På gränsen – resume’ etapp 4

Hemresan 30 juni 2014

”Dalabussen utgick från där jag väntade vid landsvägen. Chauffören var granne med Mon Gård och tidigare lanthandlare i byn, tillika smed med mera. Bara vi två fram till Drevdagen, där en till klev på. På vägen ner från Drevdagen spatserade två tranor i sakta mak från en tjärn tvärs över vägen, så bussen fick sakta in i utförsbacken!”

”Föraren pratade på om motorcykel, vargspår runt knuten, älgar på farstukvisten och sikfiske på våren. Vi kom in på björnmöten. Han berättade då om en gammal gubbe i byn som hade pejlingsutrustning. När en yngre grabb ville se björn gick de ut i skogen en tidig morgon med ryggsäck. När björnen var inpejlad sa gubben att nu får vi smyga tyst och lyssna, samtidigt som han stängde av pejlaren. Plötsligt stannade gubben till och sa att nu är vi nära björn. Hur vet du det? sa grabben. Jo, ungen sitter uppe i trädet där. När honan kom rusande reste sig gubben och sträckte ut sig, prata björnen tillrätta högt och tydligt, samtidigt som de backade tillbaka mycket långsamt. Grabben såg på hemvägen att gubben gick dåligt och undrade om han skulle ta säcken hans. Men gubben svarade bara: – Den måste jag ha att dra över huvudet när jag slänger mig på mage, i fall björnen skulle komma på andra tankar.”

Sammanfattning etapp 4

Årets etapp, blev onödigt spännande med närkontakten på fjället. Björnmötet blev en vändpunkt på etappen på flera sätt. Björnfrossan satt i några dagar samtidigt som vädret vände med kyla och snö. Kändes som kroppen gick på sparlåga, på samma gång som huvudet ville annat. Fick kämpa med mig själv för att åtminstone fortsätta veckan ut. Tacksam för att jag ett tidigare år haft såna fina upplevelser av urskogarna i Drevfjällets naturreservat.

Trots att jag slapp undan hårda vägar och mestadels gick på fina fjälleder tog ändå mina fötter stryk. Mest beroende på samma problematik som förra året, att man inte lär sig ändå. Vätan och kylan fick aldrig kängorna i balans, nästan konstant fuktiga. Löste skavsåret, men obehaget påverkade mycket av turen. Trots att jag ändå fick möjligheter att torka kängorna i stugvärme vid flera tillfällen, så har konstruktionen med läder och cellgummi nedtill en förmåga att hålla inne fukt länge, när de väl blivit genomblöta.

Ryggsäcken fungerade, men egentligen lite för liten, då en packsäck måste fästas på toppen vid längre turer. Det blir en ny klassisk säck, känns det som, med ett bra regnöverdrag. Hade två teleskopstavar detta år, till stor hjälp vid kraftigare stigningar och som extra stöd när det var halt vid regn och snö. Låsningen kunde kärva lite ibland efter flera dagars regnande.

Tankar om tur på tur

Man skall ha tur med djur säger en del. De jag känner som haft mest tur är de som varit ute för jämnan, i ur och skur. Antalet timmar, dagar och år man vistas ute resulterar i en mängd oväntade möten. Inte alltid de man förväntat sig. Det har alltid varit den stora drömmen att få se de fyra stora i Sverige, allt sedan jag plöjt de vildmarksböcker som fanns på biblioteket i Umeå. Första mötet kom högst oväntat.

Under en tredagarstur till Sareks södra del, från Kvikkjokk till Pårek, stod vi plötsligt öga mot öga. Ett ögonblick av beundran och förundran. Vi var två som hade gjort en sen toppbestigning och var på väg ner till tältet, en sen kväll i augusti månad för femtio år sedan. Järven var på väg upp mot fjället, rakt mot oss, med sin karakteristiska böljande gång över stenskravlet. Jag hukade mig bakom en sten, fick fram kameran och hann med en bild på långt håll, samtidigt som järven hoppade upp på ett stenblock och spanade in oss. Ögonblicket efter fullkomligt rann järven nerför fjället mot tryggheten.

Jag har sedan dess försökt se något av våra stora rovdjur i det vilda. Närmare ett 50-tal längre fjäll- och urskogsturer har det blivit genom åren, även en längre resa till Kanada för att lyckas. Allt jag såg under dessa år var en ensam varg, eller kanske prärievarg, på långt håll i Kanadas NWT. Så, till slut kom ändå björnen jag tillbringat åtskilliga kvällspaningar efter från kalfjällssluttningar. Men denna gång var det inte björnen som var objektet, utan jag. Som trampar in i en björnhonas barnkammare utan att knacka på. Inte underligt att hon blir skrämd och stressad, i sitt försök att finna trygghet i fjällbjörkskogen.

Funderar lite kring min reaktion och förhållningssätt till denna björn. I huvudet minns jag de råd vi fick i Kanada där grizzlybjörnar hade sina stora revir. Vi hissade upp maten i ett träd varje kväll, en bit från tältet. De ser dåligt men hör fint och har bra luktsinne, sas det. Så kommer de nära så gör er bara stora i bredd och prata högt. Byborna i Gördalen hade en mer avslappnad attityd till björn och varg. Tyckte bara det var konstigt att jag inte tog några bilder! Inte ens med en fungerande kamera, kan jag garantera.