Influensa, av den där mest smittsamma barnbarns-varianten, har lämnat kamera och tangentbord att vila, nu i över en vecka. Men till slut går det inte längre. Så när jag hörde trastar och sidensvans genom fönstret fick slutaren hosta fram några bilder. Dimma, regn och mörker samt fönsterglas är inte den bästa kombinationen.
Där och då började jag istället känna igen mina första försök i slutet av 1960-talet framträda på skärmen, precis som de dåliga papperskopiorna som vaskades fram i ett tvättställ på en toalett med röd glödlampa. För kort framkallning och dålig sköljning men framförallt en övertro på Tri-X film och ett oskarpt teleobjektiv resulterade i ständig besvikelse. Där låg kanske förklaringen till att man fortsatte, och tänker sig det framöver ett tag till oavsett hinder.
Strömstad – 12 november 2026
Kan känna igen mig i dina minnen om mörkrum, kopiering och film. Krya på dig!
GillaGillad av 1 person
Hoppas att du mår bättre snart! Jag gjorde samma erfarenhet som du med sidensvansarna, det blev inte önskat resultat med telet genom rutorna.
Oh, nu dalar blötsnön ner, blött och vackert. Men dina bilder här är vackra hur som haver, den nedre som en målning.
GillaGilla
Tack för omtanken, solen skiner åtminstone på ”framsidan”. Din association till en målning piggar upp. Jag försökte arbeta med olika metoder för att hitta ett grafiskt uttryck, lite som träsnitt tryckt på ett porösare material. Men till slut landade jag i en gammal dålig papperskopia, även om skillnaden kanske inte finns.
GillaGilla
Aside from the contagious grandkids, I find myself here in your words. The ripped up darkroom prints from the 70’s, and nowadays, the camera (or even a cellphone camera) is brought to a full range of circumstance (for me, in the hospital before surgeries or visits with my dad in his last days).
As a general rule, I’d say it’s more important to let the lens find meaning than to create consistent perfect images.
Yes woodcut… I rather like it. Glad you’re on the mend
GillaGilla
Thanks, John. We have an expression—”he rises again”—that’s worth holding onto. For many years, I wrestled with the question of why I spent so much time on photography. If you anchor it solely in personal self-gratification, you eventually end up feeling hollow. A fishing rod, a pair of binoculars, or a camera has served—and still serves—as a perfectly acceptable excuse to get outside and take it all in. Yet, I sometimes find myself lacking the drive to let an image speak for itself—to make a direct statement without needing any explanation—or to create a well-considered body of work centered on what I’m truly passionate about. At the same time, I can see these ideas dissolving into that glossy, AI-generated soap bubble. These are just some loose thoughts—I’m probably still a bit under the influence of the days status—but please know that your reflections are helping me move forward.
GillaGilla
Since I made my living (for 35 years) as a fine-art photographer, I’m familiar with the aim of creating a well-considered body of work. These days, I draw inspiration from Miles Davis who was fearless when it came to changing course, and made a point of not looking back. He once said, ”do not fear mistakes, there are none.” I have a feeling he’d have found something worthwhile in both your bird pictures
GillaGillad av 1 person
I guess I’ll stick to the humorous way of looking at myself, quoting directly:
”I never make any mistakes. I thought I made one once, but I was wrong.”
GillaGilla
Big like 😊
GillaGilla