Jag trotsade regnet som pågick för tredje dagen i rad. Lågtrycket hade fyllt på havsviken med vatten, men endast en ensam gråhäger stod mitt gråvädrets ”spegling”. Hägern höll till i kanten av den fördjupning som bäckutloppet gör, kanske någon fisk var på väg uppströms i regnet.
Medan jag spanade mot ängarna i öster så var hägern bara borta i ett nafs. Förklaringen kom över berget på Dillehuvud i väster. Först en sedan ytterligare en ung havsörn gillade vinden och smög lågt över trädtopparna, gjorde en sväng runt den öde viken men fick inte syn på något annat än gubben som kurade under taket på utkiksplatsen.
Det tog över en halv timme innan hägern tordes återvända. Den hade knappt påbörjat sitt födosökande förrän den uppförde sig märkligt. Vingarna sänktes och lades ut som paraplyer längs sidorna. Anledningen var enkel, en inkräktare hade anlänt. En märklig maktkamp om fiskeplatsen tog sin början med höjda huvuden och stel hals, där de rundade varandra. Helt olikt de verbala strider man kan få uppleva när de bästa fiskeplatserna skall ockuperas av tillresta norrmän i jakten på årets första och största havsöring i april varje år.
Vår häger markerade tydligt vem som var snabb och smidig genom att helt enkelt springa på vattnet med hotfullt utbredda vingar och sänkt huvud på en krokig hals. Förföljandet av inkräktaren upphörde relativt snabbt och vår fiskare kunde stolt glida över vågorna i motvinden.
Hägern återkom senare till sin favoritplats, denna gång närmare det stigande vattnet längs strandkanten, lite väl långt bort från min position tyvärr. Kunde ändå konstatera att bytet för dagen var strandkrabbor. Fick åtminstone i sig två stycken vad jag såg, även om det såg lite besvärligt ut. En större krabba tappades när hägern skulle skaka den, kanske något av benen gick av. Gissar att det var ett försök att avlägsna de största klorna. Men skam den som ger sig, ner gick den till slut.
Tyvärr verkade det som om konkurrenten hade sett delikatesserna, för utan förvarning försökte den återigen jaga bort vår häger. En snabb undanmanöver mot land och sedan var det bara att återuppta jakten på fridstöraren, vilket återigen resulterade att principen om först på plats gäller också i en hägers liv, åtminstone denna regniga dag.
Tyckte mig sedan se att vår bekanta häger uppvisade en stolthet, kanske på gränsen till mallig, när den gled tillbaka och på en ballerinas vis elegant landade jämfota i hela sin gracila längd, för jag vill faktiskt tro att det var en vis dam i sina bästa år, som jag under tre timmar fick lära känna.
Nöddökilen, Strömstad – 24 oktober 2026
En härlig bildserie och trevlig läsning från ditt möte med hägrarna 🙂
GillaGilla
Ja, det blev många bilder, men så är det ju med nya trevliga bekantskaper 😊
GillaGillad av 1 person