27 juni 2014 – Oväntat möte
”Vakna tidigt ett par gånger med nästäppa, så jag var alldeles torr i munnen. Kunde inte se någon blå himmel ute, så när ett sakta regn kom somnade jag om igen. Vid halv åtta såg det ut som dimma ute. Himlen var helt vit. Tog på glasögonen och kunde bara konstatera, det snöade ymnigt från öster! Mindre schock, trots vetskapen om att det inte är ovanligt så här års, men vi är ju bara på 860 m ö h och i Dalarna! Molnpaletten igår kväll skvallrade dock att något annorlunda var på gång.”
”Bara att bita i, det var ju ändå +7 grad C inne i stugan. Började med att sätta igång en brasa i kaminen med den snustorra kluvna furan. En dryg timme senare var det behaglig +16. Tog en iskall dassväng, hämta vatten, fixa frukost och hängde kängor på tork. Sikten ute var inte mer än 500 meter och snöfallet obevekligt. Tättingar flög oroligt av och an framför fönstret, man hörde bara en bergfink som försökte starta motorn samt en avlägsen optimistgök. Resten var tyst och lugnt förutom kaminens drag.”
”Eldade en dryg timme till och planerar att fortsatta vid 11-tiden, nu när snöandet avtagit. Får vinden nästan i ryggen när jag först går mot norr och sedan västerut. Trots kryssmarkeringarna var det svårt att följa leden för all snö som kommit (5-10 cm, mer högre upp). Gled omkring i slasket och försökte lista ut vad som fanns under. Hade tänkt gena på stigen som vek av från leden hitom första sjön, men det var otänkbart idag. Tog istället ut kompassen, gjorde en liksidig triangel på 3 km mot den andra leden, varav jag sparade in en sida på 3 km.”
”Bra och lätt att gå i början, tog lite på vaderna av att pulsa i snön bara. Det blev svårare med enesnåren och dvärgbjörksmattorna, när man inte såg vad som fanns under snön. Fick kryssa runt blockstenspartier ibland. Tur att det fanns en och annan ensam tall, gran eller björk att syfta på och att sikten var hyfsad nu.”
”Genade ner på leden från Harrsjön till slut, när första krysset syntes. Trots att den var vältrampad så försvann den ur sikte ibland. Värst var det längre ner mot björkskogsgränsen. Det snöblandade regnet hade nu gjort stenarna snorhala, till råga på allt hade jag tunnelseendet på när huvan på jackan stängde ute det mesta. Dock inte allt!”
”Fullt fokus på var jag satte ner kängorna, hörde jag (H) ett obekant ljud snett bakom mig till vänster (B). Ett flämtande, frustande nästan grymtande läte. Samtidigt som jag vänder mig om och tänkte en älgtjur, så får jag syn på en brunbjörn bland fjällbjörkarna, 30 meter uppåt sluttningen. Hon har fullt fokus på mig och jag på henne. För när jag får syn på första årsungen, liten och nästan svart päls, inser jag faran. Samtidigt gör hon en 10 meters rusning mot mig för att skrämma bort mig från ungarna. För det är två ser jag i ögonvrån, som blir lika rädda som jag, när jag i ett första försök att avvärja en attack höjer rösten och vevar med armarna för att se stor ut.”
Foto och film: Rovdjursskolan.se
”Om det var en bra idé i det läget, vet jag inte, men honan stannade, spanade efter ungarna som skingrats åt två olika håll runt mig. Då kom nästa 10 meters rusning från henne rakt mot mig. Jag vevade med armarna och vrålade så hela Gördalen hörde mig på 3 km håll. Tog ett steg bakåt, halkade och ramlade på rygg. Mycket hann spela upp sig i mitt huvud på den 10-delssekunden jag låg ner som en sköldpadda på rygg. Skulle jag värja mig med armarna, använda stavarna eller lägga mig på mage för att skydda huvudet och låta henne bita i den sura ryggsäcken. Hann även fundera på var jag packade ner den enda fungerande mobil jag hade, så den inte skulle bli blöt.”
”Men jag låg inte kvar, utan var på bena direkt, hur fasen det gick till. Någon ryggsäcksbörda fanns bara inte i mitt huvud. Jag stirrade in i hennes ögon, hon visade med tänderna tydligheten i stundens allvar. Samtidigt som hon kastade huvudet av och an för att kolla ungarna. Vilken typ av vrål jag gav upp vet jag inte, men honan kastade sig åt höger, rundade mig och gjorde ett mindre utfall till snett nerifrån sluttningen. Till sist stod hon på bakbenen rakt nedanför mig, efter att ha gått runt 180 grader. Hon sniffade med nosen i vädret och antagligen först nu vädring på människa.”
”Från början hade hon haft vinden i ryggen, oturligt för mig. Jag lugnade ner mig, men pratade på något högljutt. Hördes hennes flämtande långt efteråt när hon drog iväg i ilfart med ungarna norröver längs trädgränsen. Bara att konstatera, så livrädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. En dröm har gått i uppfyllelse, men det skulle inte ske på det här sättet. Tankarna fortsatt gå runt i huvudet resten av dagen och släpper nog inte på veckor, ja kanske månader.”
”När jag fortsatte ner mot byn, stanna jag och lyssna ofta. En dalripa och en motorsåg som startade fick hjärtat att slå några extraslag. Man kan inte annat säga att resten av dagens iakttagelser försvann in i ett töcken bara. Men jag skall försöka redogöra för dagens slut.”
”Tog in på restaurangen i bystugan, fick mig en lövbiff med pommes, bea, öl, kaffe och kakor för 120 kr. Pratade av mig med Stockholmsdamen som fastnat för kärleken i byn. Björnupplevelser verkade de ta med ro! Honan med ungar kände de allt till! Skicka lite SMS, jobb och hem.”
Gördalens historia
Till Gördalen kom de första nybyggarna på midsommarafton år 1800, då två unga familjer beslutat sig för att lämna sin hembygd i Särna och söka försörjning längre västerut. Historien berättar att jordbrist och fattigdom drev iväg de båda familjerna. De kände till området kring Gördalen från tidigare jakt- och fisketurer. Här fanns bete, i Görälven som rinner genom dalgången fanns fisk och på båda fjällsidorna strövade många vilda djur. Den första sommaren sov de under en stor, tät gran samtidigt som de båda familjerna byggde ett första gemensamt hus. Året därpå beslutar sig familjerna för att dela marken mellan sig för att bygga varsitt bostadshus. Då uppstod oenighet som hur marken skulle delas på rättvis sätt och denna markstrid satte djupa spår. Den fiendskap som uppstod då är än i dag känd och omtalad i bygden.
Ett halvt sekel efter att de första nybyggarna kom till dalgången hade befolkningen ökat från 6 person till 19 och då, under 1850-60 talet, tillkom tre nya gårdar. Mot slutet av seklet blev barnkullarna större och inflyttningen till byn från både Norge och Sverige ökade. 84 personer fanns registrerade som Gördalsbor år 1900.
År 1891 fick Gördalen ett eget skolhus. Till en början skötte byborna själva undervisningen. Senare kom lärare, så som Kerstin Sand, till byn men de stannade bara under läsåret och lämnade sedan byn. 1920 togs en större skolbyggnad i bruk. Där drevs undervisning ända till 1960 talet då skolan i Gördalen stängde. Sedan dess åker bygdens barn med buss till Särna för att gå i skolan.
Under andra världskriget låg Gördalen plötsligt i centrum för världspolitiken. Den svenska militären fanns i området och bara några kilometer där ifrån, på norska sidan, fanns den tyska armen. Över fjällen kom också många norska flyktingar som nådde Gördalen som första utpost efter gränsen. Genom Gördalen gick också den norska motståndsrörelsens kurirleder. Det finns än i dag många minnen och lämningar kvar från denna tid.
Gördalsborna ser relationerna till Norge som mycket goda och inte sedan andra världskriget har gränsen utgjort ett problem. De sociala relationerna över gränsen är många och närmaste ”grannbyn” finns i den norska namnen Ljördalen. Och för att nå serviceutbudet i en större ort är resan till norska Trysil betydligt kortare än till Mora (som är närmaste svenska dito).
Redan när nybyggarna etablerade sig i Gördalen fanns många stigar genom området eftersom vägen över fjället och till Norge ända sedan medeltiden gått igenom trakten. Men att vägen idag har den sträckning den har hänger troligtvis samman med att Gördalen kolonialiserades av människor från Särnaheden (mindre by norr om Särna). Vägen kallades länge för ”hemvägen”. Under 1880-talet började turister, uppmuntrade av den nystartade Svenska turistföreningen (STF) att besöka de svenska fjällen och bland annat Njupeskär. Runt 1890 märkte STF upp vägen från Särna till Mörkret. I samband med detta byggdes också broar över alla vattendrag på sträckan. År 1924 färdigställdes en körbar väg mellan Särna och Gördalen. Skicket på denna verkar dock inte varit den bästa. Den man som skötte postgången till Gördalen fick tillgång till bil 1925. Trots detta bytte han ofta bilen mot häst för att lättare kunna ta sig fram genom skogen. Under vintern fick ”postiljonen” själv skotta vägen och det berättas att han ibland under vintertid tog loss hjulen på bilen, satt på medar och drog bilen med häst. År 1945 blev det allmänt underhåll på vägen och i samband med nationalparksbildningen av Fulufjället, 2002 asfalterades hela vägsträckan från Särna till norska gränsen.
Befolkningen i Gördalen har minskat konstant sedan 1950-talet då de var som flest 114 fastboende. I Gördalen bor idag 19 personer. Dom flesta är pensionärer det finns inga skolbarn kvar. Byns hus ligger i dalgången, omkring Görälven och den väg som genomkorsar byn. I området finns också en mängd fritidshus. De fritidsboende är betydligt fler än den fasta befolkningen.
Källa: Artikel om Gördalen i Dalabygden
”Tänkte ett tag att jag bryter, med björnfrossa i näven och en femdygnsprognos som bara lovade regn. Strax före kl 16 bestämde jag mig för att fortsätta och ta turen i ett svep till Drevfjällsstugan, på andra sidan Drevfjället, ca 12 km från Gördalen. Blev en svettig stigning 3 km upp till ett vindskydd (b). Mindre med snö här, regnet hade nog redan tagit en del.”
”Vattenpaus sedan ett svep med stavarna över Drevfjället. Visslade högljutt ett antal antibjörnschlagers när skogen blev för tät. Försökte följa kryssleden, men för det mesta ett dubbelspår efter terrängfordon.”
”Tappade bort leden in i björkskogen igen och kom fel ner mot sätervallarna. Frågade i första bästa stuga om vägen, där de satt bord och spisade svart tjärnöring. En herre följde mig en bit på vägen, för att visa mig rakaste sträckan över några tunga blötmyrar.”
”Genade snett upp i skogen och hittade ett kryss, tog kompass åt rätt håll (trött i huvudet!) och fann stugan efter bara 500 meter.”
”Stugan var tom! Men, nu vid 23-tiden ger de två små fönstrena för lite ljus att skriva mer. Stugan är en ren raststuga med breda britsar för 3-4 personer, spartanskt inredd. Fanns vattenhink med kåsa, ett par kastruller att värma vatten på den snabba kaminen, som har en bra torkställning runt kaminröret. Eldade på ett par timmar och hängde allt på tork.”
Flygfoton och kartor från Lantmäteriets kartdatabas, övriga foton lånade från Fulufjällets nationalpark och Drevdagens naturreservat.
LIV I FRI LUFT 
2 svar på “På gränsen – dag 32”