Fågelskådarens last #3

Fågelskådning verkar hjälpa mot hjärnans åldrande

En ny studie visar att det kan vara hälsosamt att lära sig känna igen fåglar.

Rörliga prickar i det blå

Jag visste det! Att försöka artbestämma dessa suddiga rörliga prickar uppe i det blå är inte bara en utmaning, fågelskådandets vedermödor med rinnande ögon och kalla tår har en positiv påverkan på åldrandets baksidor. Tur man har hållit på, till och från, i snart 60 år. Att leta efter prickar i en tubkikare, med 20-60X förstoring, är lönlöst enligt en av mina mentorer. Fåglar som man hittar med handkikarens 8-10X förstoring kan kanske gå att artbestämma. Se exemplet nedan där gråkråkan till vänster väl är solklar (!) men rovfågeln bortom vindkraftverket till höger kan lika gärna vara en örn som en vråk.

Däremot, att fortfarande kunna upptäcka en fågel utan kikare, ger en helt annan upplevelse. Nu är det inte bara arten som skall nagelfaras. Fokus kan läggas på utseende, karaktärer och skillnader i fjäderdräkt, som på ormvråkarna i mitten nedan. Men framförallt beteenden, hur de flyger och hur andra fåglar i t.ex. en rovfågels närhet reagerar. Plats och tid på året, ibland på dygnet, är oftast det som ger en första gallring av tänkbara kandidater i fågelboken. Kanske AI-kikaren tar över för nästa generation. Må deras hjärnor inte ruttna bort!

Men, den här dagen, åter en solig förmiddag i min lävik, flyter timmarna på medan vinden från sydväst sveper över en is som rest sig upp i solen. Stigande vatten har fått den att lyfta sig. Det har bildats smala staplar av is som klirrar när de stjälper över ända eller lättar i vindilarna längre ut. Jag väcks i mina dagdrömmar då och då av oroliga grågäss som flyger förbi och tar en runda. De spejar uppåt och jag funderar på vilken förstoring de har ställt på sin optik, om irisen är fullt nedbländad. I motljuset ser korpar, vråkar och örnar ut på samma sätt, beroende på avståndet. Är de tysta så avslöjar nog bara deras beteende och rörelsemönster om det är värt besväret att lyfta från marken. För det mesta är det bäst att kolla med grannen först och göra gemensam sak.

Förmiddagen flyter på, liksom bäcken som öppnat en ränna i isen. Enstaka sammansvetsade grågåspar flyger lågt förbi i motljuset. Tyst sånär som på drillande sånglärkor och en dubbeltrast som harklar sig långsamt bakom tornet. Några mesar och en nötväcka håller honom sällskap. Han har antagligen inte funnit sin tilltänkta mö ännu och behöver bättra på repertoaren. De flesta grågässen har redan sällskap, merparten har troligtvis haft ett långt förhållande som de månar om. De har säkert synkroniserat sitt upplägg inför årets familjebygge, lika perfekt som deras uppvisning i parflygning. Även om gåsen bara är grå, finns det alltid lycka att få…..

Orrevikskilen – 4 mars 2026, kl 8-11

Fågelskådarens last #2

Fruktan och vindakrobati

När vinden tog i och vred mer mot väst blev det dags att uppsöka solen i lä i nästa havsvik, orienterad i syd-nordlig riktning. Mer öppet vatten men fortfarande mycket is kvar och inga sjöfåglar på vattenytan. En flock kråkor betade av strandängen efter solbadande insekter när plötsligt alla lyfter samtidigt, till synes utan orsak.

Grågäss fyller luften och nästan krockar med fågeltornet jag står i. De försöker vrida huvud och hals för att se upp mot det blå himlavalvet ovanför. Bläsgässen kommer norrifrån min förmiddagsvik i hög fart och skriker i kapp med dem. Ett gräsandspar jag inte sett förrän nu stiger bräkande som projektiler ur en liten vattensamling.

Anledningen kommer långt bort, högt från norr, en gammal havsörn som enkelt manövrerar sin långa jämnbreda vingar i vindkasten, stannar upp till synes stilla och cirklar en stund för att se om någon av de vettskrämda grågässen inte mår bra. Men nej, inget barmhärtighetsdråp denna gång, utan den gamle seglar lätt söderut i motvinden, tätt över granskogens toppar.

När lugnet brett ut sig igen går en liten flock tofsvipor in för landning på strandkanten, ingen vila utan lunchpaus i gräset som torkar snabbt i vinden. Att en fjällvråk ställer sig mot vinden och ryttlar med sänkt huvud, bekymrar inte de tofsprydda vadarna. De tar inte heller notis av de parvisa skruvarna av ormvråkar som lyfter högt och skjuter i väg i sned medvind norröver.

Inte ens en ung havsörn som kommer in söderifrån, på stadig kurs rakt norrut, kan störa deras lunchrast. Måste ha varit något utöver det vanliga på menyn eller så betraktade tofsviporna den unga örnen som en tafatt yngling som ännu inte gått fortsättningskurserna av arternas överlevnad. Endast en ensam kaja tog sin tillflykt mot skogen, kråkorna brydde sig inte utan fortsatta skanna av det till synes digra matbordet på strandängen denna dag.

Några små flockar med ringduvor syntes mer oroliga av rovfåglarnas flygövningar och kastade sig hit och dit mellan dungarna för att finna ro. Ett havstrutpar gled in i viken och tog en runda innan de gav sig av söderut igen, samma väg som de kom. Kanske suktade de efter några rester från örnarnas besök eller så tog de bara en tur till gamla hemtrevliga trakter, nu när vädret var så fint. Vem vet !?

Orrevikskilen – 3 mars 2026, kl 12-14

Fågelskådarens last #1

Vårsträck och vindsurf

Första halvtimmen i ”min” vik, tjock dimma och ingenting syntes i vattnet som tinat fram ur den ruttna havsisen. Enstaka osynliga grågäss kunde höras förbiflygande, oklart om de såg nåt själva. Himlen ljusnade mot norr och några blekblå fläckar visade sig. Det var signalen till de sånglärkar som suttit och tryckt. Lärkdrillar hördes högt över viken, fylldes på och tonade ut mot norr. De var tillbaka och redan på väg längre norrut. Är dess flyktsång så vacker eller tar nostalgin över, efter möte på möte i mars varje år med den gladaste fågeln jag vet. Inte konstigt att man då själv drar på smilbanden.

En måttlig mild sydvästlig vind drar med sig dimman och löser upp den i små låga moln för att sen måla hela himlen blå, så viken byter karaktär fullständigt. Vinden väcker liv i de öppna vattenytorna, bryter is och sänder en signal till de större fåglarna.

Nu är dags att sträcka på sig och lyfta längre norrut. Först hörs de lågmälda sångsvanarna samspråka om dagens upplägg, vem som skall ta täten och dra först. Inte för att det behövs, bara att låta sig svepas med och surfa på luftströmmarna

De första flockarna med kanadagäss talar högt och tydligt om vilka de är, långt innan man ser dem. Ett par splittrade flockar enbart bestående av bläsgäss avslöjar sig också tidigt med sitt avvikande flyktläte. Nya ljudbilder blandas upp i lufthavet.

Men, det vitkindade gåsparet lurade mig. Kom tystlåtna från norr mot min plats, olikt kanadagås tänkte jag och lyfte inte kameran förrän de nästan flög över taket på min observationsplattform. Då tittade de förvånat och kanske lite förnärmade på mig. Ser du inte hur smäckra vi är med svart polotröja och vitpudrade kinder.

En ensam större strandpipare tog sedan några lovar runt viken men inser snart att bättre rastplats, med sällskap, finns någon annanstans. Dags att förflytta sig själv när fingrarna stelnat i skuggan efter ett par timmar.

Nöddökilen – 3 mars 2026, kl 10-12

Vår, kackel

Ur dimman

När dimman lösgjort sig och bara resterna hängde kvar runt vindsnurrorna, spred sig kacklandet. Sikten blev fri, dags att leta mat på ängar eller som några riktiga opportunister landa på isen för att se om fjolårets häckningsplats längs strandkanten var ledig. Grågässens parbildning tar vid omgående och enstöringar motas redan högljutt bort. Vadå is!? Det gäller att vara först på plats om det skall lyckas i år med.

Nöddökilen – 28 februari 2026

Vår, i luften

Efter dimman

Dimman höll i sig hela förmiddagen, junior-VM i skidskytte fick lägga plåster på humöret. Så, en liten glimt av den blå himlen och ryggsäcken var snabbt packad med kamera och kaffetermos. Tillbaka till kilen (grunda havsviken) möttes min blick av två vita ovaler på isen, ett sovande par sångsvan. På klassiskt manér stod de på ett ben, näbben inkilad under ena vingen och ett vakande öga som observerade omgivningarna hela tiden. Smög mig långsamt in under taket på observationsplatsen.

Först efter en timme så sträckte den ena av dem på benen, tittade upp med lång rak hals och gick med försiktiga steg mot till synes öppet vatten. Endast på ytan fanns det svämvatten, under låg det fortfarande is kvar mot botten. Huvudet borrade sig ner ett par gånger innan det fick bottenkontakt och kunde stilla hungern. Den andra följde efter viss tvekan efter.

Ett par nötskrikor grälade i träden bakom. Till slut gav sig en gröngöling in i diskussionen och samtalstonen blev märkligt nog mildare. Längst in över sankängarna hördes en ormvråks vassa skriande och strax efter den första tofsvipans mera lågmälda, nästan ursäktande flyktstrof med en fin uppåtknorr på slutet. Hoppas att de inte mötte varandra längs flyktvägen.

Mitt sångsvanspar rörde sig långsamt över is och vatten, trampade någon gång igenom, men mestadels hjälpte de breda simfötterna. När jag lämnade dem var de fullt upptagna av att fylla på med energi inför nästa flyttsträcka, kanske en norrländsk myr väntar någonstans . Mig tog de ingen notis om när jag packade ihop. Längs ängarna på hemvägen betade ännu fler gäss idag, minst femhundra kunde jag uppskatta det till. Sist av allt flög våren över vägen i form av en flock starar. Bara att acceptera och absorbera.

Nöddökilen – 28 februari 2026

Vår, smygstart

Efter regnet

Gårdagen regnade bort och all snön med. Resultatet blev översvämmade marker då tjälen inte hunnit släppa. All fukt fastnade dessutom ovan markytan och dimman har legat tät hela dagen efter. Havet försöker ta emot det plötsliga överflödet av sötvatten, men mäktar inte med då havsvikarna fortfarande är istäckta. Indirekt ljus tack vare dimman och is under vatten ger overkligt skiftande färgtoner.

Viken inväntar erövringens tid. I dimman syns bara enstaka skuggor flyga förbi. Endast lätena avslöjar att några grågäss och havstrutar gör sina första rekognoseringsturer. En ensam grågås stod längst in i viken på iskanten och ropade i en halvtimme utan att få svar. Trots att det är fyra plusgrader och lågtrycken ute på Atlanten fortsätter pumpa in milda vindar, får han nog vänta ett tag på att marken skall tina under de kala simfötterna.

Tog en svepande omväg hem, förbi ängar som precis blivit snöfria. De enstaka grågåsparen från häromdagen hade redan mångdubblats i hundratal och betade där vätan tinat upp ytskiktet. Så äntligen, i den täta dimman lyste de vitt, de första sångsvanarna för i år. Hoppfullhetens vita oskulder och de modiga vita vingförsedda springarna. Nu startar vi upp, häng med tycks de säga. Självklart!

Nöddö och Blomsholm – 27 februari 2026

Vår, eller ?

Försök till vårspaning

Helmulet och en plus-grad ute, med risk för snö mitt på dagen enligt prognosen. Tog bilen söderut men möttes ganska snart av ett tätt duggregn. Såg inte mycket bakom vindrutetorkarens svepande rytmiska rörelser. Snön låg tung på ängar och åkrar, lite gulsnaggat fjolårsgräs stack upp och där jorden var höstplöjd reste sig små mörka böljande kullar. Fortsatte ut mot Galtö, där isen låg på havet så långt som man kunde se. Några storskrakar höll till i en öppen råk under vägbron över. Lite längre bort kurade en ljus ormvråk på en stängselstolpe alldeles vid vägdiket.

Följde den istäckta strandkanten på skör saltis. En räv hade varit modigare och gått lite längre ut. Regnet bildade små smältvattengölar där isen släppt taget från land ibland. En första antydan till bottenkontakt kunde skönjas när havet trängde sig upp ur små hål och isvakar. En vårkänning infann sig under några korta minuter innan det vid horisonten avlägsna lågtrycket från väster förvarnade mig med en snabb vindökning.

Drog in huvudet under kapuschongen och vände åter genom tallskogen. Hälsade på en gammal fiskare på Resö istället och såg en halv fotbollsmatch över en kopp kaffe med bulle. Norska Bodö slog italienska Inter med 2-1 på bortaplan, helt tyst på den italienska läktaren. Skrällen var ett faktum! Blev sittande vid köksbordet efteråt för att hämta igen allt som hänt sedan vi sist sågs, tog ett tag. Var inte så uppmärksam på hemvägen i det skumma ljuset men bromsade in snabbt tack vare en galopperande häst i fjärran. Två prickar på ängen hitom gick att urskilja. Värmen spred sig i kroppen när jag uppdagade de två ensamma grågässen som tittade sig omkring och säkert undrade; är vi först på plan?

Galtö – 25 februari 2026

Insnöad #2

Stjärnsnö

Det känns omöjligt att fånga den ögonblickliga känslan av att snön skickar signaler i solens motljus. Vi säger att den gnistrar, alltså återspeglar solljuset. Men inte bara så, utan ett helt spektra av färger från dessa små kristaller. Deras form, vinkeln mot ljuset och solens påverkan på varje enskild kristalls kantskärpa, återger hela skalan från gul-grönt till röd-orange och blå-violett. Inga vanliga bilder kan återge detta fenomen, oskärpa kan förstora dem och kontrastföändring kan isolera dem som stjärnor på natthimlen. Men varför ens försöka, när tid finns, som vid ett hål i isen med ett pimpelspö, är det bara att låta sig förledas av signalerna från snön i motljuset.

Bullareskogen – 18 februari 2026

Insnöad #1

Strukturfenomen

Dags att erkänna, jag har snöat in på detta med snö, börjar bli lite nördvarning på inlägg med snö. Kanske för att jag vuxit upp med snö och inte haft förmånen att känna på snövintrar här på länge längs Västkusten. Men, det kan inte hjälpas. Snö som fenomen är mäktigt. Bara detta att en millimeter regn motsvarar ca 10 millimeter snö, så börjar man fundera kring denna fluffiga företeelse . Märkliga lätta iskristaller som dinglar ner och bildar komplicerade strukturer när de hakar i varandra och skapar luftrum. Faktiskt ett isolerande täcke för vissa vinterlevande varelser som kan ”njuta” av en 0-gradig miljö trots ett bistert klimat på utsidan.

Sen skiftar snön hela tiden i nyanser, egentligen aldrig vit, endast reflekterande sol, himmel och miljön runtomkring den befinner sig i. Vid en första anblick verkar snön vara ”vit som snö”. Men sen börjar man kisa lite med ögonen och upptäcker skiftningar och andra färgskalor. Fantasin kanske tar vid, snöblindheten och gnistrande reflexer lurar ögonen som försöker hitta rätt. Vad är rätt eller fel när man skall försöka återge snön i bild. Minnet sviker snabbt exponeringsögonblicket och experimentet med att tolka dess uttryck hittar inte vägs ände. Det blir till slut något helt annat, ljus och struktur finns där i grunden, men tidpunkt och plats blir en helt annan.

Bullareskogen – 18 februari 2026