PRATKVARN

Jag sticker ut hakan och påstår att sångsvanar inte lever upp till sitt svenska artnamn. De är faktiskt riktiga pratkvarnar. Som underlag för mitt påstående hänvisar jag till tre dagars enträget studie av deras läten vid en rastplats i en havsvik. Dagens observation gav mig extra råg i ryggen.

Två grupper höll till i viken, fem sångsvanar i den djupare delen som mestadels sov och därimellan betade av botten på sjögräs. Längst in i viken, i en lite regnvattengöl höll ett ensamt par till. Den större gruppen började kommunicera med korta lågmälda trumpetstötar när det var matdags. Detta väckte hanen i det ensamma paret som svarade lågmält tillbaka och försökte väcka honan. När det misslyckades gick han långsamt sin väg för att beta gräs bland några grågäss.

När honan så småningom piggna till och titta sig omkring var han långt bort, bakom ett djurstängsel, kurtiserande med gässen som förundrade såg upp på den bländande skönheten. Honan fick nog, lyfte ovanligt snabbt utan ett ljud och flög raskt till den större gruppen som hälsade välkommen på normalt pladdrigt manér.

Med lång hals insåg hanen sitt misstag, tog några ”snabba” kliv och fick nästan hoppa för att kunna lyfta över staketet i sidvinden. Framme hos honan fick han sig en riktig uppsträckning. Näbbfäktning och ett högljutt utbyte av åsikter utbröt. Förklaringar och bortförklaringar haglade så att den samlade gruppen fick lugna ner paret och matron kunde återställas. Ja, så var det i mina öron – precis som i vilken stuga som helst…..