Holmen har varit mycket välbesökt av diverse fåglar under sommaren, och antagligen likaså under häckningssäsongen. Nu var den öde, men utbredningen av dun från ungar och ungfåglar, på land och i de små sötvattenkaren, vittnade om aktiviteten här långt ut. Vattnet i det största karet var kraftigt infärgat av sommartorkans nedbrytning av alger, i en ogenomtränglig grönbrun ton. Inga skal efter ägg fanns kvar, men mycket spillning som visade på att både måsfågel och gäss hade trivts här och skapat nytt liv.

Våra hundar kunde därför fritt röra sig på den lilla holmen, ta in dofterna och bara fantisera om att få skrämma upp någon fågel. Deras avtryck i hällkar med grönalger eller våta tassavtryck på klipporna var borta innan vi hunnit vända oss om. Ett par skärpiplärkor var de enda som stannade till en kort stund för att sedan ta sig vidare, till synes oberörda av de märkliga besökarna sent i säsongen.

Ett fynd av ett något udda slag fick mig att stanna upp. I en färgskala som påminde om ett uppdukat fat med nykokta räkor, lyste det uttorkade paketet skarpt i rosa toner. Till synes i en organisk form, men med tydliga indikationer på att människohänder varit upphov till verket, som får stanna och kanske transformera sig till nästa sommar.

---

Småholmarna, Strömstad – 26 augusti 2026