Fågelskådarens last #9

Lågvatten och lera

Lågt vattenstånd i den grunda havsviken ger ett vattenland mest bestående av mjuk bottenlera. Inte många som trivs eller hittar något ätbart i denna till synes sterila miljö. Den flesta sjöfåglar och andra beroende av en vattenmiljö föredrar ett simbart vattendjup. Men helt tyst blir det ändå aldrig. Högt över mig ropade en ensam trana utan att få gensvar, annat än från ett plog av sångsvan på väg mot nordväst. Den första av morgonens tre svanflockar som svepte förbi. Men skogen runt vattnet fylldes av nya läten, en konsert utan dirigent som ändå känns samstämmig med titeln ”Våren är här” på det oändliga stycket. Bakom mig försökte en skogsduva överrösta alla nyanlända bofinkar och mittemot satt en trädlärka och sjöng tystlåtet, nästan lite uppgivet enformigt.

En fågel som stolt står upp för den gamla fältbiologiska devisen ”Håll stövlarna leriga” är gravanden, som klara sig galant utan stövlar i jakt på sandmask och småsnäckor. De har senaste veckan förökat sig från dag till dag och mer än femtio befann sig utspridda på leran och runt strandkanterna. Sveriges minsta andfågel, krickan, föredrog de små gölarna som bildats efter att havet dragit sig tillbaka och kunde ses plocka något ätbart från vattenytan bland gravänderna, Min teori är att de tar det som rörs upp av gravändernas klafsande.

Den grunda viken borde vara idealisk för vadare med långa ben kan man tycka, men platsen huserar endast ett fåtal under vår och sommar. En tidig och återkommande vadare är större strandpipare, omisskännlig även på långt håll för sin ansiktsmaskering i svart-vitt och långa vita vingband, även om det genomträngande flyktlätet oftast avslöjar dem först. De första hördes redan för över en vecka sedan när de flög förbi men idag bestämde sig först två sedan tre pipare att stanna för en kortare rast trots att deras korta ben nästan förvann i leran. I fjärran satt även årets första strandskata på en klipphäll och syntes undra var de andra var.

De stora flockarna av gäss, huvudsakligen grågäss, har redan minskat i antal, även om det finns många utspridda i jordbrukslandskapet runt omkring. Bara enstaka gäss, inklusive några kanadagäss och kvarvarande bläsgäss rörde sig mellan ängarna och havet utanför. Kanske lockade av flockbildningarna av sjöfågel längre ut i viken på öppet vatten, nu när all is var helt borta. Gudingarna hoade på ejderhonorna, gossar av knipa och småskrake knyckte med nacken för att fånga tjejernas intresse. Även trutarna och de nyanlända fiskmåsarna fyllde i stämmorna från luftrummet ovanför.