Vet inte om ett sälkadaver kan kallas för fynd, men sälen har säkert en livshistoria att berätta för oss. Inom Kosterhavets nationalpark finns en stor stam av knubbsäl (Phoca vitulina), i västerhavet Skagerack och Kattegatt totalt ca 24 000 individer. Stammen decimeras årligen av olika orsaker. En viss skyddsjakt bedrivs för att mildra skadorna på fiskeredskap, en kvot på 900 djur får skjutas årligen. Stammen tillväxt bedöms dock vara 1200-1500 sälar per år.
Denna säl har antagligen dukat under för sjukdom eller svält. Andra orsaker kan vara motorbåtstrafik, övergivna fisknät, föroreningar som t.ex. plaster eller ålderdom förstås. Många kutar klarar inte heller den första vintern om den blir sträng.
En ilandfluten knubbsäl på Kockholmen, en skyddad halvö i Kosterhavet, blir inte kvar länge. Vid detta tillfälle i april sågs ett 50-tal korpar och trutar ta hand om resterna. Havsörnen brukar också ta del av ett gratismål med mat. En månad senare fanns det bara ett intorkat skinn med ben kvar.
De sista förtorkade resterna av en säl, denna på Saltö i augusti månad, kommer att nyttiggöras också. Förutom olika arter av asätande skalbaggar som är tidigt framme, har spyflugorna här en given plats. Avsaknad av käkar är inget hinder, då de kan lösa upp de sista köttresterna och suga i sig den energi de behöver. Inget skall förfaras i naturens eviga kretslopp.
LIV I FRI LUFT 