Dunkel granskogsbäck #1

Dagsljusmörker

I detta mörker under flerhundraåriga granar trivs en varelse som återkommer varje år med höstens regn. Några skygga skuggor rörde sig snabbt i vattnet där bäcken meandrar sig fram i den sandiga jordmånen. Marken är täckt av gröna mossor och små vita svampar, medan ormbunkarna längs de eroderade kanterna suktar efter vatten, likt havsöringen som nu vandrat tillbaka till sin födelseort för att leka. Allt innestängt i ett skogsrum fullt av mystik, där bäckens porlande upprätthåller livet.

Bålerödsbäcken, Strömstad – 17 oktober 2026

Vild plantskog #6

Gula signaler

Gult är verkligen en signalfärg i skogen som skriker titta hit! Det är nog därför som vanliga kantareller är så populära hos svampplockare, till skillnad mot de skygga trattkantarellerna som iklär sig en dräkt som gamla asplöv. Jag är ytterst tacksam för att de minsta vedsvamparna är gula så man slipper krypa på alla fyra i skogen. Fanns dessa Raggskinn (Sterrum Hirsutum) och de pyttesmå plättarna, som påminner om mormors runda småkakor, Vedplätt (Dacrymyces stillatus) på liggande död ved i samma skog som övriga svampar. Naturens fantasi vet inga gränser!

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 14 oktober 2026

Vild plantskog #5

Björkticka

Lite längre bort från fnösktickorna återsåg jag de vanliga björktickorna (Piptoporus betunius). Mest intressant var att se hur olika de är beroende på ålder. De jag oftast har sett har varit på upprättstående björkar som varit skadade eller partiellt uttorkade. Dessa har då också haft andra former och färger. Men har fanns hela skalan från ungdomligt oskuldsfullt vita, över de solbränt bruna till gamlingarna åter i vit svepning. Cirkeln var sluten.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 14 oktober 2026

Vild plantskog #4

Fnöskticka

Jag fann några silvergrå tickor på en björkstam som legat i mossan några år, väl omhändertagen av skogens skyddslingar. Tänkte att det kanske var de vanliga björktickorna som börjat ruttna, men när jag fann en annan färgvariant längre bort som växte på samma sätt slog det mig. Det var kanske bara de äldre släktingarna som likt undertecknad antagit den silvergrå skepnaden, vilket vetenskapen verkade hålla med om. Så vi kan nu katalogisera dessa under Fnöskticka (Fomes Fomentarius).

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 14 oktober 2026

Vild plantskog #3

Återväxtens försäkring

I den nattvåta lövmattans dunkel ligger skogens försäkring. En återväxt som har små förutsättningar, trots det överflöd av nötter som skapas varje höst. Rena lotteriet för ett ensamt ekollon eller bokens tudelade nöt. Av tusentals nötter gäller det att hamna rätt, helst i en ljusare glänta där en björk kanske fått vika ner sig. Annars får de förlita sig på ekorrar eller nötskrikors samlande inför vintern. Att hamna på toppen av en stubbe är nog att betrakta som en nitlott i sammanhanget. Bokollonets taggiga hölje borde i alla fall ha förutsättningar att fastna någonstans innan det öppnar upp sig.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 14 oktober 2026

Vild plantskog #2

Åldrande bok

Boken har etablerats fint här ute på Kockholmen, även om utbredningen har stannat av. Sammanhängande bokskogar finns normalt inte så här långt norrut, men närheten till havet gör lokalklimatet lite mildare. Istället sliter trädkronorna vintertid med att försöka behålla friska grenar när stormarna sätter in.

Många av träden har vuxit till sig genom åren och fått tydliga ålderstecken. Tvärrynkiga stammar gör att man själv känner igen sig. Grenar som brutits av har inkapslats och bildat karakteristiska ögon. Nya stamskott försöker etablera sig fast barken hos de större träden snart är helt täckta av lavar och mossor. Rötterna har fått ett grönt värmande omslag av mossa.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 14 oktober 2026

Vild plantskog #1

I skuggan av rödek

Regn igår, sol och vind idag. Gjorde ett kort besök i en speciell kustnära skog. Den ligger numera i skydd av nationalparkens regler och får leva sitt eget liv utan yttre påverkan. Träden är dock utsatta för de hårda nord-västliga vindarna under höst och vinter, rotvältorna får ligga till gagn för svampar och insekter.

Skogen är en gång planterad med bok och den storbladiga rödeken (Qercus rubra), den sista ej inhemsk. Ekens grovflikiga blad sticker ut bland bokens mindre. Högresta tallar och enstaka björkar försöker ta tillbaka sina platser men lövtaket hindrar det mesta av solljuset att nå marken, som nästan året runt är täckt av stora vissna löv som bara sakta förmultnar.

Så här i mitten av oktober är det mest svamp som nyttjar lövmattan som skydd mot vind och frost. Den nästan giftigt guloranga svampen bör vara en Svavelgul slöjskivling (Hypholoma fasciculare), ser läcker ut som en nygräddad bulle men med för mycket smak av bittermandel för att vara ätlig. De första små runda trevar sig sakta upp och nyttjar markens speciella lövkompost här.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 14 oktober 2026