Ladriket #7

Resterna efter en annan tid

Efter min uppväxt och tjugofem år i detta ladrikets landskap flyttade jag hundra mil söderut, till ett helt annat industrialiserat jordbrukslandskap. Stordriften var sedan länge genomförd och verkstadsindustrin lockade fortfarande de urbaniserade från landsbygden. Kampanjer som ”Ja´ flytt´int´” var sedan länge bortglömda. Kvar i ladriket fanns rester av en kultur där man skapade sina egna redskap, men också rester från mekaniseringens snabba omvandling.

Till synes ödesmättade bilder, men ”utvecklingen har sin gång” som det hette då. Kanske gjordes några tappra försök att plocka ner frisk virke, men det mesta blev liggande kvar för att till slut överges i ett öppet skal. Den känslan fanns i mig med, jag övergav ett landskap i allt snabbare förvandling som innehöll de övergivnas stupade rester.

Även om jag på senare år gjort några återbesök så har det inte gått att återskapa den ursprungliga positiva upplevelsen av ladriket. Inte bara för att merparten av ängsladorna försvann, utan också för att staden bredde ut sig, flygplatsen blev större och trädplanteringarna ännu fler. Där ängsmarkerna inte växte igen planterades barrträd istället. Höladorna ersattes av vita ensilagebalar ute på åkermarkerna. Men än så länge finns det människor som bevarar och brukar markens arv.