Ladriket #2

Stabila störar

De stod där överallt, störarna. Avbarkade unggranar som spetsats i båda ändarna. Då i början på 1970-talet var det knappt någon som hässjade hö längre. Men innan dess var störar fundamentet för en rejäl höhässja. Varje sommar spettade man nya hål för störar i långa rader, som sedan förbands med linor eller järntråd i flera rader på höjden, att lägga upp höet till tork på.

Att bevara störarana var en dygd efter allt arbete man lagt ner på att tillverka dem. De skulle hålla i många år. Att därför låta dom stå kvar i marken över vintern var otänkbart. De samlades ihop i tomma lador, restes upp mot träd eller fick skydd av ladans tak och vägg.

Vissa hässjor förbands med störar istället, mer förekommande ju längre norrut man kom. Vanligt var då att man gjorde en dubbelhässja med en gavel som en triangel (se bild nedan) med en tvärslå på olika höjd att lägga störarna på. Hässjan blev stadigare och var lättare att hässja. Det krävdes många gånger 8-10 mans- och kvinnofolk att hässja. Två som spettar störar och monterar, fyra som drar fram höet och nästan lika många som hässjade höet. Då kunde man hinna med bortåt 40 färdiga hässjor om nio meter vardera, en lång och svettig dag

Men då, tidigt 70-tal, togs störarna inte längre tillvara. Ibland slängda i diken eller ihopdragna i högar för framtida behov, kanske. Visst fanns det ett mått av skam i att nyttja detta förträffliga hantverk som brasved, men de brann bra och falukorven smakade förträffligt. Så det är kanske så att dessa störar till slut fyllde en ny funktion. Att se till så att en hel generation av naturälskare kunde härda ut kalla dagar i lä bakom en lada i väntan på de första snösparvarna. Återbruk på plats, så att säga.