Dag 35

31 Mars 2022

Igår när jag och mitt barnbarn på åtta år gick ut för att rasta hundarna kom det spontant. Titta morfar, dom som bor där stöttar Ukraina. Och där en till, säger hon glatt pekande på en annan flaggstång med en tvåfärgad svensk vimpel i Ukrainas färger. Hon såg det som en solidarisk handling då vimpeln liknade exakt Ukrainas gul-blå flagga. Jag stöttade henne i hennes uppfattning och hoppas få se fler gul-blå vimplar i villakvarteren.

Barnen vet mer än vi tror och tänker på ett rakt, klokt ovuxet sätt. Tänk om årets traditionsenliga demonstrationer på 1:a maj istället skulle byta de röda fanorna mot gula och blå, samla miljontals med människor världen över för att visa på vad åsikts- och yttrandefrihet innebär i realiteten.

Spekulationerna går varma nu om vad som kanske kommer ut av förhandlingarna i Turkiet. Oavsett resultatet får vi aldrig glömma hur kriget startade, av vem och med en egen hemmasnickrad världsbild som utgångspunkt. En gammal föråldrad världsordning som ingen längre tror på eller vill offra sig för. Endast ett totalitärt förtryck av det egna folket gör det möjligt att fortsätta. De tysta i Ryssland bär ett stort ansvar.

Freden kommer inte som en välgörare. Kompromissandet ger två förlorare som aldrig kommer att vara nöjda. Väst har anammat tesen om att världsdemokratin är hotad, speciellt Europas. Men faktum är att det inte har funnits så få demokratiska styren i världen som nu historiskt sett. Med en ny mur av hat och fördomar mellan ett öst- och väst i Ukraina, befästs den nuvarande polariseringen av samhällen och länder. Utan att angripa dess grundorsak kan inte världen demilitariseras.