Livgivande vattenström, stenar färgade av järnoxid eller lavar, gyllene mossa i strandkantens fuktiga miljö och återreflexer i vattnets akrobatik från gömmor på åns botten. Blicken fastnar och kamerans slutare vill aldrig stänga av.
Av vår givmilda husvärd fick vi många historier om trakten till oss. Den berömda landsförrädaren Vidkun Quisling var född i kommunen här. Han var försvarsminister före andra världskrigets utbrott, men samarbetade senare med den tyska ockupationsmakten som regeringschef fram till krigsslutet 1945, då han avrättades i Oslo. Kvar i trakten finns ännu släktingar med kollaboratörens efternamn.
Quisling var en regelbunden besökare hit upp mot Husstöyl gård, då han hade en jaktstuga längre västerut från sjöns ände. Vi beslutade denna dag att spåra upp den, enligt uppgift vid en sjö vid namn Homvatn. Efter att ha förirrat oss i början av den gamla stigen, ut bland myrar med orkidéer, fann vi den vältrampade stigen till slut, högre upp mot berget mellan några små tjärnar.
Dagen blev alltför varm och med en mycket krävande stigning mot slutet avbröt vi, efter en utförslöpa genom ormbunkstät skog, vid en fin bäck och sjö. Tog in platsen med en lång fika, medan hundarna kunde simma ut och kyla av sig i vattnet. Vi mötte inga Quislingar på hemvägen ……
Sjön Rolleivstadvatn (bild 1) och Matnapptjönna (bild 3-7)
Ett kringflackande nomadliv med tak över huvudet istället för tält kan vara ett nog så bra alternativ för ett pensionärspar med tre hundar i släptåg. Några förbokade stugor i norska Telemark, mellan skog och fjäll, får duga som utgångspunkt för dagsturer i en del av Norge jag mestadels passerat på väg mot kalfjället.
Och stugor, eller ”hytter” som man säger här, finns det gott om överallt i Norge. Svårt att hitta en gemensam nämnare för var de placeras. Ibland som här, där vi tog oss upp på slingrande serpentinvägar, till ett kargt landskap med granskog, myrar och små sjöar. Glest utspridda stugor som smälter in i landskapet. På andra håll tätt sammanpackade som i ett urbant samhälle. Om man inte bara söker avskildheten så är det regel fri utsikt eller vatten som utmärker ”kolonisationen” av naturen.
De första dagarna tillbringades tämligen avskilt, i en gammal säter med brukad mark på hög höjd, sex kilometer från närmaste landsväg. Ett lugn inföll sig direkt till skillnad från det garanterat hektiskt strävsamma livet som försegick på denna gård, när den var i full drift från 1700-talet fram till början av 1900-talet.
Gården Husstöyl, Fyresdalen (bild 1, 4-6) och Spjordalen (norr om Hartdal)
Långsmala stora och små sjöar, från norr mot söder, med kanalsystem och slussar, förband tidigare byar och gårdar. De möjliggjorde social kommunikation, mänsklig genetisk variation och var en förutsättning för transport av varor in och ut ur de då avlägsna trakterna. För att inte tala om skogsbrukets möjligheter att flotta timmer till sågverk och senare massaindustrin, både österut via Vänern men också västerut till Norge (se även inlägget ”På gränsen – dag 6”).
Kanadagäss i sjön Ånimmen, slussen över till Ärr, sjön Ärr vid Fröskog (även bild 1)
Impulsbesök hos en utflyttad strömstadsbo vid Vänerns västra strand. Badtunna, en kall öl och utdragna samtal om fri tid och barnbarn därimellan, samt introduktion i grafikkonst med hjälp av plexiglas. Tog en lång omväg på återresan, via småvägar till platser jag aldrig passerade under mina sista år som anställd i Mellerud.
Ett inland som präglas av både utflyttning och inflyttning. Nybyggarandan när det begav sig syns överallt. Uppbrutet landskap med odlad mark efter skogsröjningar och i närheten av vatten, för kommunikation och matförsöjning via fisket. Idag semesterboenden i stugor och upprustade hus för billigare boende till arbetspendlare. Man alla gårdar eller gamla verksamheter finner inte räddningen.
Fikadags! Handla längs vägen, peka ut en plats på kartan, smal vägs ände vid havet vid namn Kullunde, söder om Ronehamn. Vi hann knappt ur bilen när tre havsörnar lättade från de låga vindpinade tallarna i skogskanten mot öppet hav. Sedan fastnade våra blickar på ett rosa hav i havet, blötlagda strandängar med trift överallt. En växt som verkar uthärda det mesta. Torra klippskrevor på västkustens öar, längs de grusade sidorna på vältrafikerade asfaltvägar och som här stående upp till knäna i Östersjöns bräckta vatten. Man kan inte annat än häpna över dess anpassning.
Torka på Gotland börjar bli en vana för ortsbor och horder av besökare. Trots att avsaltning av havsvatten tillämpas på flera platser råder varje sommar restriktiva regler kring konsumtion av färskvatten. Även om klimathotet överskuggar det mesta så skapar varje försök att utvidga dagbrotten för utvinning av kalk till cementindustrin, nya befogade farhågor om grundvattnets påverkan. Växtlivet har däremot kunnat anpassa sig genom årtusenden, även om de senaste decenniernas återkommande temperaturrekord åstadkommer stressfenomen. Påverkar inte bara växterna själva utan ger även förskjutningar fjärilars och andra insekters normala reproduktionscykler, som i sin tur påverkar öns rika fågelliv.
Gotland, ett blomstrande ö – mot Grogarns fornborg
Norr om Östergarn finns en långsträckt kalkstensås ut mot havet i norr, där en fornborg skall ha funnits. Den enda kopplingen till forntidens befästning som tydliggörs idag är en rest från andra världskriget , en betongbunker längst ut på Grogarnshuvud. Ger skydd mot dagens strilande regn, men inte mycket mer. Kanske kommer att utvecklas till en nutida borg, om Putin i öster fortsätter väcka liv i det svenska vapenskramlandet och Gotlands betydelse från Hansatiden går in i en ny farligare era med en accelererande upprustningsspiral runt Östersjön. Men här finns hoppfullt trotsiga växter och insekter.
Även en pensionär kan väl få njuta av en vanlig semester, utan krav på prestationer. Så det var dags att återse Gotland och några gamla kompisar efter många år. Några dagar i en hemtrevlig stuga, i form av ett ombyggt hönshus som utgångspunkt för spontana turer i markerna.
Första dagen stod det eftersök av orkidéer i pannan på oss och våra hundar. Upplysta om ett par skyddade kärr gick vi helhjärtat in för uppgiften, bara för att konstatera att torkan under försommaren omvandlat reservaten till torra hedar. Istället sågs dessa ståtliga blommor, och många andra, i varje dike längs vägarna och på ängar vid fina fågellokaler. Former och färger intresserade oss mer än de latinska namnen.
Koppeltvång på hundar i Krakvät naturreservatStockvike, längs stig mot fågeltornFaludden (även bild 1)