Bara vanligt vatten

LAGRAD LIVLINA

Under mina många fjällvandringar höll vi oss för det mesta på behörigt avstånd från de större glaciärerna i Sverige, som på bilden ovan på Pårteglaciären i Sareks nationalpark i juli 1975 . Att korsa dem sommartid innebar att bära med sig rep som livlina. Behövdes det någon gång så fick man ta omvägen via glaciärens tunga där vattnet flödade konstant.

När jag många år senare närmade mig en liten bråkdel av den stora glaciären Folgefonna, den största i Norges sydvästliga del, ca 23 x 14 km med en höjd på 1628 meter över ett hav som bara ligger ett par mil ifrån, då var tecknena redan tydliga. Den krympte synligt varje år och turisterna fick gå högre upp för att se när den kalvade av isen.

*Buarbreen, dess östra avvattning ner mot Otta i Norge* *– sept 2006*

Med störtfloden i Nepal i färskt minne väcktes dessa bilder till liv igen. Visst kan det hända i Norden också, kanske inte lika dramatiskt men skred sker varje år. Det som istället uppehåller sig i mitt huvud är omsättningen av det livsgivande vattnet. Myrar och våtmarker fördröjer kretsloppet av sötvatten. Men isen i glaciärerna är en lagrad livlina för hela vår vattenförsörjning, smältvattnet arbetar förhållandevis långsamt för oss, i jämförelse med störtfloderna som direkt omsätter de återkommande skyfallen. Vattnet rinner bokstavligen förbi oss i snabb takt och blir snart salt igen.