När storspoven hade lämnat mig ensam igen, så dröjde det inte länge innan en gammal bekant dök upp igen. Gråhägern stod länge stilla i vattnet och avvaktade. Sträckte ibland på halsen och rörde sig mycket försiktigt nästan mitt i viken. Något måste ha fått hägern att anlända hit precis i rätt tid. För nu börjadeFortsätt läsa ”Sväljes varsamt”