Fågelskådarens last #20

Formering

Förmiddagen fortsatte med gråväder och låg aktivitet. På håll ovanför en gård upptäckte jag två tornfalkar som ryttlade mot vinden med huvudena riktade rakt ner i fjolårsgräset efter sork. De brukar ses här varje vår i par, kanske häckar de i närheten. Upptäckte en smal skugga bakom dem, ännu längre bort. Fick skruva upp tubkikaren på 60X förstoring för att känna igen den gamla havsörnen som gled mot vinden och mig. Missade ett hyfsat fototillfälle då den lånade kamerans batterigrepp släppt och glappet gjorde den strömlös. Innan jag hittat och fixat felet var den borta på andra sidan skogen.

Men, istället fylldes den grå himlen av ett ovanligt gåskackel. Jag slängde iväg några bilder för att senare kunna räkna flockarna. Lätet var annorlunda men bekant på nåt sätt. Kunde med kikaren konstatera att örnen skrämt upp en massa spetsbergsgäss, som antagligen legat i viken bakom mig. Fyra år sen sist som jag fick uppleva dessa långflygare på väg tillbaka till Svalbard. Fast denna gång hade de sökt skydd i en större flock tillsammans med vitkindade gäss som tog täten (se detaljen nedan). Därav det märkliga kacklet jag inte riktigt fick ihop i mitt huvud.

Spetsbergsgåsen passerar vanligtvis här sista veckan i mars till och med första veckan i april. Ofta går det väldigt fort, de stannar sällan någon längre tid utan flyger ofta bara förbi. Någon enstaka gång kan de samlas i större flockar vid dimma eller hårt väder, sett ett par hundra vid ett tillfälle för sex år sedan. Denna dag var det bara ett par mindre flockar om tjugo som rastat i grundvikarna. Förutom lätet har jag svårt att känna igen dem, men deras mörkare huvud och hals ger den bästa indikationen.

De vitkindade gässen återkom vid fler tillfällen under den stökiga halvtimmen. Ser inte så ofta dessa mängder här, känns som de ökar i antal precis som grågässen. Deras flygformationer var kanske inte de mest utstuderat perfekta. Vi får väl skylla på havsörnen. Förutom de klassiska formationerna som jag kallar bågen och plogen fick jag några nya, medvetna eller inte, på bild. En får vi kalla ”laget”, där man lägger vingarna om varandra, den andra får heta ”gröten”, en kaosartad vågad klump helt enkelt.

På håll är det aldrig svårt att identifiera de vita huvudena med svart hals och bröst. Tycker själv att de silverfärgat detaljtecknade vingarna är fantastiskt vackra och blänker som en putsad pokal när solljuset träffar dem. Jag tror spetsbergsgåsen föredrar sin mer återhållsamma dräkt för att smälta in i det karga landskapet på Spetsbergen.