LIV I FRI LUFT

Ladriket #4

Spåntak

Ängsladorna med hö hade som regel spåntak. Men redan under tidigt 70-tal fick man försöka rädda höladorna genom att lägga plåt på de gamla spåntaken. Takspånen tillverkades vanligen av furu, tät- och rätvuxen och gärna gamla torrfuror med mycket kärnved och kåda. Enklaste och bästa sättet var att spänta spånet i fiberriktningen. Eftersom fibrerna inte skärs av så rinner regnvattnet lättare av och håller längre, i gynnsamma fall över 50 år. Det fanns även hyvlade spån, men dessa höll sämre då fibrerna höggs av och sög mer vatten vilket gav röta.

Takspånen spikades på ett glest underlag av bräder som ligger parallellt med taknocken. Eftersom spånen blir fuktiga vid regn måste konstruktionen vara luftig för att spånen skall kunna torka fort, annars förstörs de snart av röta. Spån lades med minst trelagstäckning, så det gick åt mycket, minst 100 spån/m². Varje spån var därför ca 45 cm långt. Något underhåll var det sällan tal om, efter vintern fick som regel titta över taken och lappa med nya spån, annars fick rötan snabbt tag i brädkonstruktionen och himlen syntes från insidan.

Många av höladornas spåntak överlevde själva byggnaden om arbetet var väl utfört med rätt spånvirke. När inte ängsladorna längre användes så plockade man ibland ner träklädseln på väggarna för återbruk på uthus hemma vid gården. Då var det bara en tidsfråga innan klimatet fick ladorna på knä.

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #3

Timrat för framtiden

Knuttimringens konst har överlevt. Inte längre i form av lador och uthus, utan som rekonstruktivt hantverk eller skrytbyggen i fjällvärlden. Men varför lägga så mycket arbete för en byggnad som ingen, i alla fall människa, skulle bo i, kan man ju undra. Att till och med förse dem med riktiga fönster. En förklaring är att timret fanns ”gratis” på gården och historiskt visste man att ett timmerhus skulle stå i kanske tio generationer. Det man inte visste var hur framtiden skulle stöpas om, där bondesläktet skulle minska från 90% av befolkningen till 10% på bara 3-4 generationer. Självhushållet blev industriarbete och mat från Konsum. Men stoltheten hos timmermännen finns kvar i form av deras initialer.

De mest påkostade byggnaderna kunde husera det dyraste man ägde och som inte kunde tillverkas med det som gården gav. Nya jordbruksredskap av stål, som plog, harv och hästdragna slåttermaskiner, fick husrum vid fälten där de var lättillgängliga inför nästa års intensiva säsongsarbete. Hade man egen såg eller del i en gemensam byasåg fanns alltid tillgång till virke i rätt dimension. Annars fick man som på högra dörrens överstycke (bilden nedan), ta och återvända trävirke, med tryck och allt från gammalt träemballage.

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #2

Stabila störar

De stod där överallt, störarna. Avbarkade unggranar som spetsats i båda ändarna. Då i början på 1970-talet var det knappt någon som hässjade hö längre. Men innan dess var störar fundamentet för en rejäl höhässja. Varje sommar spettade man nya hål för störar i långa rader, som sedan förbands med linor eller järntråd i flera rader på höjden, att lägga upp höet till tork på.

Att bevara störarana var en dygd efter allt arbete man lagt ner på att tillverka dem. De skulle hålla i många år. Att därför låta dom stå kvar i marken över vintern var otänkbart. De samlades ihop i tomma lador, restes upp mot träd eller fick skydd av ladans tak och vägg.

Vissa hässjor förbands med störar istället, mer förekommande ju längre norrut man kom. Vanligt var då att man gjorde en dubbelhässja med en gavel som en triangel (se bild nedan) med en tvärslå på olika höjd att lägga störarna på. Hässjan blev stadigare och var lättare att hässja. Det krävdes många gånger 8-10 mans- och kvinnofolk att hässja. Två som spettar störar och monterar, fyra som drar fram höet och nästan lika många som hässjade höet. Då kunde man hinna med bortåt 40 färdiga hässjor om nio meter vardera, en lång och svettig dag

Men då, tidigt 70-tal, togs störarna inte längre tillvara. Ibland slängda i diken eller ihopdragna i högar för framtida behov, kanske. Visst fanns det ett mått av skam i att nyttja detta förträffliga hantverk som brasved, men de brann bra och falukorven smakade förträffligt. Så det är kanske så att dessa störar till slut fyllde en ny funktion. Att se till så att en hel generation av naturälskare kunde härda ut kalla dagar i lä bakom en lada i väntan på de första snösparvarna. Återbruk på plats, så att säga.

*Bo ”Stör” Andersson och Tommy Rehn, vintern 1971/72*

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Ladriket #1

Retroperspektiv

När södra sidan av Umeå fortfarande var landsbygd, fanns ett rikt kulturarv kvar. Jag kallar det ladriket. Det har skildrats tidigare, bl.a. genom Sune Jonssons böcker och mycket material finns bevarat tack vare Västerbottens museum. Det har nu gått femtio år sedan jag frekvent rörde mig i detta landskap av gamla hölador, tillsammans med många likasinnade.

Vi skidade på vintern, följde djurens spårlöpor miltals ibland. När ljuset återvände lyssnade vi efter de första tidiga vårfåglarna. Vårvinterns skarsnö bar oss ibland på cykel hela vägen ner till Degernäs och Bergön, annars fick vi pulsa i blötsnö och göra våghalsiga försök att ta oss över välfyllda bäckar. Det var en stadsnära oas i förvandling med ny motorväg och ett jordbruk som förde en tynande tillvaro.

Morgonljuset vintertid var varmt trots kylan. Ladorna var fasta hållpunkter, med olika karaktär, ja rent av utstrålning. De levde kvar i en förgången tid. De stora jordbruksreformerna hade slagit igenom och gallrat ut de mindre, i statens ögon olönsamma gårdarna. Kvar på slätterna och i de snabbt igenväxande ängsmarkerna stod nu bara alla mödosamt uppförda lador ståndaktigt kvar.

Jag har de senaste åren försökt rädda en del av de diabilder jag, av någon anledning tog på alla dessa lador. Många hade inte klarat sig men en del som Kodakchrome i pappersramar gick hyfsat att kopiera av, även om kvalitén inte alltid var den bästa. Därav de rundade svarta ramarna på vissa bilder, som helt enkelt är obeskurna. Hoppas att den här inläggsserien kan vara av intresse för andra än mina gelikar som tillbringat många dagar och år här ute i ladriket. Nostalgi ja, men kanske också ett historiskt dokument. Fortsättning följer.

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Art 97

Den lilla människan

Inspirerad av dagens harrie.

*Valle de Mére, Praslin – Seychellerna 1994*

21 maj 2026

Art 96

Tropiska under

17 maj 2026

Art 95

Skuggsamhället

Ett samhälle utan möjligheter till skugga fungerar inte när temperaturen ligger konstant mellan 28-32 grader Celsius. Havsbrisen för bara med sig fuktig ånga, närmare bastu kan man inte komma. Vi på de norra breddgraderna suktar efter detta, men hur länge till när sydeuropeerna redan börjat fly norrut till svalkan. En svalka som enligt långtidsprognosen för i år ser ut att närma sig 30 grader C redan i juni månad. För sent att gräva ned sig i en jordkällare. Återstår bara att krypa in i en glasbubbla under havsytan, eller som de flesta andra stoppa huvudet i sanden (vad det nu skulle ha för avkylande effekt (?!), fast man slipper ju se allt elände…..).