Ladriket #1

Retroperspektiv

När södra sidan av Umeå fortfarande var landsbygd, fanns ett rikt kulturarv kvar. Jag kallar det ladriket. Det har skildrats tidigare, bl.a. genom Sune Jonssons böcker och mycket material finns bevarat tack vare Västerbottens museum. Det har nu gått femtio år sedan jag frekvent rörde mig i detta landskap av gamla hölador, tillsammans med många likasinnade.

Vi skidade på vintern, följde djurens spårlöpor miltals ibland. När ljuset återvände lyssnade vi efter de första tidiga vårfåglarna. Vårvinterns skarsnö bar oss ibland på cykel hela vägen ner till Degernäs och Bergön, annars fick vi pulsa i blötsnö och göra våghalsiga försök att ta oss över välfyllda bäckar. Det var en stadsnära oas i förvandling med ny motorväg och ett jordbruk som förde en tynande tillvaro.

Morgonljuset vintertid var varmt trots kylan. Ladorna var fasta hållpunkter, med olika karaktär, ja rent av utstrålning. De levde kvar i en förgången tid. De stora jordbruksreformerna hade slagit igenom och gallrat ut de mindre, i statens ögon olönsamma gårdarna. Kvar på slätterna och i de snabbt igenväxande ängsmarkerna stod nu bara alla mödosamt uppförda lador ståndaktigt kvar.

Jag har de senaste åren försökt rädda en del av de diabilder jag, av någon anledning tog på alla dessa lador. Många hade inte klarat sig men en del som Kodakchrome i pappersramar gick hyfsat att kopiera av, även om kvalitén inte alltid var den bästa. Därav de rundade svarta ramarna på vissa bilder, som helt enkelt är obeskurna. Hoppas att den här inläggsserien kan vara av intresse för andra än mina gelikar som tillbringat många dagar och år här ute i ladriket. Nostalgi ja, men kanske också ett historiskt dokument. Fortsättning följer.

---

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977