Ladriket #4

Spåntak

Ängsladorna med hö hade som regel spåntak. Men redan under tidigt 70-tal fick man försöka rädda höladorna genom att lägga plåt på de gamla spåntaken. Takspånen tillverkades vanligen av furu, tät- och rätvuxen och gärna gamla torrfuror med mycket kärnved och kåda. Enklaste och bästa sättet var att spänta spånet i fiberriktningen. Eftersom fibrerna inte skärs av så rinner regnvattnet lättare av och håller längre, i gynnsamma fall över 50 år. Det fanns även hyvlade spån, men dessa höll sämre då fibrerna höggs av och sög mer vatten vilket gav röta.

Takspånen spikades på ett glest underlag av bräder som ligger parallellt med taknocken. Eftersom spånen blir fuktiga vid regn måste konstruktionen vara luftig för att spånen skall kunna torka fort, annars förstörs de snart av röta. Spån lades med minst trelagstäckning, så det gick åt mycket, minst 100 spån/m². Varje spån var därför ca 45 cm långt. Något underhåll var det sällan tal om, efter vintern fick som regel titta över taken och lappa med nya spån, annars fick rötan snabbt tag i brädkonstruktionen och himlen syntes från insidan.

Många av höladornas spåntak överlevde själva byggnaden om arbetet var väl utfört med rätt spånvirke. När inte ängsladorna längre användes så plockade man ibland ner träklädseln på väggarna för återbruk på uthus hemma vid gården. Då var det bara en tidsfråga innan klimatet fick ladorna på knä.

---

Ängsbacka-Degernäs, Umeå – 1975-1977