14 april 2022
Hur lång kan en dag vara, en evighet för de som är utsatta för konstant osäkerhet om vad som kommer att ske nästa minut eller sekund. Jag kan inte ens föreställa mig skräcken under mark, i en källare under en vecka, sju sådana dagar som inte ser något slut. När mat och vatten sedan sinar och sju dagar blir till sju veckor utan hopp finns till slut bara ren överlevnadsinstinkt kvar. Människan blir åter det djur det är.
Fast vi vet att det sker hela tiden, runt hela jordklotet, krig och konflikter, om makt över mat och naturresurser, kan vi tryggt avskärma oss. Det rör inte vår stam. Vi kan skicka all form av hjälp, skaka hand och bevittna massförstörelsen och morden på civila, men i den av oss ursprungligen uppdelade världen skapas inte samhörighet, den konsekvens av vår sociala egenskap som skapade människan.
Media sköljer över oss, visar barbariets rätta jag och spekulerar i nästa fas av kriget. Snart två månader av krig som inte kommer att sluta i någon seger. Överlevarna kan aldrig förklara för offren, inte heller för deras barn. Splittrade familjer, släkt och vänner på var sin sida om en ny framtida konstruerad gräns. Alla söker en trygghet för sin framtid. Den finns bara utanför landets gränser men kommer inte att vara trygg för evigt.
Putin har lyckats i den bemärkelsen att ryska folket kan se omvärldens feghet. En rädsla för politisk instabilitet i t.ex. Tyskland vid ett stopp av gasimporten blir som att ge med en hand och ta med den andra, oavsett hur mycket vapen de skickar över gränsen till Ukraina. Han kan fortsätta hävda att de måste hålla tillbaka NATO och deras expansion för att förgöra Ryssland, när gränsland som Finland tvingas till forcerad handläggning och inträde i NATO.
LIV I FRI LUFT 