En mödosamt rest stenmur av gigantiska block får igång fantasin. Den avdelar en stor del av Ramsvikslandets naturreservat, men åldern och mängden lavar skvallrar om att den har funnits här länge. Kanske restes den då det fortfarande var trädbevuxet här ute och kreatur och får betade sommartid. Långt före sillperiodernas ödeläggelse av skogen för att koka tran och innan stenbrottens glansperiod för export av gatusten i granit.
Nu får man leta efter lövträden i skrevor och enstaka sankmarker i reservatets södra del. Obarmhärtigt bränner solen bort växtligheten och regnet blottlägger rötterna, med lite hjälp av de tusentals besökarna som invaderar klipphällarna under några få sommarveckor. Norröver finns ännu rester av ekskogen kvar, där är besökarna färre.
Den mörka magmatiska bergarten Diabas är vanlig på Västkusten, syns oftast som långa meterbreda gångar på ytan av klipphällarna. Denna sarkofagliknade form av Diabas har jag nog aldrig träffat på förut. Troligtvis är det en del av en större diabasgång som ligger längre ner i urberget eller kanske det som finns kvar efter årmiljonernas nednötning av graniten.
Ramsvikslandet, Sotenäs – 7 augusti 2026
LIV I FRI LUFT 