Här gick det fel

Fortsatte min släktresa norrut till Västerbotten för att återse nu levande släktingar på min pappas sida, alla ättlingar till nybyggare i de fjällnära skogarna. Återsåg bror och halvbror samt fyra äldre kusiner, vissa mer chockade än andra. Det var i dessa trakter det hela gick fel redan innan jag börjat i skolan. Vinter och sommar besökte vi släkt och man fick till sig en massa historier om livet på gränsen till det omänskliga. Det var en självklarhet att också jag skulle lära mig fiska i strömmande vatten. I början med bambuspö och mask, för att lura öringen i stenarnas bakvatten. Det hela utvecklades med spinnspö, drag, flugkast m.m. Att kunna läsa ett vattendrag och försöka tänka som en öring eller harr var lärdomen som etsade sig fast. Fisk fick man i stort sett varje gång och då var det kört, man var fast.

Självklart fiskade jag denna gång också, nästan 50 år sedan sist, tillsammans med min äldre halvbror. Till hans och mina kusiners stora förvåning fick jag också upp fisk, på samma vis som alltid med maskmete i strömmar och bakvatten, förfinat med haspelteknik numera. Det blev middag på fin harr och småöring i flera stugor denna dag. Minnesvärd känsla att vissa saker inte förändras, att vattnet ännu lever trots omvärldens snabba krumbukter och språng.