hela viken.
En ensam storspov satt hela tiden ute på leran med sin karaktärsfasta långa kroknäbb. Smälte nästan samman med bakgrunden när jag försökte hitta den efter att den kom in för nödlandning, såg det nästan ut som. Stod en timme på samma plats och rörde sig inte. När det senare anlände nio iviga strandpipare reagerade inte spoven heller, trots att de flängde runt överallt efter nåt ätbart i dyn. Spoven stod kvar när jag åkte hemåt, men då hade den i alla fall rört sig ett par meter och stuckit ner näbben i jakt på lite färdkost. Jag vill tro att den kommer att ta sig vidare på sydvinden norrut.
Skogen på andra sidan ligger i mörker, färgerna har reducerats och egentligen går det inte längre att fotografera. För att kunna frysa någon rörelse i mörkret pressar jag inställningarna till max i den digitala tidsandan. Först ljuder tjattret av en liten flock vitkindade gäss över mitt huvud. Strax efter hör jag först bara vingarnas ljud från grågåsparet över vattnet, sedan ser jag några ljusare vingar knappt skönjbara i sökaren. Följer och hör hur de planar ut genom vattnet. Antagligen är de osäkra på hur djupt vattnet egentligen är och buklandar så det sprutar åt alla håll.
Jag vill tro att det är paret grågås som återvänt efter att det blev skrämda tidigare. I kikaren ser jag att de sneglar åt min håll, i nästan totalt mörker. Ett annat par passerar snabbt förbi och paret i viken verkar ha accepterat gubben som långsamt rör sig i tornet, bugar sig ner, packar ihop och sen smyger tillbaka genom skogen.
Det sista han såg var en skepnad som lösgjorde sig bakom vassen längs med bäckens utlopp i viken. En vit hals, breda vita vingband och vita strimmor på ryggen var det enda som avslöjade storskrakhanen som kom som en projektil i mörkret. Skymningen var nu över och kvällen gick över i natt. Och i morgon är en ny dag …..
Sommartid kallas det, fastän våren fortfarande kämpar på. Kvällarna blir längre sägs det, men det är bara vi som drar ut på dem för att försöka behålla skymningsljuset. Vid denna tid i viken kryper solen sakta ner bakom skogen och min rygg. Vattnet läggs succesivt i skugga tills hela viken blånar medan skogen på andra sidan fortfarande badar i rött ljus. En process som bara tar en dryg timme, en naturlig dimmerfunktion som omvandlar landskapet, skuggor och reflektioner skiftar hela tiden medan kvällsbrisen försöker sudda ut stämningen.
Paret grågås som funnit sin trygga plats i lågvattnets grunda del, tittar oroligt åt mitt håll, trots att jag är på behörigt avstånd. Antagligen är de osäkra på vad som rör sig i tornet framför trädens mörka scen. De börjar prata lite mer högljutt med varandra vilket är tecken på oro. Lyfter kameran reflexmässigt samtidigt som de bestämmer sig för att platsen inte längre känns säker inför natten.
De gör en lov inåt strandängarna. Bara några fåtal par går fortfarande kvar och betar. De flesta har rört sig utåt öppet vatten, de vet att platsen inte är säker för räv nattetid. Gässen svänger tillbaka mot andra sidan, lyfter över skogen till nästa vik med ett vattendjup som kanske känns säkrare eller går längre ut mot någon rävfri holme i kustbandet.
Krick-krick hörs det när tre krickor plötsligt lösgör sig i skuggan mot skogens speglingar. De smiter snabbt in bakom vassen med sikte på bäcken. Kanske släcka törsten eller ta ett kvällsbad utan salt. De första två hannarnas gula fläck på ändalyktan avslöjar deras identitet trots det svaga ljuset. Snart skall mörkret komma. Lugnt sånär som på taltrastarna som håller på att sjunga upp sig.
Lite kylig nordlig vind när jag sent bestämde mig för att lyssna av fågellivet vid en större vik, som ett grunt innanhav. Solen värmde i lä framför en gles tallskog. Hundratals skrattmåsar höll glädjesprudlande sammankomster runt hela viken, i sällskap av andra måsfåglar och gravänder. Några strandskator och ensam ängspiplärka tittade förbi hastigt. Gässen var uppdelade i par som slöade längs med strandkanten, en sov medan den andre höll koll på omgivningen och betade lite vårgrönt.
Några flugor tog mina solvärmda byxor i anspråk som ortens riviera, snurrade runt för att hitta rätt position med ryggen mot solen. De första citronfjärilarna dansade runt mellan stammarna i solgläntornas gräsbevuxna slänter. Insektsvåren har börjat. Bofink och rödhake hade fått lite konkurrens av vårens första gransångare och en steglits som sökte en boplats bland tallarna.
Fridfullheten avbröts ibland av att några gäss eller kråkor passerade mellan mig och det skuggiga berget i söder. Jag försökte bemästra motljuset och ta med mig känslan av värme och ljusets återkomst hem. Trots att fåglarna nästan blev ett med skogen bakom återger de ljuset på ett nytt sätt, genomlyser vingpennornas yttersta delar eller lägger vita linjer som konturer. Även kråkans svarta rygg återspeglar det hårda infallande middagsljuset, liksom grågässens silvriga vingovansidor.
….. och fick inte ordning på min kamera, men tacksam för min dotter som lånat ut sin tillsvidare ……
Vaknade tidigt, lyckades somna om men en klarblå himmel fick mig på fötter i ottan ändå. Frosten var tillbaka med -3 grader C när jag kom ut till viken före 7. Nästan spegelblankt i det tidiga släpljuset från östersolen. Några få gravänder och grågäss njöt av soluppgången mot en mörk fond av skog. En liten flock på elva krickor beblandade sig med de större vattengästerna. Stillheten gjorda att fågelsången runt omkring blev mäktig. Äntligen hade nu både taltrastar och koltrastar satt igång sin typiska morgonkonsert som innefattade plagiering av platsens övriga invånare, från strandpipare till bofink och rödhake.
Havstrutparet som varit här under hela februari och mars månad, gjorde ett besök i vikens grunda del. Ett harmoniskt par, som jag tror häckat på samma klippa längre ut i många år. De markerar i alla fall direkt mot andra måsfåglar och rovfåglar också för den delen, ständigt på vakt över sin lilla del i deras paradis. Denna morgon var de lite mer rörliga, kanske beroende på att två andra havstrutar höll sig längst in på leran. Parets lågmälda strupljud hördes väl över hela viken.
Vid ett tillfälle utbröt en febril jakt efter en yngre släkting. Tänkte att det väl var en revirmarkering bara, men de brukar ju inte bry sig så mycket om omogna ungfåglar.
Förklaringen fick jag återigen vid bildskärmen hemma. Ungtruten hade någon som den äldre gärna ville ha. Ett smalt, avlångt och slingrande djur snodde sig runt ungtrutens näbb. Det långa avståndet gjorde det svårt att avgöra vad. Kanske en tidig kopparorm, en liten ål eller kraftig sandmask. Det sista mest troligt.
Den unga truten behöll i alla fall greppet och sick-sackade sig bort mellan trädens skuggor innan den äldre gav upp och återvände till sin sin dam på häckningsplatsen. Lugnet återställt och bra med det, men nej!
Error 20 lyste displayen på min kamera mitt i en tagning med motorn igång. Kameran låste sig och inget hjälpte. Mekaniskt fel enligt tillverkarens manual. Bytte till en annan soligare och varmare vik i hopp om att min och kamerans relation skulle tina upp. Men ack nej! Jag hade behövt den när en flock sångsvan flög förbi mig senare, med något oväntat en sädgås som åkte snålskjuts bland svanarna i den perfekta plogen.
P.S. Om detta är slutet för fågelvåren vet jag ej, men min dotter råkade ha ett likadant kamerahus som hon inte använde för tillfället, så jag får väl låna det ett litet tag ……
Mitt pass som barnvakt och Lego-byggare blev avbeställt denna dag. Lite sol, +7 grader C och måttlig västlig vind borde båda gott för en fin spanardag istället. Tillbaka till tornet från i måndags, med goda förhoppningar. Två tranor gick och ”betade” av strandkanten på andra sidan viken. På ängarna huserade ett hundratal grågäss tillsammans med ett par vitkindade gäss och ett tiotal kanadagäss. Det plaskade febrilt i de små vattengölarna efter två dagars regn. Storskrakar, gravänder och gräsänder turades om i strandängens SPA. De fick senare sällskap av några krickor. Annars lugnt och betydligt stillsammare på och ovan vattnet mot senaste gången.
Försökte pocka på tättingarna i skogen men de var upptagna av annat. Förutom mesarna och några hoande ringduvor var det bara en bofinkhane som vågade sig fram. Jag fick lite dåligt samvete när jag spelade upp ett varningsläte och han svarade direkt, med en inte helt tillfredställd min. Han vred barskt huvudet nästan ur led för att försöka få syn på den fjäderlösa konkurrenten i tornet.
Det var lite rörelse i luften norröver, i de små himlaprickarnas land. Kunde urskilja en ryttlande fjällvråk som ännu inte gett sig av mot fjällen. Ringduvor drog norrut i små flockar om 10-20 individer. Efter en stunds spanande kom dagens första och enda havsörn in i fokus, mest tack vare några korpar och skrattande kajor. Det var ”den gamle” som sakta rekognoserade och skannade av grundvikarna utan någon större brådska, som det verkade.
Roade mig med att studera tre stationära ormvråkar på håll i tubkikaren. Samtliga var relativt mörka och lika varandra, skrek högt och gällt där de cirklade över ängarna.
Följde efter en av ormvråkarna ett tag. Vid ett tillfälle så avbröt den serpentinstigningen, tog sikte på nåt och gled snabbt mot vinden innan den vek in vingarna för fritt fall med klorna utspärrade. Försvann tyvärr bakom ett träd, så om det blev vattensork eller skogsmus till lunch fick jag aldrig reda på (samma vråk på bilden, ihopsatt av fyra olika faser i jakten).
Även en gråkråka kan väcka uppmärksamhet. Kollar ofta efter dem när de rör sig mellan olika delar av reservatet och alltid meddelar sig till sina artfränder om rovfåglar dyker upp.
Den här kråkan såg på håll ut som den hade stukat stjärten eller hade nåt fel på vingen. Tog en snabb sekvens för efterkontroll hemma. Tittar man noga så ser man hur en större fjäder på vänstra vingen är lös och pekar nästan uppåt. Antingen ruggar den för att bli vårfräsch eller så var det en slagskämpe som passerade.
Blåmesarna runt tornet var tysta idag men rörde sig i skogens skuggor bakom ryggen på mig. Ibland dök de hastigt upp i de täta alarna, men ständigt i rörelse.
En av dem var mer nyfiken och orädd när den helt klart valde att studera mig, som hade motljuset i ögonen, istället för tvärtom som brukligt är i Linnés anda.
Några knipor och ett par knölsvan hade rastat ett tag i viken. På andra sidan hann jag studera gråhägerns fiskelycka, innan den drog vidare. Mest småfisk såg det ut som.
En pulshöjare i form av en flock tofsvipor, på väg åt fel håll, tätt över vattnet, fick avrunda dagen, där solen mesta tiden gömde sig bakom molnen. Kaffet smakade ännu bättre efter denna uppvisning i elegans.
Jo, så var det detta med smått. Fågeltornet jag befann mig i ligger som sagt var med en blandad skog av gran, tall, björk, rönn och al precis bakom. Det går numera nästan att ta i grenarna. Perfekt för att komma i ögonhöjd med fågel, om det fanns några.
Denna dag var en talgoxe på krigsstigen, meddelade mig att jag störde och hade varit i tornet alldeles för länge. Jag fick återkommande mörka blickar på mig från höger och vänster. Men tack vare detta kunde jag även vända min uppmärksamhet från vikens vatten in mot skogen och lyssna.
Bofinkar hördes på avstånd från många håll, alla försökte dom kärlekskranka hitta rätt sång för att locka fram honorna. Kunde förstås inte låta bli att försöka härma lätet, med den strofen är knepig förutom knorren på slutet. Fuskade med att leta reda på en inspelning i mobilen. Fick svar genast och minuten senare satt en hane och blängde på min mobil som låg på räcket, mest förundrad över tonläget skulle jag tro, kanske fel dialekt också, då jag inte visste var inspelningen var gjord.
Lite upprymd testade jag sedan en klassisk räkna-till-sju-ramsa för att se om gulsparven längre bort i alsnåret var nyfiken också. Fungerade inte alls.
Prövade mig istället fram med en nötväcka, som brukar vara ytterst nyfikna och ibland rentav aggresiva mot inkräktare. Förvånad såg jag istället först gulparven plira fram halvdold i en hög al, snett ovanför mig, innan den hastigt försvann när nötväckan satte igång att svara mig. Vi fick några fina ögonblick innan han insåg att det inte var någon större konkurrens att behöva bemästra.
När allt var över såg jag i ena ögonvrån hur det rörde sig snabbt i alarna på ena sidan. Tänkte grönsiskor, som jag sett här denna tiden på året äta av al-kottarna. Men bland de täta grenarna studsade ett gäng kungsfåglar omkring. De hoppade mellan grenarna, kastade sig och slog några snabba vingslag utan några som helst problem för att hitta bästa platsen för att nå det som stod på dagsmenyn.
De spanade runt på alla grenar som dignade av hängen och torra kottar. Alen har inte riktigt hunnit börja blomma ännu, även om det bara är en fråga om ett par varma dagar för att hängena skall slå ut.
Jag fick en kort lektion av kungsfåglarna. Med sin pincettliknande näbb picka den snabbt på ett hänge, antagligen för att känna efter om det var ”moget”, för att sen dra ut din lilla blomknoppen. Inte mycket mat kan tyckas, men energirikt och en fågel som väger 5-6 gram behöver kanske inte så mycket, tänker ni. Fel, innan sommarvärmen kommer behöver den minst 1-1,5 gram föda varje dygn. Det blir många al-blommor för att överleva.
Så, tack alla talgoxar för att ni hörs och säger vad ni tycker. Jag är inte bitter, tvärtom evigt tacksam!
Bytte vik denna soliga men blåsiga dag. Fågeltornet står dock i lä med skog bakom mot västanvinden. Blev så pass varmt i solen att ett par lager ytterkläder fick tas av, puh! Viken är smalare med lite bättre fotokontakt med de fåglar som passerar, trots att det så här mitt på dagen är ganska mycket motljus. Vattenståndet var högt och inga sjöfåglar syntes, så när som på ett par sångsvan som vilade och putsade sig. Under förmiddagen passerade en liten flock sångsvan norrut. I skogen bakom svallade vårkänslorna. Både björktrast och dubbeltrast försökte överrösta en bestämd gröngöling. Småtättingar sjöng överallt och den första sävsparven för året satte sig i en buske vid vasskanten. Precis som det skall vara en fin dag.
Långt in i viken gick två tranpar bland grågässen och en liten flock vitkindad gås. De var alla nära pistolskjutbanan, som måndagar är tyst. Tror de börjat lära sig kalendern för banans skjuttider eller så har anpassningen tagit ett stort steg. En liten flock tranor kom in från norr faktiskt, sökte svar från de stationära men blev antingen avvisade eller fick tips om bättre plats, så de fortsatte söderut längs viken.
Det var ganska stor aktivitet bland platsens ormvråkar, minst 4-5 individer tog höjd och fortsatte norrut i termiken som bildats. En ensam fjällvråk uppehöll sig ryttlande till och från över strandängarna. De hundratal gäss som var kvar nu höll sig mestadels lugna, men när över hundra kajor lyfte tog de flesta till flykten med, även om jag nog inte tror de visste varför. Det var en ung havsörn som snabbt genade över skogen västerut. Inan jag åkte hem passerade två havsörnar (trodde jag) med tre minuters mellanrum söderut på andra sidan viken i motljuset. Jag, skall erkännas, har nog blivit lite för avslappnad när det gäller örnarna. Vid närmare titt på de suddiga förstorade bilder jag tog för åldersbestämning, så visade sig den ena vara en ung kungsörn medan den andra var en gammal havsörn, vad de nu kan ha gemensamt. Kanske fått ett kråktips om något sälkadaver vid kusten. Får nog skärpa mig!
Samtidigt som jag spanade långt bort mot horisonten landade en gråhäger i vasskanten framför tornet. Den blev lika överraskad som jag och lyfte efter tre exponerade bilder, gled lågt över vattnet för att med några extra kraftiga vingslag få luft under vingarna och snabbt stiga upp mot molnen.
Nu undrar vän av ordning; vi hart sett stort, med för en fotograf, tacksammare mått mellan vingspetsarna. Fast vad och var är då smått. Haft lite internetstrul, så ni får vänta en dag …..
LIV I FRI LUFT 