Is-studie V

ISGÖL

Gölen i skogen fryser till och töar om vart annat. Lite snö har töat och bildat en frusen bäckfåra ovanpå isen. Skogen ger skugga, men regnet strilar ner från träden, bryter ner och bygger upp. Ljuset når knappt ner, varierar ständigt där mörkret återger strukturer i omvandling.

Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-12

Kungsleden 2009 – dag 16

Fredag 9 juli – Aktse

Dagens etapp var en av de kortare, 3 km motorbåt söderut från Sitojaurestugan och sedan vandring en mil upp över en fjällkam ner till Aktse och entrén till Sareks nationalpark.

”Helgrå morgon, ingen vind men duggregn som övergick i hällregn innan turbåten med samen Kallok avgick klockan 9, för 180 kr enkelresa. Ett tecken av något slag kanske tranornas rop uppifrån sjön var. Vi får se! Sällskap med två blöta tältpar. Under överfarten såg vi på håll en älg som försökte ta sig över det grunda sundet, mellan de två sjöarna. Paren stoppade i det nya vindskyddet vid båtläningen. Jag tog av tröjan och lunkade på i regnet.”

Rätt tyst i björkskogen över myrarna mot fjällkammen. Enstaka siskor, piplärka och lapp/videsparv hördes. Under båtfärden flög förresten ett lompar förbi. Dagens händelse var nog en övertänd jordlöpare, av större långsmal modell, som idkade älskog i en vattenpöl mitt på stigen.”

”En brant kort stigning vid en snöravin, så var man definitivt på kalfjället. Ingen vits att pausa, då regnet sakta blåste ner i nacken. Sikten var ändå så dålig att locket nästan låg på fjällpassagen.”

Kungsleden, väl synlig från satellit

”Fick i alla fall en glimt av Rapadeltat men Skierfe får vänta på bättre väder. På nervägen möttes jag av tyskar och fransoser, samt Aktses monstermygg som anföll direkt när björkarna dök upp. Dessa är jämförelsevis dubbelt så stora som myggen uppe på fjället, och helt klart aggressivare.”

”Gjorde mig hemmastadd i den gamla abrahamssonstugan. Klockan var bara halv tolv så jag fördrev dagen med att shoppa, äta, läsa, elda och torka kängor respektive kläder. Satsade på en Skierfetur men ett störtregn stoppade mig drastiskt.”

Fjällgården Aktse med STF-stugorna längst upp till höger

Aktse och Sarek har jag besökt och vandrat i många gånger i ungdomen på 70-talet. Aktse är en mycket speciell och gammal boplats med en lång historia. Aktse betyder ”nio” på Samiska och namnet kommer ifrån ett stort karakteristiskt stenblock som kallas ”Aktsekallio”. Stenblocket är en gammal offerplats belägen på fjällåsen norr om hemmanet och enligt sägnen har nio björnar, som använt stenen som ide, dödats där under årens lopp.

Hemmanet Aktse ska ha bildats av två bröder, Amul och Pietar Länta, som hade papper på markerna 1829. De första bostäderna var torvkåtor, men under årens lopp har ett antal stugor byggts. Marken som ingick i hemmanet var cirka en och en halv mil lång och sträckte sig längs hela sjön Laitaure. Det ursprungliga hemmanet delades så småningom mellan bröderna. Familjen Länta brukade vallen och slåtterängarna ute på deltat, där slåtterängarna egentligen är myrängen som slogs med lie in på femtiotalet. Den delen av hemmanet som släkten Länta fortsatte att ha i sin ägo finns ännu kvar och är nästan helt intakt, men STF äger en del idag, liksom Svenska Naturskyddsföreningen (SNF).

Aktse fjällgård tillhörande släkten Länta

Inga egna bilder denna helregniga dag, bara lite lånat kartmaterial via hitta.se och foton från wikipedia av Ojan – Eget arbete, Public Domain:

https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10709716

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Is-studie IV

ISKALLA ÖGON

Som att stå i skogen en kall vinterkväll. Stjärnorna syns blinka och röra på sig efter ett tag. Man känner sig nästan iakttagen. Som om alla mumlade tyst, vad gör han där i skogen. I dagsljuset tvärtom, mörka helt stilla ögon som iakttar mig underifrån när jag passerar. Vi blinkar till varandra i samhörighet och fortsätter på våra egna vägar, var för sig.

Bullareskogen 2021-01-27 och Kockholmen, Kosterhavets nationalpark 2021-01-12 (bild 3)

Is-studie III

RÄNNILAR

Små tillfälliga, relativt obetydliga vattendrag som söker sig mot havet från regntyngda strandväxter eller överfyllda hällkar. Ritar sin egen karta över klipporna, växer och lämnar efter sig iskurvor som vittnar om tid och rum. Mikroflöden i en megavärld.

Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-05

Is-studie II

ISKAR

Nordostliga vindar har gett lågt vattenstånd i havet. Hällkaren på klipporna som spolas över med jämna mellanrum har hunnit frysa till. En blandning av salt havsvatten och sötvatten från regn kan ge helt annorlunda isbildningar. Tång, grönalger och svartlav hamnar högt upp på land dit vågor inte når för tillfället. Regnvatten tar med sig urlakade ämnen från vegetationen högre upp och färgar isen.

Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-05

Musen och bocken – del 5

De enbenta (forts på del 4)

I mörkret i det täta riset såg musen faror varhelst han sneglade. När mörkret gick över i gryning, rätade han på sig och kröp försiktigt fram, kisande med ögonen mot de ljusa öppningar som visade sig. Det var helt tyst, precis som det varit hela natten. Trots det, blev det inte mycket till sömn. Bara korta perioder av vila där han drömde om smådrakar, bocken och den hjälpsamma paddan. Den bleka varelsen hade bara försvunnit in i det okändas mörker, när de sent nådde fast mark. Paddan hade också gått sin egen väg, men musen hade varit för trött för att fundera mer på detta.

Ute i det fria, ramlade musen baklänges. Han reste sig igen på bakbenen, spanade upp så högt han förmådde i ett försök att få syn på himlen. Framför honom reste sig en massiv hord av enbenta varelser. Helt stilla, men det viskades lite, kunde han urskilja. De var gigantiska, rakryggade och nästan lite ståtligt stolta tyckte han. När den första chocken lagt sig, kom han ihåg vad han hört som liten om det okända.

Det okända var oändligt stort och hade varken början eller slut. Hörsägen sa att det var enfotingarna som höll samman allting. De behärskade ett dolt sätt att kommunicera under ytan på det okända. Därför såg man dem aldrig förutom när de utvecklades och reste sig upp på ett ben, med utsträckta armar mot himlen. Det måste vara detta musen såg framför sig. Stadiga enfotingar vars kroppar tryggt reste sig över det okända som en skyddande kupol.

Musen tordes inte gå in i det okända, föda fanns det gott om på marken, men han började bli törstig. Smög sig sakta fram till kanten av den stora tomheten, i närheten av den plats paddan lämnat honom under gårdagskvällen. Den tröga massan hade inte nått hit ännu och i kanten sipprade det fram klart vatten. När han böjde sig ner för att dricka, stelnade han på en sekund. Lite längre ut låg resterna av en smådrake i tomheten, bara ett skelett återstod. Vad hade skett och så hastigt?

SLUT (fortsättning följer)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-04


English translation:

The one-legged (continued on part 4)

In the darkness of the dense rice, the mouse saw dangers wherever he glanced. When darkness turned to dawn, he straightened up and crept forward gently, squinting his eyes at the bright openings that appeared. It was completely quiet, just like it had been all night. Even so, he didn´t get much sleep. Only short periods of rest where he dreamed of little dragons, the goat and the helpful toad. The pale creature disappeared into the darkness of the unknown when they reached solid ground late. The toad had also gone its own way, but the mouse had been too tired to think about this.

Out in the open, the mouse fell backwards. He rose again on his backlegs, scouting as high as he could in an attempt to see the sky. In front of him rose a massive horde of one-legged creatures. Completely still, but they were whispering a little, he could tell. They were gigantic, straight-backed and almost looked a little steadfast proud, he thought. When the first shock subsided, he remembered what he had heard as a child about the unknown.

The unknown was infinitely large and had neither a beginning nor an end. Hearsay said that it was the one-footed who held everything together. They mastered a hidden way of communicating beneath the surface of the unknown. Therefore, they were never seen except when they evolved and rose on one leg, with outstretched arms towards the sky. This must be what the mouse saw in front of him. Sturdy one-foots whose bodies confidently rose above the unknown like a protective dome.

The mouse did not dare to go into the unknown, there was plenty of food on the ground, but he began to get thirsty. Slipped slowly to the edge of the great emptiness, near the place the toad left him last night. The sluggish mass had not reached here yet and clear water was seeping out at the edge. As he bent down to drink, he froze in a second. A little further out, the remains of a small dragon lay in the emptiness, only a skeleton was left. What had happened and so quickly?

THE END ( to be continued)

Is-studie I

LÖVIS

Nä, jag tänker inte på vår statsminister eller Roland Johansson, pappa till den kände formel-1-föraren ”Lill-Lövis”. Det är betydligt mer jordnära och stillsamt, nämligen löv och is. I detta skogsparti på min favoritplats Kockholmen, är marken täckt av fjolårslöv och bitvis mycket sank med en gammal brunn som bräddar efter regn. Har tidigare nyttjats till de djur som här gick på bete sommartid. I sänkan ansamlas vatten som sällan fryser, pga tillförsel av grundvatten och sedan bräddar i en liten tillfällig bäck genom löven. Denna dag låg det lite nattis kvar, skuggat av tätt stående ek och bok. Färgskalan är dämpad med bara två toner som kompletterar varandra bra, men försvinner i svart-vitt.

Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-12

Kungsleden 2009 – dag 15

Torsdag 8 juli – Sitojaure

”Stack tidigt innan stora rushen i Saltoloukta, var iväg vid sjutiden. Hann tyvärr inte handla, då butiken öppna först klockan nio och jag inte kunde sova på morgonkvisten. Lättgången väg, först genom tall och björkskog med jämn sluttning uppför. Inga häftiga branter. Tyvärr kom regnet sakta strilande redan efter en kvart bara och höll i sig den första milen.”

Ytterligare en etapp där alternativen till Kungsledens raka sträckning var små. Huvudparten av leden i öppen fjällterräng rakt söderut till nästa sjösystem Sitojaure.

Det var förvisso skönt med ett bastubad och dukat middagsbord igår kväll. Men på något sätt kändes det som att turen lite var över. Att passera den nästan tomma Suorvadammen gav en fadd eftersmak i munnen.

När jag travade på i egna tankar, där regnet gjorde att blicken mest var fäst vid kängorna, var det svårt att ta in den vackra dalen som passera vid sidan om mig.

Regn har alltid en dämpande effekt på en vandring, speciellt om det är ihållande. Kamera och kikare ligger säkert och torrt i ryggsäcken. Pauserna blir också färre, så mycket av intrycken sveper förbi.

Positivt är att man når sitt etappmål tidigare på dagen. Som regel lättar regnet och kanske spricker det upp. Man har då tid till att ströva runt utan packning i torra kläder, bara tillfällena tas i anspråk.

Skogen gick över i rished med enstaka parkplacerade björkar. Den våta doften av kråkbär slog emot mig. Högfjället var som en enda gigantisk tältplats, genomskuren från söder till norr av Avtsusjjåhkå. Älven meandrade sig djupt ner i en gammal ravin, säkert en gigantisk glaciärflod en gång i tiden. Stanna vid vindskyddet halvvägs.”

”Hängde på kikaren och spanade in närgångna gluttsnäppor och ljungpipare. Hade fem minuters pratstund med en lappsparv på en sten. Så länge jag svarade och kontra med nya läten höll den nyfiket sin show. Vid rengärdet öppnade sig vyn över det grunda Sitojaure med blånade fjällsilhuetter i fjärran. Fin björkskog sista biten ner till STF-stugorna och samevistet. En stor flock gråsiskor höll mig sällskap ner. En blåhakes hårda smackande fick mig att tro på hökuggla eller hackspett!”

”Njöt sol på stugtrappan och fyllde på vätska. Spanade in en kokande lävik norr om stugan. Massor med insekter svärmade precis över vattenytan, vilket gjorde småöringarna helt galna. Inne i strandzonen bland stenarna kryllade det av yngel som också tog småinsekter från ytan eller sånt som ramlade ner från överhängande vide. Gick bort och pratade med samen Kallok, som precis hämtat tre vandrare söderifrån med båt. Han mjukna efter en kort pratstund och gav mig lov att ”kasta från land”. Gick ner och testa vaken. Fick två småöringar genast sedan försvann resten.”


Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.