Ladriket #2

Stabila störar

De stod där överallt, störarna. Avbarkade unggranar som spetsats i båda ändarna. Då i början på 1970-talet var det knappt någon som hässjade hö längre. Men innan dess var störar fundamentet för en rejäl höhässja. Varje sommar spettade man nya hål för störar i långa rader, som sedan förbands med linor eller järntråd i flera rader på höjden, att lägga upp höet till tork på.

Att bevara störarana var en dygd efter allt arbete man lagt ner på att tillverka dem. De skulle hålla i många år. Att därför låta dom stå kvar i marken över vintern var otänkbart. De samlades ihop i tomma lador, restes upp mot träd eller fick skydd av ladans tak och vägg.

Vissa hässjor förbands med störar istället, mer förekommande ju längre norrut man kom. Vanligt var då att man gjorde en dubbelhässja med en gavel som en triangel (se bild nedan) med en tvärslå på olika höjd att lägga störarna på. Hässjan blev stadigare och var lättare att hässja. Det krävdes många gånger 8-10 mans- och kvinnofolk att hässja. Två som spettar störar och monterar, fyra som drar fram höet och nästan lika många som hässjade höet. Då kunde man hinna med bortåt 40 färdiga hässjor om nio meter vardera, en lång och svettig dag

Men då, tidigt 70-tal, togs störarna inte längre tillvara. Ibland slängda i diken eller ihopdragna i högar för framtida behov, kanske. Visst fanns det ett mått av skam i att nyttja detta förträffliga hantverk som brasved, men de brann bra och falukorven smakade förträffligt. Så det är kanske så att dessa störar till slut fyllde en ny funktion. Att se till så att en hel generation av naturälskare kunde härda ut kalla dagar i lä bakom en lada i väntan på de första snösparvarna. Återbruk på plats, så att säga.

Bo ”Stör” Andersson och Tommy Rehn, vintern 1971/72

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977

Publicerad av Hans

The blog is an attempt to give you all a piece of life in the outdoors. The richnes of life that is interwoven in an unbelievable pattern. Where we as humans are just one of the species in the crowd. A humble approach to nature should be our starting point.

11 svar på “Ladriket #2

    1. Började fota 1970, 16 år gammal. En Diana, billig kamera i plast, var den första egna. Hade då lånat morsans gamla ett tag. Första svart-vita rullen kom efter en julklapp 1970, en Canon FT QL, första systemkameran, som finns kvar än. Sen var man fast och alla studiebidrag gick till film!

      Gillad av 1 person

    1. Thanks, that was nice, when everything was new the motifs were spread out a lot. I’m surprised why I even then saw something historical about all these barns with hay.

      Gillad av 1 person

  1. Very interesting piece of history. I have one question. I am reading a translation so the question may not make sense. What does ”to hay the hay” mean, as in ”… four to pull the hay and almost as many to hay the hay.”?

    Gilla

    1. I don’t think there is any equivalent to the Swedish word ”hässja”. But what it means is that you hang the hay on ropes between posts to air dry, before putting it in a small hay barn on site, and then bringing it to the farm in the winter by sled and horse. The usual way in Sweden until about 1950, in the north right up to the 70s.

      Gillad av 1 person

  2. Fina gamla bilder på störar m.m. I Finland hade man bara en stör med hål i och tappar för att höet inte skulle glida ner. Jag har en bild i huvudet hur en av mina farbröder sitter och täljer på en sån tapp, det var alltid hos farmor vi var med om höbärgningen.

    Gilla

    1. Ja, det väcker minnen om när man hjälpte till på 60-talet i Västerbottens fjälltrakter där största delen av släkten fortfarande brukade jorden. Här var det ibland jättelånga hässjer istället, höstackarna såg man mer söderöver.

      Gillad av 1 person

Lämna en kommentar