Fågelskådarens last #13

Underskatta aldrig en talgoxe

Jo, så var det detta med smått. Fågeltornet jag befann mig i ligger som sagt var med en blandad skog av gran, tall, björk, rönn och al precis bakom. Det går numera nästan att ta i grenarna. Perfekt för att komma i ögonhöjd med fågel, om det fanns några.

Denna dag var en talgoxe på krigsstigen, meddelade mig att jag störde och hade varit i tornet alldeles för länge. Jag fick återkommande mörka blickar på mig från höger och vänster. Men tack vare detta kunde jag även vända min uppmärksamhet från vikens vatten in mot skogen och lyssna.

Bofinkar hördes på avstånd från många håll, alla försökte dom kärlekskranka hitta rätt sång för att locka fram honorna. Kunde förstås inte låta bli att försöka härma lätet, med den strofen är knepig förutom knorren på slutet. Fuskade med att leta reda på en inspelning i mobilen. Fick svar genast och minuten senare satt en hane och blängde på min mobil som låg på räcket, mest förundrad över tonläget skulle jag tro, kanske fel dialekt också, då jag inte visste var inspelningen var gjord.

Lite upprymd testade jag sedan en klassisk räkna-till-sju-ramsa för att se om gulsparven längre bort i alsnåret var nyfiken också. Fungerade inte alls.

Prövade mig istället fram med en nötväcka, som brukar vara ytterst nyfikna och ibland rentav aggresiva mot inkräktare. Förvånad såg jag istället först gulparven plira fram halvdold i en hög al, snett ovanför mig, innan den hastigt försvann när nötväckan satte igång att svara mig. Vi fick några fina ögonblick innan han insåg att det inte var någon större konkurrens att behöva bemästra.

När allt var över såg jag i ena ögonvrån hur det rörde sig snabbt i alarna på ena sidan. Tänkte grönsiskor, som jag sett här denna tiden på året äta av al-kottarna. Men bland de täta grenarna studsade ett gäng kungsfåglar omkring. De hoppade mellan grenarna, kastade sig och slog några snabba vingslag utan några som helst problem för att hitta bästa platsen för att nå det som stod på dagsmenyn.

De spanade runt på alla grenar som dignade av hängen och torra kottar. Alen har inte riktigt hunnit börja blomma ännu, även om det bara är en fråga om ett par varma dagar för att hängena skall slå ut.

Jag fick en kort lektion av kungsfåglarna. Med sin pincettliknande näbb picka den snabbt på ett hänge, antagligen för att känna efter om det var ”moget”, för att sen dra ut din lilla blomknoppen. Inte mycket mat kan tyckas, men energirikt och en fågel som väger 5-6 gram behöver kanske inte så mycket, tänker ni. Fel, innan sommarvärmen kommer behöver den minst 1-1,5 gram föda varje dygn. Det blir många al-blommor för att överleva.

Så, tack alla talgoxar för att ni hörs och säger vad ni tycker. Jag är inte bitter, tvärtom evigt tacksam!

Orrevikskilen – 23 mars 2026, kl 9.30-13

Fågelskådarens last #12

Stort och smått

Bytte vik denna soliga men blåsiga dag. Fågeltornet står dock i lä med skog bakom mot västanvinden. Blev så pass varmt i solen att ett par lager ytterkläder fick tas av, puh! Viken är smalare med lite bättre fotokontakt med de fåglar som passerar, trots att det så här mitt på dagen är ganska mycket motljus. Vattenståndet var högt och inga sjöfåglar syntes, så när som på ett par sångsvan som vilade och putsade sig. Under förmiddagen passerade en liten flock sångsvan norrut. I skogen bakom svallade vårkänslorna. Både björktrast och dubbeltrast försökte överrösta en bestämd gröngöling. Småtättingar sjöng överallt och den första sävsparven för året satte sig i en buske vid vasskanten. Precis som det skall vara en fin dag.

Långt in i viken gick två tranpar bland grågässen och en liten flock vitkindad gås. De var alla nära pistolskjutbanan, som måndagar är tyst. Tror de börjat lära sig kalendern för banans skjuttider eller så har anpassningen tagit ett stort steg. En liten flock tranor kom in från norr faktiskt, sökte svar från de stationära men blev antingen avvisade eller fick tips om bättre plats, så de fortsatte söderut längs viken.

Det var ganska stor aktivitet bland platsens ormvråkar, minst 4-5 individer tog höjd och fortsatte norrut i termiken som bildats. En ensam fjällvråk uppehöll sig ryttlande till och från över strandängarna. De hundratal gäss som var kvar nu höll sig mestadels lugna, men när över hundra kajor lyfte tog de flesta till flykten med, även om jag nog inte tror de visste varför. Det var en ung havsörn som snabbt genade över skogen västerut. Inan jag åkte hem passerade två havsörnar (trodde jag) med tre minuters mellanrum söderut på andra sidan viken i motljuset. Jag, skall erkännas, har nog blivit lite för avslappnad när det gäller örnarna. Vid närmare titt på de suddiga förstorade bilder jag tog för åldersbestämning, så visade sig den ena vara en ung kungsörn medan den andra var en gammal havsörn, vad de nu kan ha gemensamt. Kanske fått ett kråktips om något sälkadaver vid kusten. Får nog skärpa mig!

Samtidigt som jag spanade långt bort mot horisonten landade en gråhäger i vasskanten framför tornet. Den blev lika överraskad som jag och lyfte efter tre exponerade bilder, gled lågt över vattnet för att med några extra kraftiga vingslag få luft under vingarna och snabbt stiga upp mot molnen.

Nu undrar vän av ordning; vi hart sett stort, med för en fotograf, tacksammare mått mellan vingspetsarna. Fast vad och var är då smått. Haft lite internetstrul, så ni får vänta en dag …..

Orrevikskilen – 23 mars 2026, kl 9.30-13

Fågelskådarens last #11

Gamla och nya bekanta

Fågelskådning på våren handlar för många om att göra om en process. Att pricka av vårens arter allteftersom de anländer och flyger vidare. Krysslistan kan både vara ett hjälpmedel och en stressfaktor. Varför har jag inte sett årets första fiskmås ännu, trots att de sedan häckar i hundratal på våra hustak och inte uppmärksammas på samma positiva sätt. Eller som exempel den kanske vanligaste fågeln i detta lilla havsnära naturreservat, grågåsen som ibland kan övervintra för att få den bästa häckninngsplatsen. Sedan försvinner den från topp-10-listan och låter bara enerverande i vissa öron, med sitt kackel genom försommaren. Men kommer man dem nära, precis som alla individer, har de karaktärer som känns bekanta. Paret nedan ser lite bestämda ut medan ungkarlen (?) verkar glad och fri, åtminstone i mina ögon.

Idag var en bra dag annars, trots lite kyla i skuggan, klart väder uppstod och med det ett fint medljus. Temperaturen kröp så småningom under eftermiddagen upp mot +10 och vårkänslan har börjat infinna sig, åtminstone fågelvåren. Sedan kommer växtvåren och insektsvåren. Spridda flockar av bläsgås och kanadagås rörde sig i det fria luftrummet, som vid tre tillfällen under mina timmar här inte var helt fritt.

Den gamle havsörnen med kritvit stjärt tog in platsen på majestätisk manér. Först smygande över horisonten utan att bry sig om kacklet runt omkring. Manövrerade sig bort mot vindkraftverken i fjärran, men på behörigt avstånd (där bilden luras). För att sedan bara stiga upp i det blå och till synes njuta av en perfekt dag, en syn man aldrig kan tröttna på.

En yngre havsörn dök också upp snabbt vid ett tillfälle, lågt över havet där ejdrar, knipor och skrakar brukar hålla till, och försvann lika snabbt.

Läste att havsörnen nu kommer att plockas bort som rödlistad art då den har hämtat sig fantastiskt efter de svåra åren på 1960-talet. En bidragande orsak, förutom avvecklingen av de giftiga ämnen de utsattes för, tros vara att stammarna av gäss ökat markant de senaste femtio åren.

En udda upplevelse var att kunna följa en sparvhök på långt håll som ivrigt uppvaktade en duvhök för att mota bort den betydligt större höken som kanske kommit för nära ett sparvhöksrevir. Verkligen vågat!

När det var fritt fram så valde några grågäss att landa i öppet vatten. En uppvisning hur en gåskropp smidigt kan trotsa den oundvikliga tyngdlagen, kraftigt dra i vingarnas nödbroms och surfa på fötterna sista biten. De fick snart sällskap av några glädjespridare med chokladbruna huvuden. Årets första skrattmåsar stannade till en stund i viken och letade småfisk i ytan. De hade tidvis sällskap av de första fiskmåsarna som börjat anlända också. Alltid lika trevligt att höra dem samspråka om hur vintern varit i södern.

Ett par andra bredbrättade vindsurfare dök upp senare i det blå med sin karakteristiska profil, som gör det svårt att se vad som är bak och fram på håll. Tranans långa hals och dess smala långben som sticker ut väl bakom stjärten går inte att ta miste på, även om en stork skulle kunna flyga fel nån gång. En annan typisk profil är storspoven som nästan alltid avslöjar sin position med en lång utdragen vissling på hög höjd. Trots långt avstånd ser man också den riktigt långa näbben med dess typiska böj.

Dagen som började lite i moll med en silhuett av kraxande korp som inte uppskattade min närvaro på morgonen får avslutas med en gravand som funnit sig till ro i skydd av skogskantens dunkel. Vi ses snart igen!

Nöddökilen – 20 mars 2026, kl 9-12

Fågelskådarens last #10

Lärling och toppredator

Varningslätena från gässen är annorlunda. Kanadagässen låter ännu mer hesa och bläsgässen formerar sig tätt och går nästan upp i falsett tillsammans. Grågässen däremot har nästan börjat vänja sig vid den nästan två meter breda silhuetten och lyfter bara kort för att snart vara tillbaka vid det pågående bobygget på ängen.

Den unga havsörnen kom snabbt norrifrån, över skogen på berget på andra sidan viken. För långt bort för de där fantastiska bilderna som fågelfotografer eftertraktar, genom att sitta timvis i ett gömsle vid en åtel. Men här måste den unga örnen lära sig själv nu, oavsett om den bara är här tillfälligt eller har kommit hem till området den föddes i.

Han eller hon drog sig ner mot skogskanten och följde stranden ett ögonblick. Plötsligt fick den syn på något i kanten på leran och bestämde sig snabbt att gå ner. Knappast någon fisk i lågvattnet som var, men kanske något ätbart kadaver. Jag försökte se vad det kunde vara när örnen greppade något med ena fotens klor och försökte lyfta det.

Medan jag tittade i tubkikaren för att lösa mysteriet lyfte örnen och släppte direkt ett mörkbrunt föremål, ca trettio centimeter långt och med en rundad form som en limpa. Såg mest ut som en bit murket trä som drivit in med vattnet men kan också ha varit något djurkadaver som inte passade i smaken. Kanske dagens lärdom i kostcirkeln för en havsörn.

Örnen fortsatten mot en liten bäck som mynnar ut i viken, stannade kort för att dricka antagligen eller skölja munnen om det var ett kadaver tidigare. Den lyfte sedan tillbaka längs stranden åt andra hållet mot väster, hela tiden spanande efter något intressant. Örnen hade en mycket spräcklig fjäderdräkt, påminnande om några av ormvråkarna som rör sig i området. Fint kamouflage mot björkarna i skogen.

Havsörnen ändrade sig snabbt och gick rakt mot mig tvärs över lerviken, tog lite höjd men blev snabbt varse om att jag satt där. Med några snabba vingslag kom den genast upp i höjd och gjorde en kringgående rörelse runt mig. Han som står överst i näringspyramiden skall man akta sig för, även om omgivningen har respekt för en toppredator med vingar.

Fortfarande på behörigt avstånd gledflög havsörnen söderut, mycket fokuserad på mig med sin skarpa syn. Spanade ner mot min sida av vikens strand några gånger men hade sen fullt fokus på att smyga sig över skogskanten och kanske överraska någon and på andra sidan eller hitta en tidig havsöring i det grunda vattnet.

Alldeles oavsett så verkar tillgången på havsörn i detta område ha en positiv utveckling, ses minst vid 8 av 10 besök, och ibland ett flertal gånger under 2-3 timmars observationer. Det här örnbesöket varade bara i fyra minuter enligt kamerans registrering. Men jag tror vi båda hade en lärorik stund som vi delade, på var sitt sätt.

Nöddökilen – 17 mars 2026, kl 10.39-10.43

Fågelskådarens last #9

Lågvatten och lera

Lågt vattenstånd i den grunda havsviken ger ett vattenland mest bestående av mjuk bottenlera. Inte många som trivs eller hittar något ätbart i denna till synes sterila miljö. Den flesta sjöfåglar och andra beroende av en vattenmiljö föredrar ett simbart vattendjup. Men helt tyst blir det ändå aldrig. Högt över mig ropade en ensam trana utan att få gensvar, annat än från ett plog av sångsvan på väg mot nordväst. Den första av morgonens tre svanflockar som svepte förbi. Men skogen runt vattnet fylldes av nya läten, en konsert utan dirigent som ändå känns samstämmig med titeln ”Våren är här” på det oändliga stycket. Bakom mig försökte en skogsduva överrösta alla nyanlända bofinkar och mittemot satt en trädlärka och sjöng tystlåtet, nästan lite uppgivet enformigt.

En fågel som stolt står upp för den gamla fältbiologiska devisen ”Håll stövlarna leriga” är gravanden, som klara sig galant utan stövlar i jakt på sandmask och småsnäckor. De har senaste veckan förökat sig från dag till dag och mer än femtio befann sig utspridda på leran och runt strandkanterna. Sveriges minsta andfågel, krickan, föredrog de små gölarna som bildats efter att havet dragit sig tillbaka och kunde ses plocka något ätbart från vattenytan bland gravänderna, Min teori är att de tar det som rörs upp av gravändernas klafsande.

Den grunda viken borde vara idealisk för vadare med långa ben kan man tycka, men platsen huserar endast ett fåtal under vår och sommar. En tidig och återkommande vadare är större strandpipare, omisskännlig även på långt håll för sin ansiktsmaskering i svart-vitt och långa vita vingband, även om det genomträngande flyktlätet oftast avslöjar dem först. De första hördes redan för över en vecka sedan när de flög förbi men idag bestämde sig först två sedan tre pipare att stanna för en kortare rast trots att deras korta ben nästan förvann i leran. I fjärran satt även årets första strandskata på en klipphäll och syntes undra var de andra var.

De stora flockarna av gäss, huvudsakligen grågäss, har redan minskat i antal, även om det finns många utspridda i jordbrukslandskapet runt omkring. Bara enstaka gäss, inklusive några kanadagäss och kvarvarande bläsgäss rörde sig mellan ängarna och havet utanför. Kanske lockade av flockbildningarna av sjöfågel längre ut i viken på öppet vatten, nu när all is var helt borta. Gudingarna hoade på ejderhonorna, gossar av knipa och småskrake knyckte med nacken för att fånga tjejernas intresse. Även trutarna och de nyanlända fiskmåsarna fyllde i stämmorna från luftrummet ovanför.

Men dagens, nästan obligatoriska, upplevelse av osäkerhet, lärande och erfarenhetssökande får vänta till nästa inlägg ……..

Nöddökilen – 17 mars 2026, kl 10-12.30

Fågelskådarens last #8

Klykstjärtad rovfågel och vårregn

Dimma igen och bud på regn. Trotsade förnuftet denna lördag och satte mig under taket på obs-platsen i viken. I väster hördes sångsvan mot havet. Ett långt svanstreck trotsade också dagen och sveptes med av de sydliga vindarna. Ingen tid att förlora, om de skall hela vägen upp till de norska fjällen.

Hann bara vända blicken österut in över land, när en flock bläsgäss hastigt lyfte. Förstod att något inte stod rätt till i viken när också gravänderna lyfte och gjorde en sväng runt viken. De sistnämnda började samlas så snart det sista av isen försvunnit under veckan, bråttom att hitta sin tillkommande häckningspartner. Det går så ljudligt och ibland hett till när hanarna bröstar upp sig och slåss om honornas uppmärksamhet, inte helt olikt dansbandsveckan i Malung. Orsaken till oron var en omisskänlig klykstjärtad rovfågel, högt över vattnet. En av vårens få glador som spanar in norra Bohuslän, 90% av dem stannar kvar på Skånes slätter, där de föredrar värmen och bytestillgången . Fast man gläds ändå att kunna känna igen en avvikande suddig vinddansör. Så, välkommen så!

Den röda gladan är en inte speciellt kräsen allätare, föredrar kött och fisk, där den gärna tar fågelungar, kräldjur, insekter, grodor och små däggdjur. Hur bläsgäss och gravänder kan passa in i den menyn får stå för de räddhågade änderna och gässen. Gladan verkade helt ointresserad och tyckte nog bara att de förstörde jaktron.

Regnet kom punktligt och sikten blev nästan obefintlig liksom ljus och färger som löstes upp blandades till en grå sörja. Några tofsvipor gav upp hoppet om en trevlig dag i viken och försvann söderut till den större grunda Älgöleran.

En våt gråhäger kom lågt in över vattnet, vände om och satte sig hukande på motsatta stranden i hopp om att några fiskar skulle vara lite mer oförsiktiga i regnet som suddade ut den lugna vattenytan. En kniphona kom flyende utifrån öppet vatten. Hack i häl förföljd av två uppvaktande hanar, med sina tydligt vita kindfläckar som glimmade till i regndiset. Hon vände snart och återgick till att beblanda sig med den större flocken längre ut, i hopp om att kanske få lite matro när lunchklockan passerat tolv.

Nöddökilen – 14 mars 2026, kl 11-12.30

Fågelskådarens last #7

Vem beskådar vem?

Det tutade i luften ovanför mig. Sekunderna efter passerar snabbt 25 sångsvanar, i medvind rakt norrut. Hinner i stort sett bara se baken på dem alla i kikaren, men upptäcker samtidigt ett smalt avlångt streck i fjärran, bortom flocken som avlägsnar sig. Kan med möda konstatera en havsörn på väg åt mitt håll. Den har inte bekymmer med motvinden, utan tycks snarare göra sig nytta av den i långa glidflygningar. Får fram kameran utan att släppa den ur sikte, men inser snart att mina snabba rörelser genast har uppfattats av örnblicken. Hinner med ett par sekunders bilder under den minut den visade upp sig på behörigt avstånd.

Tack för uppvisningen! Jag förstår dig fullt ut, de uppresta tvåfotingarna är trots sina stora hjärnor inte att lita på……

Nöddökilen – 12 mars 2026, kl 11.31-11.32

Fågelskådarens last #6

Surt sa skådaren

Tre dagar sen sist, bortsett från en kort söndagstur under gårdagen. Grådaskigt väder och tyska helglediga skådare som pratade på så jag aldrig kom till skott med kameran. Hann bara få en liten glimt av en gammal havsörn på långt håll innan jag gav upp. Idag, måndag folktomt, förståligt med tanke på morgondimman och en råkall kyla. Jag härdade ut i två timmar, då hade batterivärmen gått ur mina sockar. Det var lite rörelser i viken, förutom grågässen som letade mat eller maka. Andra sidan låg nästan konstant i ett utfrätt dis, kontrastlöst pga av avståndet.

Fördelen med dimman och grådiset var att fåglarna blev lite ouppmärksamma. De la inte märke till mig på samma sätt, eller så beror det bara på att jag satt stilla ihopkurad för att hålla värmen. Kaffetermosen stod hemma, skulle ju bara ut en kort tur. Ibland svepte de snabbt förbi nära mig. En kråka vek hastigt av sin tänkta kurs när den upptäckte ett farligt teleobjektiv som dessutom lät som ett automatgevär med ljuddämpare (gammal EoS 5D). Gråvit himmel och hopplösa kontraster att hantera.

När det sista halvtimmen ljusnade något så väcktes jag av dämpade trumpetstötar. En ensam trana först, sedan ett par, inspekterade kort strandkanten, men grodorna har inte vaknat riktigt än så de vände mot mig, korsade viken och vek av framför näsan när jag var tvungen att resa mig för att komma undan taket på min plats. Blekgula näbbar och lika bleka röda baskrar, men grå vingar gör sig bra i gråväder. Lägg märke till hur de långa fjäderpennorna på den första tranans vinge krusar sig i kanterna då den gjorde en skräckslagen snabb undanmanöver. Kanske måste skaffa kamouflagekläder till både mig och kameran……

P.S. Bilden på ingressens gäss i Bauer-stil är manipulerad, bara så ni vet. Inte innehållet utan stämningen…..

Nöddökilen – 9 mars 2026, kl 10-12

Fågelskådarens last #5

Humorn finns där

Ibland dyker det upp bilder vid tömningen av minneskortet som jag spontant skrattar åt. Då tänker jag inte på alla misslyckade fokuseringar eller avklippta vingar i flykten. Alla djur, i det här fallet fåglar, kan ge de mest konstiga associationer. Det är väl det som får skrattet att bubbla i halsen när bilden inte ser ut som den skulle eller har märkliga kombinationer i sig. Samtidigt kan det kännas lite fel att göra sig lustig på deras bekostnad, men de får ju å andra sidan inga applåder i naturens live-standup-comedy.

Hursomhelst, i den första bilden nedan på en flock bläsgäss har det smugit in sig en vitkindad gås (fjärde från vänster). Inget märkvärdigt med det men snett bakom den ser det ut som någon har passat på att tömma tarmen i flykten före landning. Om det nu var så, kan jag tänka mig snacket i flocken, inte lätt att smälta in i gemenskapen om man har en fjäderdräkt i retrostil från 1960-talet. Nu var det lyckligtvis inte så illa, så den vitkindade behöver inte skämmas utan kan lugnt känna sig hemma och kanske rentav göra de övriga avundsjuka istället. De små prickarna bakom var bara en flock starar som flög förbi samtidigt på långt håll.

Komikerparet herr och fru grågås på bild två däremot, tog hela showen vid landning. Total synkronisering, landningsställ utfällda, rätt vinkel på vingarna, stjärtbromsen aktiverad i full bredd, sträckt hals, magen nedsläppt för korrekt tyngdpunkt, ja det kan bara inte gå fel. Ser precis ut som mina yngsta barnbarn när de flyger i luften från studsmattan, med den skillnaden att de aldrig landar på samma sätt någon gång. Komiskt? Försök själva och flaxa med era fjäderlösa armar!

Bilden i ingressen talar bara till mig som ”vingar som gör nytta”…….

Nöddökilen – 4 och 6 mars 2026

Fågelskådarens last #4

Dukat bord för en oväntad gäst

Under gårdagen gick jag bokstavligen in i dimman. Förutom en dimma som omöjliggjorde alla tankar på att fota fågel så fungerade inte datorns integrerade kortläsare längre för mina gamla CF minneskort. I värsta fall fel på minneskortet, i bästa fall en trasig kortläsare. Blev till att beställa en ny extern kortläsare för USB, tio dagars leverans från min lokala datorleverantör. Så fungerar det på en liten ort, men man måste hålla sig väl med de som försöker överleva här.

Två dagar sen jag var ute sist och morgondimman låg tät idag med. Prognosen sa att den skulle lätta så en chansning var på sin plats. Lite sent ute men när jag hade fått upp tubkikaren gick det att se andra sidan viken hjälpligt. Två ormvråkar som skrikande dök ner mot en talldunge väckte min nyfikenhet. Mycket riktigt, en örn lyfte och flög snabbt iväg över ängen mot ett berg längre bort. Örnen blev genast uppvaktad av en kråka och flyttade sig till några låga tallar vid sidan om.

Kunde knappt se nåt första halvtimmen. Gjorde en liten förflyttning samtidigt som molnen lättade något. En brun större prick, men helt klart en örn. Kunde till slut urskilja ett ljusare huvud med mörkt ansikte, mörk näbb, chokladbrun rygg med mörkbruna vingar och ett ljusare band samt en antydan till vitt på stjärten. Tänkte hela tiden kungsörn, men har inte sett någon här vid kusten de senaste 10-15 åren.

Jag tordes inte släppa den ur sikte i fall den skulle lyfta. Det tog nästan en timme! När örnen visade upp sina vita fläckar på vingarnas båda sidor blev jag övertygad, det var en kungsörn. Stjärten var vit med de karakteristiska svarta banden längst ut. Den rörde sig smidigare än havsörnarna som brukar härja här och vingarna böljade mer mjukt i flykten, ibland lite vinklade uppåt. Den flög snabbt utom sikte söderut.

Tog bara någon minut, så upptäcktes örnen av gässen på andra sidan berget. En kakafoni av gåsläten, hest skrikande grågäss och visslande bläsgäss i ett flertal flockar om 30-40 gäss anlände till mina ”lugnare” strandängar. Trodde dom! En del föredrog att landa på isen, med fri sikt och möjlighet att lyfta vid behov i alla riktningar, men flertalet valde ändå ängarnas betesmöjligheter.

Ingen kungsörn syntes, men hela tiden anlände det fler gäss. De kom norrifrån, tätt över skog och hus, men även österifrån. Helt klart var förmiddagens betande på de höstsådda åkrarna över, åtminstone för tillfället. Enstaka kanagäss och en ensam vitkindad gås kunde urskiljas i kaoset över ängarna. Mest anmärkningsvärt var nog ändå den stora mängden bläsgäss, som hela tiden kom i flera grupper om 15-20 gäss. De höll sig hela tiden väl med grågässen som var i tydlig majoritet, någonstans mellan 1000-1500 exemplar rörde sig i området. Ett formidabelt middagsbord för en hungrig kungsörn.

Det som skedde härnäst överrumplade mig och hela ängen med gäss totalt. Alla gäss lyfte unisont på ett ögonblick när kungsörnen hade bestämt sig. Det var jakt som gällde. Från en hög position kom den över skogen, med solen i ryggen, vek ihop sina långa vingar och dök i hög hastighet rakt ner bland de gäss som inte hunnit lyfta. Allt gick så snabbt att jag inte ens hann med att få fram kameran.

Genast hade den siktet inställt på en grågås som precis hann lyfta så örnen fick gira skarpt och fullfölja störtdykningen horisontellt. Med snabba vingslag tog örnen upp förföljelsen, sicksackade snabbt som en duvhök men kom aldrig närmare än ett par meter. Överraskningsmomentet var över och örnen steg högre upp i ett gytter av gäss som flög åt alla håll. Hoppet om att någon var skadad i kaoset fanns där när den spanade en sista gång innan den seglade vidare utom sikte igen.

Det tog en lång stund innan lugnet kunde återställas i viken. Hela tiden var det rörelser bland gässen. Ibland lyfte till synes utan anledning, mitt i lunchen som det syntes på en del grågåsnäbbar. Oron låg påtagligt kvar och de var mer uppmärksamma på silhuetter över sig än en gubbe som satt i skuggan, lutad mot en stenmur. Fanns tid att studera skillnaderna på grågås och bläsgås. Inte bara den vita pannan, bläsen, utan också de betydligt större mörka oljefläckslika banden över bläsgåsens bröst, till skillnad mot grågåsens mer utsprida små fläckar, där det överhuvudtaget förekom. Variationerna är stora, men märkbara skillnader att lägga till demensblockaden.

Nöddökilen – 6 mars 2026, kl 10.30-13.30