På gränsen – resume’ etapp 7

Hemresan 13 juli 2018

”Vaknade med resfeber som vanligt. Vände på mig ett antal gånger från kl 4 till halv sex. Busstaxin dök upp prick sju, precis efter en åskskur med blixtar. Snabbt till Rötviken för buss vidare till Östersund (2,5 h). Fylldes ganska snart av invandrare längs vägen och ungdomar på väg att göra staden osäker. Nästan sju timmar väntan på tåg västerut mot Storlien och vidare till Oslo-Halden. Fördrev tiden med att äta Pressbyråans frukost, torka kängorna i parkens solhetta, läsa en dagstidning och Antons favoritbok ”Omgiven av idioter”.”

Sammanfattning etapp 7

Årets etapp (dag 49-59) blev egentligen två, med ett dygns vila och översyn av utrustning. Långa minnesvärda dagar utanför leder, över flertal fjällmassiv och gott om fint väder. Sommaren 2018 gick till historien som en av de varmaste och torraste i Sverige, vilket märktes under min tur. Torra myrar, uttorkade bäckar och sjöar med så lågt vattenstånd att utloppen försvunnit. Det blev mycket fokus på att hitta vatten och försöka få i sig så mycket som möjligt i värmen. Trots ett kraschat fiskespö blev det också turen med fantastiska fiskeupplevelser. Tyvärr tog värmen ut sin rätt på mig och de sista dagarna var närapå plågsamma. Gick ner en hel del i vikt på kort tid, vilket nog säger en hel del om turen och svårigheten att kompensera kaloriintaget. Men det fanns å andra sidan säkert en del att ta av runt midjan.

Inte ett skavsår detta år heller på fötterna, även om kängorna blev genomblöta ibland eller fötterna svettades kraftigt i värmen. Trots infettning så sliter miljön hårt på lädret. Ryggsäcken fungerade, men upplevdes i minsta laget för en elva dagar lång tur. Köket blev ju en katastrof då brännaren la av, bara efter fem år. Ordnade sig som tur var och de gamla kunskaperna om att elda fick dammas av. Glömma stekpanna gör jag aldrig mer!

För den fiskeintresserade så kan jag rekommendera ett kort och lätt teleskopspö, även om detta var mitt tredje jag knäckt på bara några år. Svårt ibland att landa fisk ibland utan håv. Använde oftast en eller två flugor som upphängare före draget, men denna tur var det färre som tog fluga. Små spinnare med blå sked typ King eller i koppar, samt små lätta skeddrag fungerade absolut bäst.

Tankar om projektet ”På gränsen”

Det känns svårt att utvärdera hela projektet, så här sju år sedan jag avbröt det, halvvägs genom Sverige. Jag är tillfreds med att ha genomfört det jag planerade, så här långt. Också med att få ha upplevt en resa till fots, där intrycken hinner smälta för var dag som går. Speciellt som jag vandrat i trakter jag aldrig tidigare sett. Gränstrakter med lång historia, där människor långt före mig levt hårda liv under stora umbäranden. Men där historien lever kvar på många platser och fortfarande vårdas i ”obygden”. En stolthet kring det egna arvet som jag själv kan ha mycket stor förståelse för.

Samtidigt finns det en sorg över ett misslyckande på sätt och vis. Man blir så klart äldre med allt vad det innebär. Allt går självklart inte att planera. Man inser snart, trots många tidigare erfarenheter, att beroendet av väder är större än vad man tror. Kyla, vind, snö och hetta är sånt som tar på kraften, fysiskt och mentalt. Från början kanske det kändes som ett vad, ett pris som skulle vinnas. Men den enda jag tävlade mot var mig själv, varje dag under de olika åren.

Med tiden blev det tydligare att det var upplevelserna, kanske förutom det oväntat närgångna björnmötet, som betydde något så här i efterhand. Speciellt efter att ha läst igenom mina dagböcker, efter många år. Anteckningarna innehåller mycket fakta om det som var väsentligt då, vägval, platser att övernatta på, i tält eller under tak, tillgång till dricksvatten och fisk. Även om bildmaterialet blev spretigt och bristfälligt så har texterna för mig väckt egna bilder till liv, lika tydliga som fotografiska bilder. Att göra vandringen igen på kartan målar upp miljöerna återigen. Text och bild förenat bildar verkligheten.

Skogen har för mig alltid varit en trygghet, under en tät gran när det regnar och blåser. Värmen från en brasa förstärker känslan av att kunna klara sig. Men kalfjället har en helt annan mening för mig. Trots att man är utsatt där för vädrets alla makter så finns det en trygghet inombords, jag vet hur man gör och tänker. Rädslan har aldrig uppenbarat sig på fjället. Den totala känslan av det fria rummet, livet i fri luft som bloggen kom att heta en gång, har jag egentligen bara funnit där i det karga landskapet.

En gammal sanning är att man bara kommer ihåg de fina stunderna på en vandring. En vacker perfekt dag kan göra en hel veckotur. Ja, så att man till och med glömmer värmeslag, mygg och knott eller skoskav. Det är väl en av anledningarna till att jag inte utelämnat sånt. Vill ju inte att någon tar efter och klagar sen. Att skriva tar också tid under vandringarna, men ger samtidigt en stund av vila och lite eftertanke. Jag ångrar inget av detta och hoppas några kan tycka det var intressant, knasigt eller inspirerande. Om inte annat så är det som är, gjort är gjort, men kanske kommer igen i någon form i framtiden.

Året efter sista etappen gick jag i pension, året det var planerat att jag skulle nå det berömda Treriksröset mellan Norge, Sverige och Finland. Det blev inte så och jag är inte ledsen för det då den återstående delen av Sverige är mycket välbekant för mig, via många vandringar genom åren. Fötter och ben är det primära redskapet för att vandra långt med packning. Tyvärr så fungerar de inte som förr efter min diagnos polyneuropati för några år sedan. Känseln har nästan försvunnit med balansproblem, rörelseförmågan i tår och fotleder likaså samt en viss muskelnedsättning i benen.

Det hindrar mig inte att röra mig fysiskt, även om stavar behövs för det mesta och underlättar. Det mentala är desto svårare, att behöva inse att det inte går att göra som förr. Längtan finns där. Det gäller bra att finna formerna som fungerar och det tänker jag också försöka hitta. Platser finns ju kvar, överallt. Gäller bara att ta sig dit på ett sätt som gör det till en upplevelse och inte en turistattraktion. Hänger ni på så lovar jag att ”hänga ut mig” även framöver.

Ett stort tack till de som orkat följa med på denna tur, hela vägen. Skulle någon känd eller okänd person vilja ha mer information, även om det gått några år nu, så är det bara att höra av sig. Kontaktuppgifter finns på bloggens startsida. Önskar alla som känner för det, lycka till! Ni andra också!

Samtliga svartvita foton från fjällvandringar under 1970-talet