Ett hägerliv

Jag trotsade regnet som pågick för tredje dagen i rad. Lågtrycket hade fyllt på havsviken med vatten, men endast en ensam gråhäger stod mitt gråvädrets ”spegling”. Hägern höll till i kanten av den fördjupning som bäckutloppet gör, kanske någon fisk var på väg uppströms i regnet.

Medan jag spanade mot ängarna i öster så var hägern bara borta i ett nafs. Förklaringen kom över berget på Dillehuvud i väster. Först en sedan ytterligare en ung havsörn gillade vinden och smög lågt över trädtopparna, gjorde en sväng runt den öde viken men fick inte syn på något annat än gubben som kurade under taket på utkiksplatsen.

Det tog över en halv timme innan hägern tordes återvända. Den hade knappt påbörjat sitt födosökande förrän den uppförde sig märkligt. Vingarna sänktes och lades ut som paraplyer längs sidorna. Anledningen var enkel, en inkräktare hade anlänt. En märklig maktkamp om fiskeplatsen tog sin början med höjda huvuden och stel hals, där de rundade varandra. Helt olikt de verbala strider man kan få uppleva när de bästa fiskeplatserna skall ockuperas av tillresta norrmän i jakten på årets första och största havsöring i april varje år.

Vår häger markerade tydligt vem som var snabb och smidig genom att helt enkelt springa på vattnet med hotfullt utbredda vingar och sänkt huvud på en krokig hals. Förföljandet av inkräktaren upphörde relativt snabbt och vår fiskare kunde stolt glida över vågorna i motvinden.

Hägern återkom senare till sin favoritplats, denna gång närmare det stigande vattnet längs strandkanten, lite väl långt bort från min position tyvärr. Kunde ändå konstatera att bytet för dagen var strandkrabbor. Fick åtminstone i sig två stycken vad jag såg, även om det såg lite besvärligt ut. En större krabba tappades när hägern skulle skaka den, kanske något av benen gick av. Gissar att det var ett försök att avlägsna de största klorna. Men skam den som ger sig, ner gick den till slut.

Tyvärr verkade det som om konkurrenten hade sett delikatesserna, för utan förvarning försökte den återigen jaga bort vår häger. En snabb undanmanöver mot land och sedan var det bara att återuppta jakten på fridstöraren, vilket återigen resulterade att principen om först på plats gäller också i en hägers liv, åtminstone denna regniga dag.

Tyckte mig sedan se att vår bekanta häger uppvisade en stolthet, kanske på gränsen till mallig, när den gled tillbaka och på en ballerinas vis elegant landade jämfota i hela sin gracila längd, för jag vill faktiskt tro att det var en vis dam i sina bästa år, som jag under tre timmar fick lära känna.


Nöddökilen, Strömstad – 24 oktober 2026

Publicerad av Hans

The blog is an attempt to give you all a piece of life in the outdoors. The richnes of life that is interwoven in an unbelievable pattern. Where we as humans are just one of the species in the crowd. A humble approach to nature should be our starting point.

7 svar på “Ett hägerliv”

  1. I really enjoyed this encounter with a ”cousin” of our Great blue heron. I see one or more almost every day here, fishing in bays or on beaches as I drive or walk around the island, and the herons have been special to me since I was a child. Your photos have the delicacy this bird deserves. (And of course, the paradox is that they’re not delicate at all).

    Gilla

    1. I’ve started to like them more and more, even though they’re a bit hard to win over and get close to here. Perhaps I need to find a suitable ”persona” that they’ll accept.

      Gillad av 1 person

      1. I hope you can do that! The Great blue heron can be oddly easy to approach in the US at times. But very often they fly off with that loud, annoyed, croaking sound, which is disappointing. I’m part of a long-term study of a very large nesting colony of Great blue herons. We observe them through 3 cameras in the rookery so no one has go in there. Many nests are obscured by leaves but when they’re not, it’s fantastic to watch the herons and their young in real time, living their lives without (direct) human interference.

        Gilla

      2. We had a colony right on the outskirts of our town, but logging operations drastically reduced the number of breeding pairs, as the site had not yet been granted any protected status. In the spring, if you were close enough, you could hear the pairs ”fencing” with their beaks—it sounded like small children playing with wooden swords.

        Gilla

      3. I’ve never heard that, what an interesting phenomenon. We have one speaker set in the rookery. It doesn’t pick up anything like that and it doesn’t always work. There have been problems with the cameras’ internet connectivity, too, but the land is well protected. I’m sorry about the logging!

        Gilla

Lämna ett svar