Dag 3
Den tredje dagen var kylig, bara ett par plusgrader på morgonen och solen värmde knappt i den kalla vinden från sydost. Även skogen var tystare, till att börja med. Kunde därför urskilja ett par bergfinkar som stannat till, troligtvis på väg mot norr. Jag fortsätter dock envist i mitt projekt, på samma vis som min kompis i rött ovan, gör på sitt sätt. Han tränar gång flera gånger i veckan, snart fyllda 75 år, och håller en fart som jag aldrig hade matchat när jag själv joggade för några år sedan.
Frös i en halvtimme innan något hände över markerna. Några gråhägrar hade startat sin morgonrutt österut till den angränsande fiskesjön. En av dem hade nog tänkt sig att se vad som fanns i vassen hos mig, men ångrade sig inför den ihopkurade gubben i svart på en stolryggsäck. Sneglade på mig misstänksamt när den försvann rakt över mitt huvud, i hasorna på de övriga.
Några korpar och vanliga kråkor rörde sig också förbi mig. Annars håller de vanligtvis till längre bort vid återvinningscentralen, tillsammans med ett hundratal trutar och måsar. De hittar alltid något ätbart med sin otroliga syn och ett väl utvecklat skarpsinne för vad vi människor ratar. Läste häromdagen att nästan en tredjedel av all producerad mat går till spillo, samlat i producent- och konsumentledet. Men de ser också skillnad på en trana och en örn…..
En av de högljudda kråkorna uppmärksammade mig på en bekant profil som dök upp bakom berget på andra sidan. Skarpt vinklade vingar och ett gräddfärgat huvud var det enda jag såg först. Den kom åt mitt håll på lite höjd över ängen, misstog kärrhöken nästan för ormvråk ett tag medan kameran gick varm. Det var en gammal hona av brun kärrhök visade det sig, när den var tillräckligt nära för att avslöja teckning på huvud och de vita fälten på vingarnas framkant.
Planen var ju att den skulle jaga lågt över vassen och helst vara en vackert trefärgad hane i svart, grått och brunt. Men medan jag tog igen mig, något varmare med ett brett leende inombords, höll jag blicken mot öster där den försvann. Hoppet levde om att den kanske kom tillbaka, på planerat vis. Istället dök hanen hastigt upp ovanför infartsvägen och järnvägsspåren, snodde om kvickt och följde järnvägen utom synhåll innan jag knappt hann med. Väntade ytterligare en timme, med ack!
Var nästan på väg att ge upp då en liten smäcker profil kom från andra sidan rakt mot mig, ett smalt streck med ett kort huvud på håll. Flykten var bekant, när den närmade sig mig. På behörig höjd iakttog den mig samtidigt som den försökte upptäcka nåt i skogskanten eller slå någon oaktsam småfågel. Den vuxna sparvhökshonan cirklade över mig ett par gånger innan hon försvann över trädtopparna. Envisheten vann idag och det kommer att komma fler dagar, sju per vecka sägs det.
P.S. På hemvägen genom riset hörde jag ett märkligt, nästan skorrande fågelläte. Kändes igen men kunde inte hitta det i mitt huvuds kartotek. Men när de tjockmagade trastarna flög över mig stod det klart, två dubbeltrastar på genomresa hade trängt igenom områdets ljudliga festivalyra.
Hålkedalen, östra delen – 10 april 2026
LIV I FRI LUFT 