Gjorde en ansats till att se om några sångsvanar anlänt i min favoritvik för att rasta i kvällningen. Bävade lite inför återbesöket. Har passerat förbi några gånger och inte känt igen mig. Under sommar och höst har man tagit ner nästan all skog mellan landsvägen och viken. Förvissa finns det en del gamla tallar, al och björk kvar men det blev öppet så man ser, och framförallt hör trafiken på ett annat sätt mot tidigare. Kvar finns bara en smal skogsremsa av al med några enstaka granar och rönnar kvar längs med vasskanten.
Lågvatten och lera i viken, inga svanar, bara några sena grågäss och en storskrake som drog hastigt förbi. Kylan och mörkret smög sig på. Mycket rörelse bland fröställningarna i vassen, blåmesarna flög i skytteltrafik till aldungen. En större hackspett letade efter lite kvällssnacks i de torra tallarna som sparats och ett par domherrar svarade på mitt tilltal. Jag tystnade snabbt då det ur dunklet bakom fågeltornet hördes ett bekant strävt läte. Norrlandshjärtat hoppade till då ett par talltitor för en kort stund hoppade mellan alens kottar och fångade upp lite av det sista skymningsljuset. Värmde så pass att jag nästan förträngde att stigen blivit en hinderbana av fällda ungbjörkar och grova tallgrenar.
Orrevikskilen, Strömstad – 18 oktober 2026
