Musen och bocken

Det var en gång en liten värld, nästan platt med otaliga lågvuxna öar. I denna värld rådde ett lugn, som bara små världar kan uppbringa. Dess invånare litade på varandra, liten som stor, gammal som ung. Utanför fanns det okända. Det som man hörde ibland men sällan såg.

På en av dessa mindre öar levde en liten mus som hade allt den behövde, skydd och föda. Livet var inte lätt, men det var lika för alla. Utom för bocken. Han kunde röra sig obehindrat i denna värld genom att hoppa mellan öarna. De flesta var rädda för honom. En objuden gäst som dök upp när man minst anade det.

Världen hade börjat krympa. De minsta öarna hade blivit mindre och avståndet mellan dem större. Musen hade det svårt. Att ge sig ut på den hårda resan till en större ö hade ingen mus gjort förut. En kväll i skymningen bestämde han sig. Det fanns inget val. Han ställde sig tvekande på stranden till det stora tomrummet, som fyllde världen mellan öarna.

I samma ögonblick skälvde marken bakom honom. Han hukade sig ner i bockens skugga. Bocken tog ingen notis om honom utan sökte bara stilla sin hunger. En djup suck hördes ur hans skägg. Musen tog sig i kragen och undrade hur det var fatt. Världen krymper och födan räcker inte till mig längre, sa bocken. Han var lika desperat som musen och visste inget råd längre.

Jag kan visa dig om du hjälper mig härifrån, sa musen. Jag kan känna doften av frodiga växter på långt håll men klarar inte det stora tomrummet. Bocken blev genast bättre till mods och bad musen klättra upp på sin rygg och hålla fast sig. Han tog sats och flög högt över tomrummet till nästa ö. Musen pep upphetsat, fortsätt bara mot ljuset på andra sidan.

De var båda så upprymda att de inte såg de mörka skuggorna som avspeglade sig bakom dem. I nästa hopp lösgjorde sig två flygande varelser ur mörkret. Se upp, skrek bocken, smådrakarna tar dig. Musen hade aldrig sett smådrakar förut och var därför inte det minsta rädd. Han fräste åt dem och gnisslade sina tänder så det sprakade och slog gnistor runt bocken, så att smådrakarna blev dagblinda och föll ner i tomrummet.

Bocken tackade musen när de landat på nästa, något större ö. Hur bar du dig åt, sa han. Musen svarade bara med en axelryckning och sa: – Inget speciellt, jag var bara mig själv och röt som en mus. Bocken skakade på huvudet och hummade tyst tillbaka: – Ser ut som vi kan ha nytta av varandra i framtiden om vi håller ihop.

SLUT (kanske)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-23

---

English translation:

Once upon a time there was a small world, almost flat with countless low-lying islands. In this world there was a calm, which only small worlds can bring. Its inhabitants trusted each other, small and large, old and young. Outside, there were the unknown. What you heard sometimes but rarely saw.

On one of these smaller islands lived a small mouse that had everything it needed, protection and food. Life was not easy, but it was the same for everyone. Except for the billy-goat. He could move freely in this world by jumping between the islands. Most of them were afraid of him. An uninvited guest who showed up when you least expected it.

The world had begun to shrink. The smallest islands had become smaller and the distance between them greater. The mouse was having a hard time. Embarking on the hard journey to a larger island, no mouse had done before. One evening at dusk he decided. There was no choice. He hesitantly stood on the beach to the large emptiness that filled the world between the islands.

At that moment, the ground shook behind him. He crouched down in the goat’s shadow. The goat took no notice of him but merely sought his hunger. A deep sigh was heard from his beard. The mouse took courage and wondered how it was. The world is shrinking and the food is no longer enough for me, said the goat. He was as desperate as the mouse and knew no advice anymore.

I can show you if you help me out of here, said the mouse. I can smell lush plants in the distance but can’t handle the big emptiness. The goat immediately became more comfortable and asked the mouse to climb on its back and hold on. He took charge and flew high over the great emptiness to the next island. The mouse pep excitedly, just continue towards the light on the other side.

They were both so elated that they did not see the dark shadows reflected behind them. In the next jump, two flying creatures detached themselves from the darkness. Watch out, the goat shouted, the little dragons will take you. The mouse had never seen dragons before and was therefore not in the least afraid. He hissed at them and gritted his teeth so that it crackled and struck sparks around the goat, so that the little dragons became day-blind and fell into the great emptiness.

The goat thanked the mouse when they landed on the next, slightly larger island. How did you behave, he said. The mouse only responded with a shrug and said: – Nothing special, I was just myself and roared like a mouse. The goat shook its head and hummed quietly back: – Looks like we can benefit from each other in the future if we stick together.

THE END (maybe)