NOSTALGICA #7

FÖRE MOBILTELEFONEN

Vi var ett blandat gäng rekryter i 20-årsåldern som gjorde sin ettåriga militärtjänst i Boden. Några hade 80-150 mil hem, så många helger tillbringades på ett tråkigt nästan tomt logement i regementsstaden. Tre av oss, som väl hade hyfsad vana av att vistas i fjällen vintertid, föreslog en kort tur över ca 4 mil på tre dagar. Tre andra, huvudsakligen noviser, hängde på. De som inte hade anpassad utrustning för turen fick låna av regementet. Där ingick även proviant, då denna typ av aktiviteter uppmuntrades av befälen. I övrigt fick vi använda oss av den vinterutrustning som brukades i det militära, som kläder, kängor, skidor etc. Vill minnas att detta var en påskhelg, så tid fanns.

Vi tog tåget från Boden, via Kiruna upp till Torne träsk och vår slutdestination Abisko. Det var redan sen eftermiddag när vi började den mödosamma klättringen på skidor söderut mot det hägrande passet Lapporten. Någon led fanns ej och jag vill minnas att vi fick turas om att spåra i den lösa nysnön. Föret blev något bättre när vi passerade trädgränsen halvvägs. Målet var en enkel renvaktarstuga, som enligt uppgift skulle vara öppen. I nästan mörker fann vi den sent. Natten blev kall och någon större värme hann vi aldrig få upp i kaminen vad jag minns. Vad som skett om den varit låst vet jag inte, men vi hade alla testat sova i snöbivack och spadar fanns med i packningen.

Nästa dag var strålande klar, kylig morgon men solen gjorde snabbt sitt bästa för att tina upp oss. Dagen var en högfjällstur, genom passet mellan topparna och ner mot nästa dalgång. Våra enda följeslagare var fjällripor, som trotsade den karga miljön och fann föda på de av vinden frilagda barfläckarna som snabbt förlöstes av den redan högt stående middagssolen. Om gårdagens motlut hade varit betungande och långsam var nedfarten den motsatta. Utför till dalen gick det snabbt på enkla träskidor. Med ett antal snabba plogsvängar mellan de frilagda stenblocken i söderläge kunde vi skymta nästa möjlighet till övernattning.

Det blev inte Turistföreningens torvkåta med vedkamin som vi tänkt oss. Den var redan ockuperad av ett gäng fiskare med den tidens modernaste fortskaffningsmedel, snöskoter. Lite panik trots en solig kväll. För oss återstod bara två alternativ. Antingen att fortsätta den sista milen ner till civilisationen vid järnvägen och kanske en uppvärmd stuga vid Kaisepakte hållplats, eller den ouppvärmda redskapsboden på ca fem kvadratmeter. Ingen ville avsluta turen så vi klädde väggar och golv med renskinnen, kokade ägg (det var ju ändå påsk) och värmde oss med likör gjord på hjortron. Positivt var ju ändå att det fanns toalett, om än något kallt om baken. Natten blev ännu kallare, trång men gemytlig.

Sista dagen var relativt enkel, först upp i ett pass sedan utför genom fjällbjörkskogen ned till järnvägen. Men först gällde det att få ner fötterna i de stelfrusna kängorna, som inte hunnit torka efter gårdagens blöta vårsnö. Den klara nattens kyla hade konserverat dem väl och ingen ville ha dem i sovsäcken som kylklampar under natten. Bara att trampa runt i solen någon timme tills kängorna mjuknat upp lite. Lättåkt hemfärd tack vare skoterspåret som gick till Kaisepakte. Den branta nedfarten sista biten desto vådligare. Inga stålkanter på skidorna, lös snö utanför det packade skoterspåret så det fanns bara två alternativ. Antingen mjuklandning vid sidan om eller att krama en björk.

Vi kom alla hem lyckliga och oskadda. Några med en erfarenhet att ta med sig på nästa tur eller att glömma och tänka aldrig mer. Tre av dem såg jag aldrig mer efter avslutad militärtjänst. Killen ovan har jag haft kontakt med sedan dess, gjort många turer med sommar som vinter liksom han som syns i utetoaletten. Han blev min svåger sju år senare när jag gifte mig med hans syster. Så kan det gå.

---

Abisko, Kaisepakte – 29-31 mars 1975