Vår-salut

Våren är slut, dags för en tyst salut. Nej, säger någon. Men det är en annan vår som anländer. De tidiga flyttfåglarna har redan passerat och nu i lövsprickningstider så anländer ett nytt gäng, glatt sjungande. De liksom spritter till bland björkarnas musöron, en ny nyans av läten och färger tränger sig igenom det vintergröna och övervintrarna är redan i farten med bobygge och äggläggning.

Klorofyllet tar sats och sprutar ut i de första lövens nervtrådar, de viker ut sig och suger åt sig solens elixir. Det kommer att gå, även i år. Tillväxt och återbruk i ett och samma moment. Bara att gapa förvånad över det snillrika som vi tar för givet, som räddar oss och livnär oss. Se och njut, man vet aldrig om det tar slut.

Porsens doftande blommor i den våta strandkanten lockar en, trots mjuka vingliga tuvor mellan blöta mossgropar. Sol och vind ger inte bara energi, det torkar snabbt våta kängor med.