Step 23-0

GOAL

Stigen leder till målet, fastän vägen påstås vara målet. Sanning, om man ser annat än vägen man går på. Förutsätter då att man vandrar mycket långsamt, stannar, lyssnar och törs vika av. Fungerar i mitt fall med PNP (Polyneuropati) bäst med vandringsstavar som klarar de flesta vingligheterna. Dessutom, vägen tillbaka kan man redan, även om allt ser annorlunda ut när man vänt sig om.

Bildserien ”Under my foot, a hiking process” är ett försök att bearbeta mina egna känslor av en i mitt fall oförklarlig autoimmun sjukdom och dess påverkan på möjligheten till ett normalt liv i fri luft, eller idka friluftsliv som de flesta säger.


Rogens naturreservat, Härjedalen – 2021-09-24

Publicerad av Hans Wikström

The blog is an attempt to give you all a piece of life in the outdoors. The richnes of life that is interwoven in an unbelievable pattern. Where we as humans are just one of the species in the crowd. A humble approach to nature should be our starting point.

4 reaktioner till “Step 23-0

  1. I enjoyed your series, Hans. There were some cool compositions, and some ‘watch you step’ shots! My having a total knee replacement four years ago really shut me down, hiking wasn’t possible, I couldn’t handle any distance. I lost my life outdoors it seemed. It took me a long while to get back out there with nature. I still cannot walk too far and still must watch my steps, but it is disappointing that I can no longer travel the paths least taken for miles. Take care, my friend.

    Gilla

    1. Thank you so much Donna. Sad to hear that you can not walk in the same way as before. For me, it still works quite well, a little wobbly only when I turn off from trampled paths. But I’m not alone in that, eight percent of everyone in Sweden over the age of 55 ”floats a little above the ground”.

      Gillad av 1 person

  2. Underbar liten film, använder ett av mina favoritord: rofylld – och vacker. Förstår din frustration när kroppen inte fungerar som tidigare, bra att stavar finns. Såna kan jag inte använda p.g.a smärtor. För mig följer alltid straffdagar på skogsdagar och jag kan sällan planera när jag gör vad. Och nu ögonen, är rädd för dagen när jag inte kommer att kunna fotografera mer. Vi kämpar på och njuter när vi kan, eller hur?

    Gilla

Lämna ett svar till Jag Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: