Musen och bocken – del 3

Den tröga massan (forts på del 2)

I den lilla världen skedde stora förändringar i ett allt högre tempo. En trög massa kom sakta flytande från det okända. Den kringrände öar, började fylla tomheten och fortsatte utan motstånd envetet mot avgrunderna. Massans yta förändrades ständigt, tog nya former och verkade leva sitt eget liv utan att ge ifrån sig ett ljud.

Det var det som skrämde musen mest, tystnaden som bredde ut sig i tomheten. Nu framstod helt plötsligt lätena från det okända som en trygghet, ett hopp om ett bättre liv. Han mindes bockens mantra ”Mot nya mål”. Bocken, med sin överblick och insyn i den lilla världen, hade kanske anat vad som skulle komma att ske.

Musen visste inga råd längre. Bocken var borta och han var helt ensam på sin ö. Han måste själv försöka ta sig härifrån innan det blir för sent. Det enda alternativet som återstod nu var att bege sig över tomheten till det okända. En väg han aldrig prövat och en plats han inget visste om. Han sökte målmedvetet efter en så kort passage som möjligt, utan att veta hur han skulle bete sig.

Ett utdraget stön hördes från en snärjig plats vid kanten av ön. Försiktigt smög musen fram och fick syn på en blek varelse liggande i tomheten. Hjälp mig! sa den sorgsna varelsen. Jag fastnade i tomheten när jag försökte ta mig över till det okända och nu kan jag inte komma härifrån. Varelsen såg inte farlig ut, men ömklig och erbarmlig där den låg. Musen tänkte att jag borde göra nåt, men vad?

SLUT (fortsättning följer)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-31

English translation:

The sluggish mass (continued on part 2)

In the small world, great changes took place at an ever-increasing pace. A sluggish mass slowly flowed from the unknown. It circled the islands, began to fill the great emptiness and continued without resistance stubbornly towards the abysses. The surface of the mass was constantly changing, taking on new forms and seeming to live its own life without making a sound.

It was what frightened the mouse the most, the silence that spread in the emptiness. Now all of a sudden the sounds of the unknown appeared as a security, a hope for a better life. He remembered the goat’s mantra ”Towards new goals”. The goat, with its overview and insight into the small world, had perhaps anticipated what would happen.

The mouse knew no advice anymore. The goat was gone and he was completely alone on his island. He must try to get out of here himself before it is too late. The only option left now was to go over the emptiness into the unknown. A road he never tried and a place he knew nothing about. He purposefully searched for as short a passage as possible, not knowing how to behave.

A drawn-out moan was heard from a snarky spot on the edge of the island. Carefully the mouse crept forward and saw a pale creature lying in the emptiness. Help me! said the sad creature. I got stuck in the emptiness when I tried to get over to the unknown and now I can not get out of here. The creature did not look dangerous, but miserable and pitiful where it lay. The mouse thought I should do something, but what?

THE END ( to be continued)