Vårsträck och vindsurf
Första halvtimmen i ”min” vik, tjock dimma och ingenting syntes i vattnet som tinat fram ur den ruttna havsisen. Enstaka osynliga grågäss kunde höras förbiflygande, oklart om de såg nåt själva. Himlen ljusnade mot norr och några blekblå fläckar visade sig. Det var signalen till de sånglärkar som suttit och tryckt. Lärkdrillar hördes högt över viken, fylldes på och tonade ut mot norr. De var tillbaka och redan på väg längre norrut. Är dess flyktsång så vacker eller tar nostalgin över, efter möte på möte i mars varje år med den gladaste fågeln jag vet. Inte konstigt att man då själv drar på smilbanden.
En måttlig mild sydvästlig vind drar med sig dimman och löser upp den i små låga moln för att sen måla hela himlen blå, så viken byter karaktär fullständigt. Vinden väcker liv i de öppna vattenytorna, bryter is och sänder en signal till de större fåglarna.
Nu är dags att sträcka på sig och lyfta längre norrut. Först hörs de lågmälda sångsvanarna samspråka om dagens upplägg, vem som skall ta täten och dra först. Inte för att det behövs, bara att låta sig svepas med och surfa på luftströmmarna
De första flockarna med kanadagäss talar högt och tydligt om vilka de är, långt innan man ser dem. Ett par splittrade flockar enbart bestående av bläsgäss avslöjar sig också tidigt med sitt avvikande flyktläte. Nya ljudbilder blandas upp i lufthavet.
Men, det vitkindade gåsparet lurade mig. Kom tystlåtna från norr mot min plats, olikt kanadagås tänkte jag och lyfte inte kameran förrän de nästan flög över taket på min observationsplattform. Då tittade de förvånat och kanske lite förnärmade på mig. Ser du inte hur smäckra vi är med svart polotröja och vitpudrade kinder.
En ensam större strandpipare tog sedan några lovar runt viken men inser snart att bättre rastplats, med sällskap, finns någon annanstans. Dags att förflytta sig själv när fingrarna stelnat i skuggan efter ett par timmar.
Nöddökilen – 3 mars 2026, kl 10-12
LIV I FRI LUFT 