När jag ser träd som söker sin egen frihet, trängs med andra för att överleva, har bråttom att nå ljuset längst upp, utan att aldrig riktigt komma fram, då ligger kopplingen till oss människor mycket nära. När jag tog bilden nedan, så hade jag en annan bild i färskt minne framför mig, av bloggaren Harrie från Nederländerna (se hans inlägg här). Även om utgångspunkten för våra bilder kanske inte är desamma så finns det symbolik som jag inte kan undvika. Människan, i detta fall förvaltaren av denna lilla del av nationalparken, har tagit ett beslut utifrån en naturvårdande skötselplan. Två medelålders granar har stympats 3-4 meter upp i en öppen gräsklädd, fuktig glänta mellan tallar och björkar.

Oavsett motivet, att försöka återställa skogen till en mark för betande boskap, så är det ett tydligt exempel på vår bild av hur vi vill att skogen skall se ut, vilken epok i vår utveckling den skall återge. Vi försöker forma igen, trots att utvecklingen ser helt annorlunda ut idag jämfört med skogsbete på 1800-talet. Visst gynnas vissa arter och några kanske också återvänder, men träden som bildar skogen lever ändå sina egna liv, kämpar och droppar av sina sköra avkommor i det dolda där mossan är mjuk och välkomnande. Vi hör inte trädens synpunkter även om de själva kommunicerar med varandra.

Saltö, Kosterhavets nationalpark – 12 december 2025