Rött, vitt och blått – den norska flaggan dominerar färgerna denna kyliga dag. Norgefärjan verkar dock ha tagit semester och i hamnen skrålas det inte mellan motorbåtarna. Gränshandeln känns avlägsen en sån här dag, istället breder tystnaden sig ut endast avbruten av att Kosterbåten lägger ut till öbornas glädje.
Södra hamnen, Strömstad – 11 januari 2026
Vintern kom med besked till Bohuslän också, först några decimeter snö sen kylan från norr. Havsisen har börjat lägga sig i hamnar och grunda skyddade vikar. Klipporna på skären är klädda i vit bomull. Man får passa på så länge vinterkänslan finns kvar, om 3-4 dagar skall det vända med regn utifrån Skagerack. Men, det är då det, nu fryser vi lite och njuter.
Södra hamnen, Strömstad – 11 januari 2026
På nyårsnatten kom de första snöflingorna dalande, men inte tillräckligt för att lägga sig. Vintern har sedan gjort lite tafatta försök att bädda in det gamla under ett vitt täcke, men inte lyckats ännu efter en vecka. Väderspåmannen förklarar det med en förändring av jet-strömmarna över Atlanten, de vanliga lågtrycken från väst-sydväst har nu förbytts till rakt nordliga från polarisen. Ner mot -40 grader C i norra Sverige och runt 5-8 minusgrader hos oss i södern. Än så länge drabbas endast östra delen av landet med upp emot 70 cm snö, inställda tåg och bussar i dikena. Vi har klarat oss med dubbade skor.
Denna dag 6 januari och trettondagen, blåste det inget och ett tunt snötäcke fanns kvar ute i skogen längs med löparspåret. Mer än 100-åriga granar flankerar leden och har motstått det mesta, skyddade i sänkor mellan bergsåsarna. Några som utgjort en ”fara” för motionärerna har i förebyggande syfte fällts, men som synes har skogen en egen röst som tydligt visar vem som bestämmer till slut.
Löparspåret, Strömstad – 6 januari 2026
Triptyk förknippas oftast med altartavlor, där berättelsen fanns i flera olika bilder. För att skydda bilderna gick dess sidor att vika tillbaka som dörrar eller fönsterluckor. Baksidan så att säga, som egentligen var en framsida, var oftast underordnad innehållet bakom. Om det var för överraskningseffekten eller om konstnären hade dåligt arvode vet jag ej. Hursomhelst är det kul att försöka hitta fram till en egen variant.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025
När havsisen börjar frysa till i de grundare vikarna så tappar den lätt greppet. Dyningar och tidvatten häver sjön i en ständigt böljande rörelse, upp och ner, fram och tillbaka. Det skaver mot grannen och isen bryts sönder i ett slaskigt myller av pyttesmå isbitar, som rasslar mot stranden, gnistrar till när dyningen drar sig tillbaka för att i nästa sekund mörkna när vattnet stiger igen. Varje våg skapar sitt unika mönster.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025
Vi testar och tar triptyk till nästa nivå. Försöker förmedla berättelsen genom att ge bilderna en möjlighet att förklara sig, ta in en miljö som den är rent objektivt med en kombination av mono och färg. Samma motiv, men ändå olika med en övergång som skulle kunna illustrera processen med frost och dess beroende av ljuset. Ja, så var det tänkt men hur det blev lämnar jag över till er följare.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025
Får en känsla av att isen mjukt omfamnar de stenar som bryter genom vattenytan, accepterar att de finns och anpassar sin utbredning och sätt att växa efter stenarnas form. En liten sten kan man kanske bara försöka ta sig över som i första bilden. Annars är det enklast att bädda in stenen och inte störa, som i den tredje bilden. Dyker man ner i detaljerna så finner man en i det närmaste organisk tillväxt. Där återfinns samma struktur och vener som i ormbunksblad eller former som eklöv och bladalger. Det frusna vattnet kanske minns sin väg i växterna och återskapar rörelsen. Inte muntlig tradition som hos oss, utan spår av snåriga vägar i det förunderliga kretsloppet. Ja-ja, skönt att inte förundringens tid är över….
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025
Tog bara en hastig titt från berget en kort bit hemifrån. Ville se om det gick att fånga något av det annalkande snöovädret, som nu skulle dra in söderifrån över havet. Trots kylan blev jag kvar en stund, plötsligt medveten om att denna stad måste nog betecknas som mitt hem numera. Detta nya år innebär att jag bott här i halva mitt liv. Det yngsta barnet föddes här liksom, numera alla sex barnbarn. Ingen vill härifrån, vilket ändå måste vara ett tecken på att vi tog ett bra beslut att lämna storstaden för det lilla.
Sedan finns det förstås djupt rotade rötter som är svåra att bara rycka upp. Någon del av ens medvetande dröjer sig kvar vid minnen som börjat blekna, men poppar upp klara när man minst anar det. Tillsammans, blir nutid och dåtid, som kojan i skogen. En trygghet som omsluter och skyddar. Lärdomar och erfarenheter säger någon. Kanske allt detta skapar det sunda förnuftet, att ta till när man inte riktigt förstår sakernas utveckling och hittar rätt själv.
Stadshuset och södra hamnen, Strömstad – 7 januari 2026
Överraskade en norsk familj, med förvuxna barn, i deras ivriga försök att göra hål i isen som bildats på en liten avsnörd del av havsviken. Vattnet är oftast salt här men ibland, som nu efter mycket regnande, mixat med sötvatten. Jag smög närmare, med kameran hängandes på magen. Tror därmed att jag lyckades rädda något av dagens mest märkliga isbildning. Klart genomskinlig i mitten och med mönster som påminde om mormors spetsdukar i kanterna.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025
Fortsätter mitt experimenterande från gårdagens inledande triptyk. Samma berghäll, samma is men här har frosten fått arbeta lite mer fritt med ytan. Till synes likadana bilder men former har skapats i processen, som ibland kan vara helt oförklarliga som krysset i mitten. Även kristallerna i sig har utvecklats på olika sätt trots att avståndet mellan dem är så litet. Visar det med att ge en förstorad triptyk av samma motiv. Obs! gör sig antagligen bäst på en helskärm. För mig ännu en bekräftelse på att naturen skapar sig själv och återupprepar det aldrig i någon enskild form, oavsett vad vi tycker om det.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025
LIV I FRI LUFT