MINNENA BLEKNAR
Minnet urvattnas, bleknar och blir suddigt, precis som de gamla bilderna som legat i lådor orörda under årtionden. En sista nostalgisk ansträngning att skanna och försöka ”rädda” något åt eftervärlden eller göra en historisk jämförelse. Som vanligt blir det upp till er, mina följare, att bedöma insatsens legitimitet. Något eller någon kanske vaknar till.
Året var 1981 och den livstidsdömde IRA-medlemmen Francis Hughes hade avlidit i sin hungerstrejk i maj samma år. Han var två år yngre än jag, uppvuxen i en lantarbetarfamilj med tio barn. Irland var präglat av IRA´s kamp sedan många år, misstänksamheten var stor och angiveriet hade nästan en KGB-stämpel över sig. Att då försöka lifta på landsbygden visade sig inte vara det bästa sättet. Som svensktalande på lokalbussarna blev mottagandet annorlunda. Fast gränsen gick vid att besöka den lokala bypuben med två tjejer i sällskap. Endast män satt där böjda över sina öl.
Dublin och västra Irland – juli 1981
LIV I FRI LUFT 