Sväljes varsamt

När storspoven hade lämnat mig ensam igen, så dröjde det inte länge innan en gammal bekant dök upp igen. Gråhägern stod länge stilla i vattnet och avvaktade. Sträckte ibland på halsen och rörde sig mycket försiktigt nästan mitt i viken.

Något måste ha fått hägern att anlända hit precis i rätt tid. För nu började vattnet stiga av månens dragningskraft. Floden medförde rörelser på ytan, flertalet fiskar var uppe och vakade, som en enveten fritidsfiskare kallar fenomenet. Hägern fångade snabbt en plattfisk och spanade redan på nästa fiskvak.

Jag försökte fokusera på att se vad det var som fick fiskaren att fortsätta smyga på sina byten. Efter en kort kamp sprattlade satt en lite större plattfisk, fastspetsad på den vassa näbben. Ett rött köttsår visade tydligt att den näbben var en effektiv harpun. Sen gällde det bara att försöka vända och vrida på fisken ett antal gånger, doppa den i vattnet så att den till slut slank in och gick att svälja. Mest intressant, tyckte jag, var faktiskt att efter närstudier av bilderna så visade det sig mera troligt vara en lerskädda och inte som jag tidigare trott den vanliga sandskäddan. En delikatess som jag kan tänka mig på min egen tallrik.