Vår, i luften

Efter dimman

Dimman höll i sig hela förmiddagen, junior-VM i skidskytte fick lägga plåster på humöret. Så, en liten glimt av den blå himlen och ryggsäcken var snabbt packad med kamera och kaffetermos. Tillbaka till kilen (grunda havsviken) möttes min blick av två vita ovaler på isen, ett sovande par sångsvan. På klassiskt manér stod de på ett ben, näbben inkilad under ena vingen och ett vakande öga som observerade omgivningarna hela tiden. Smög mig långsamt in under taket på observationsplatsen.

Först efter en timme så sträckte den ena av dem på benen, tittade upp med lång rak hals och gick med försiktiga steg mot till synes öppet vatten. Endast på ytan fanns det svämvatten, under låg det fortfarande is kvar mot botten. Huvudet borrade sig ner ett par gånger innan det fick bottenkontakt och kunde stilla hungern. Den andra följde efter viss tvekan efter.

Ett par nötskrikor grälade i träden bakom. Till slut gav sig en gröngöling in i diskussionen och samtalstonen blev märkligt nog mildare. Längst in över sankängarna hördes en ormvråks vassa skriande och strax efter den första tofsvipans mera lågmälda, nästan ursäktande flyktstrof med en fin uppåtknorr på slutet. Hoppas att de inte mötte varandra längs flyktvägen.

Mitt sångsvanspar rörde sig långsamt över is och vatten, trampade någon gång igenom, men mestadels hjälpte de breda simfötterna. När jag lämnade dem var de fullt upptagna av att fylla på med energi inför nästa flyttsträcka, kanske en norrländsk myr väntar någonstans . Mig tog de ingen notis om när jag packade ihop. Längs ängarna på hemvägen betade ännu fler gäss idag, minst femhundra kunde jag uppskatta det till. Sist av allt flög våren över vägen i form av en flock starar. Bara att acceptera och absorbera.