Ladriket #3

Timrat för framtiden

Knuttimringens konst har överlevt. Inte längre i form av lador och uthus, utan som rekonstruktivt hantverk eller skrytbyggen i fjällvärlden. Men varför lägga så mycket arbete för en byggnad som ingen, i alla fall människa, skulle bo i, kan man ju undra. Att till och med förse dem med riktiga fönster. En förklaring är att timret fanns ”gratis” på gården och historiskt visste man att ett timmerhus skulle stå i kanske tio generationer. Det man inte visste var hur framtiden skulle stöpas om, där bondesläktet skulle minska från 90% av befolkningen till 10% på bara 3-4 generationer. Självhushållet blev industriarbete och mat från Konsum. Men stoltheten hos timmermännen finns kvar i form av deras initialer.

De mest påkostade byggnaderna kunde husera det dyraste man ägde och som inte kunde tillverkas med det som gården gav. Nya jordbruksredskap av stål, som plog, harv och hästdragna slåttermaskiner, fick husrum vid fälten där de var lättillgängliga inför nästa års intensiva säsongsarbete. Hade man egen såg eller del i en gemensam byasåg fanns alltid tillgång till virke i rätt dimension. Annars fick man som på högra dörrens överstycke (bilden nedan), ta och återvända trävirke, med tryck och allt från gammalt träemballage.