Musen och bocken – del 5

De enbenta (forts på del 4)

I mörkret i det täta riset såg musen faror varhelst han sneglade. När mörkret gick över i gryning, rätade han på sig och kröp försiktigt fram, kisande med ögonen mot de ljusa öppningar som visade sig. Det var helt tyst, precis som det varit hela natten. Trots det, blev det inte mycket till sömn. Bara korta perioder av vila där han drömde om smådrakar, bocken och den hjälpsamma paddan. Den bleka varelsen hade bara försvunnit in i det okändas mörker, när de sent nådde fast mark. Paddan hade också gått sin egen väg, men musen hade varit för trött för att fundera mer på detta.

Ute i det fria, ramlade musen baklänges. Han reste sig igen på bakbenen, spanade upp så högt han förmådde i ett försök att få syn på himlen. Framför honom reste sig en massiv hord av enbenta varelser. Helt stilla, men det viskades lite, kunde han urskilja. De var gigantiska, rakryggade och nästan lite ståtligt stolta tyckte han. När den första chocken lagt sig, kom han ihåg vad han hört som liten om det okända.

Det okända var oändligt stort och hade varken början eller slut. Hörsägen sa att det var enfotingarna som höll samman allting. De behärskade ett dolt sätt att kommunicera under ytan på det okända. Därför såg man dem aldrig förutom när de utvecklades och reste sig upp på ett ben, med utsträckta armar mot himlen. Det måste vara detta musen såg framför sig. Stadiga enfotingar vars kroppar tryggt reste sig över det okända som en skyddande kupol.

Musen tordes inte gå in i det okända, föda fanns det gott om på marken, men han började bli törstig. Smög sig sakta fram till kanten av den stora tomheten, i närheten av den plats paddan lämnat honom under gårdagskvällen. Den tröga massan hade inte nått hit ännu och i kanten sipprade det fram klart vatten. När han böjde sig ner för att dricka, stelnade han på en sekund. Lite längre ut låg resterna av en smådrake i tomheten, bara ett skelett återstod. Vad hade skett och så hastigt?

SLUT (fortsättning följer)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-04

---

English translation:

The one-legged (continued on part 4)

In the darkness of the dense rice, the mouse saw dangers wherever he glanced. When darkness turned to dawn, he straightened up and crept forward gently, squinting his eyes at the bright openings that appeared. It was completely quiet, just like it had been all night. Even so, he didn´t get much sleep. Only short periods of rest where he dreamed of little dragons, the goat and the helpful toad. The pale creature disappeared into the darkness of the unknown when they reached solid ground late. The toad had also gone its own way, but the mouse had been too tired to think about this.

Out in the open, the mouse fell backwards. He rose again on his backlegs, scouting as high as he could in an attempt to see the sky. In front of him rose a massive horde of one-legged creatures. Completely still, but they were whispering a little, he could tell. They were gigantic, straight-backed and almost looked a little steadfast proud, he thought. When the first shock subsided, he remembered what he had heard as a child about the unknown.

The unknown was infinitely large and had neither a beginning nor an end. Hearsay said that it was the one-footed who held everything together. They mastered a hidden way of communicating beneath the surface of the unknown. Therefore, they were never seen except when they evolved and rose on one leg, with outstretched arms towards the sky. This must be what the mouse saw in front of him. Sturdy one-foots whose bodies confidently rose above the unknown like a protective dome.

The mouse did not dare to go into the unknown, there was plenty of food on the ground, but he began to get thirsty. Slipped slowly to the edge of the great emptiness, near the place the toad left him last night. The sluggish mass had not reached here yet and clear water was seeping out at the edge. As he bent down to drink, he froze in a second. A little further out, the remains of a small dragon lay in the emptiness, only a skeleton was left. What had happened and so quickly?

THE END ( to be continued)