Efter tankevurpan med nötkråkan tog jag en omväg hem österut över de brukade slätterna. Nattens frost låg kvar på de skuggade delarna av fälten men solens värme förångade dem och skapade dimslöjor som höll sig kvar långt in på dagen, som var helt stilla. Här brukar så här års stora skaror av gäss och sångsvan rasta. På de slagna spannmålsfälten syntes istället stora öron sticka upp bland stubben. Rådjuren låg långt ut, fullt synliga i dagsljus och bara vilade. En mamma med sina två årsungar blev lite oroliga när jag stängde av bilmotorn, de rörde sig lite längre ut på fältet och stannade sedan upp. Jag smög iväg långsamt för att inte störa idyllen mer.
Där dök de sedan upp, bara några minuter bort, mina vita änglar från norr. En flock på tjugofem sångsvanar rastande på en äng, oberörda sov en del medan andra putsade sig eller plockade lite grönt middagstugg. Som vanligt höll några vakt med sträckt hals. En familjegrupp med ett föräldrapar och fem årsungar höll sig lite för sig själva men i trygghet av den större gruppen.
Näsinge/Utängen, Strömstad – 19 oktober 2026
