Jag har sett dom, lite här och var, varje dag jag varit ute i dessa trakter. Det har varit lite svårt att utröna hur många de är, dessa unga havsörnar som verkar ha bestämt sig för att stanna här under hösten. Nattens västliga storm hade höjt havsnivån med nästan en meter och strandängarna låg under vatten. Tre mörka skuggor med lite ljusare näbbar hukade sig tillsammans vid den nya stranden längst in i viken, bortom vettigt fotoavstånd.
På unga oerfarna örnars vis är de nyfikna och testar sin omgivning. Kråkfåglarna bryr sig inte alls medan krickor och vigg som nyttjade högvattnet inte litade på detta gäng. Att likt en ligist terrorisera barnfamiljer verkar vara en del i den egna fria uppfostran. Hade jag varit betydligt närmare så skulle knölsvanarnas väsande säkerligen ha hörts.
Till synes lite planlöst drog de runt i viken, försvann en lång stund, för att sedan dyka upp igen från ett annat håll. Svårt att säga om de hade någon plan men helt klart hade de bestämt sig för att hänga ihop och på det sättet kanske lyckas bättre med jakten än på egen hand.
De tres gäng lyckades i alla fall skapa respekt hos de grågäss som inte låg ute på fälten och betade. Kacklet hördes lång väg när de skärrade eller kanske förbannade gässen tyckte att nu kan ni väl hålla era jaktövningar någon annanstans. Men de kanske skall vara på sin vakt, för en långsam gås kan lätt bli en middagsstek.
Den enda varelsen örnarna verkar ha vissa tveksamheter kring är gubben i fågeltornet med hans blänkande utrustning, verkar skumt tycks de tänka helt klart. Men nu fick han bråttom då högvattnet hade nått ändå upp till tornets bas. Skönt, då kan vi spana av hans sida senare, hör jag de tre viska.
Orrevikskilen, Strömstad – 26 oktober 2026
