18 maj 2011 – Gränsfiske
”Vakna ett par gånger under natten. Acke snurra runt och jag fick kondensdropp i huvudet pga att dukarna klibbat ihop efter gårdagskvällens åskväder. men jag tror nog att det var storlommens hjärtskärande rop, som besvarades i fjärran, som väckte den slitne ornitologen.”
”När vi väl bestämde oss gick det snabbt. Solen i öster gav snabbt bastuvärme i tältet. Helt stilla på sjön och varmt i luften. Förutom en blandning av gårdagens cumulusmoln och några fjädermoln på höjd, såg det ut att bli en sagolik dag.”
”Vi siktade in oss på Abborrtjärnet i norr för att ta oss ner på skogsvägen som slutar vid Deltjärnen. En riktigt risig tät snårskog upp längs bäcken, bitvis i branta raviner och ibland hamnade vi i riktiga surhål. Överallt hade vildsvinen bökat och skapat egna stigar, tyvärr på fel höjd i förhållande till alla kvistar.”
”Rasa ner på vägen och lufsa förbi snyggt nygallrad skog hela vägen ned till Dalen, en liten idyllisk by med 4-5 gårdar ner mot sjön.”
”Fortsatte sedanpå nästa skogsväg, ända upp till Södra Byrvattnet, en fin sjö med branter här och var. I norra änden låg knipa och storskrake. Vattnet var inte välsmakande som i Hagetjärnen. Testade spöet men det var som att vattnet inte föll fisken i smaken heller.”
”Regnet släppte nu från de grå molnen som förföljt oss under större delen av dagen. Vandra, eller klättra mest, vidare till Norra Byrvattnet. Risiga stränder, bävrar hade fällt en del långt tillbaka i tiden. Från norra änden lyfte ett tranpar så jag stannade bara kort för att testa spö med sölvkroken. Inget liv tror jag, kanske med mer tid och finess.”
”Kapade ett hygge för att komma norrut till den tredje och längsta gränssjön, Stora Råvattnet. Skulle visa sig vara helt rå!!!”
”Tyckte mig se ett vak vid land. I nästa grunda bukt , där en liten bäck rann ut, small det till mitt i bukten. Bergis på stor abborre som det ryckte. Sedan blev det stilla och bara trögt motstånd – gädda alltså. Såg den mörka ryggen, men ingen käft. Va tusan, himlars världar! Banne mej satt där inte en fet mörk öring på draget, dryga 1/2-kilosklassen. Blev så paff att jag bara veva in och drog den resolut upp i gräset.”
”Acke spanade in årets första insjööring, halvnorsk får man väl säga då sjön delas längs med gränsen. Dock tagen på svenskt revir! Tog mig runt, på vältrampade stigar längs strandkanten, till andra sidan bukten. Plask! I ytan högg en öring till, på upphängarflugan denna gång. Blev själv lika paff. Lirka lös den i strandbrynet. Måste testa igen. Jo, mycket riktigt, en tredje högg nu nära land, återigen på flugan. Denna var nog störst, ca 7-8 hg och runt 40 cm. Släpptes tillbaka lätt, nu när middagsfisken redan låg rensad i ryggan. Regnet småskvala, vi var blöta och svettiga. Men det märks inte med öringdoften sittande i fingrarna.”
”Vi tog oss över till Lilla Råvattnet och fann en gammal bra traktorväg som ledde oss ner på den grusade vägen mot norska gränsen och Bråtarna, vad det nu är. Mötte en skåpbil på vägen, vinkade och fortsatte vinka när tre glada norrmän kom med skvalpande överkroppar på mountainbikes. Aha! det kanske finns en övergång till Norge från Bråtarna (där min svenska karta tog slut).”
”Bråtarna visade sig vara någon slags gammal gård. Ett par ruiner, en ihoprasad timmerlada, ett hus som säkert var hembygdsstuga idag, utedass (jippi!) och ett litet skogskyffe ner mot sjön.”
”Eftersom regnet inte ville släppa, valde vi kojan på 1,7 m i takhöjd, ett fönster med bord och två bänkar samt musskit och annat man lätt förtränger vid behov. Bytte om och satte på en brakmiddag så enmansköket bräddade över av öring. Blev en citrussås med kokt öring och krav-makaroner. Allt gick ner och Acke fick sig en provsmakande upplevelse. Sedan dåna han av vid mina fötter, medan jag skrev av mig så pennan gick varm.”
”Regnet fortsatte till mörkrets och sovtimmans inbrott. Ingen av oss hade lust med ett surt tält och en sur morgon. Vi bredde istället ut oss över hela ”salsgolvet” och låtsades som att muslortarna var från i vintras samt att ingen skulle komma och rycka i dörren under kvällen. Somna först efter en stund och vaknade flera gånger av konstiga ljud. Även Acke var orolig och kröp ihop under bordet bakom mitt huvud. Just en bra vakthund!”
LIV I FRI LUFT 
När jag läste idag kom jag att tänka på hur mycket jag gillar just att vandra som du. Det är inte storskaligt eller imponerande. Det är ensamt och eftertänksamt i en bygd där väldigt lite händer. Det ensidiga förbyts plötsligt i skönhet.
GillaGillad av 2 personer
Ja, till viss del kan jag hålla med dig. Man måste nog gilla ensamheten, även om jag mer tänker i banor av att råda över sig själv, både i tid och rum. Sedan finns det där ungdomligt naiva spänningsmomentet, där man inte kan förutspå vad som kommer att ske runt nästa krök.
GillaGillad av 1 person