Min häger i gårdagens inlägg hade faktiskt lite sällskap i viken till och från. Först anlände en liten flock krickor i ösregnet och gick ner på på vattnet. De fick snart sällskap av fler flockar som samlade sig till en större grupp. Vår minsta and i Sverige är ett begärligt byte för de största rovfåglarna så man kan förstå detta beteende under höstens flyttning.
Det kan se kaotiskt ut när de lyfter, men de har en otrolig koordination mellan sig när de flyger i flock. Trots att de håller ihop tätt och har en hög vingfrekvens så ligger alla hela tiden i samma flygposition. Viker ledaren så hänger alla med ögonblickligen, och det går riktigt snabbt. Lite för snabbt för fotografen ibland, speciellt med gråvädrets mörker. Av alla hundratals bilder jag tittat igenom fanns bara en där jag såg en incident. Då var det ändå en havsörn uppe en kort stund bara för att testa reflexerna på detta gäng.
Jag är generellt sett inte så förtjust i regn eller gråväder. Men väl hemma blev jag faktiskt positivt överraskad över avsaknaden av solljus och skarpa skuggor. Istället framträdde den rika variationen i krickornas jordnära höstfärger. Ungfåglar och gamla blekta hanar respektive honor om vartannat fick var och en egen karaktär. Men tydligast blev den för arten karakteristiska gröna vingspegeln med svart och vitt tillägg. Den gröna tonen gick ibland till och med över i purpurblått.
För den som eventuellt undrar om där fanns någon nötkråka, så är svaret nej. Fast vad gör det när man kunde njuta av ett skådespel i flyguppvisning, en konst i sig, torr och varm, medan regnet smattrade på taket ovanför ens huvud. Man kan ha det betydligt sämre än så …..
Nöddökilen, Strömstad – 24 oktober 2026
